Summa sidvisningar

2013-07-01

Att recensera "Rövarbruden" av Margaret Atwood






Ja, hur recenserar man så en bok skriven av en sådan välrenommerad författare som Atwood? Ständigt med på listan för Nobels litteraturpris? En av Kanadas största? Hur recenserar man henne, när man på något sätt missat det stora med henne?

”Rövarbruden” är den första bok av Atwood jag läst. Och. Den lockade mycket litet till en närmare bekantskap. Redan tidigt i boken kände jag mig märkligt hemma med intrigen och hela upplägget. Språket och tilltalet. Denna bok kändes konstigt daterad och hade åldrats på ett ovärdigt sätt. Mycket snart insåg jag varifrån jag kände igen den.

I min ungdom fullkomligt slök jag romaner skrivna av Judith Krantz, Barbara Taylor Bradford och Sidney Sheldon. Jag läste alla deras böcker. Om och om igen. Vid närmare efterforskning debuterade alla dessa författare ungefär i samma ålder, 50 års åldern, och var alla födda inom ett femtonårigt spann, med Sheldon som äldst, född -17 och Taylor Bradford, yngst, född -33. Jag vet inte alls om det har någon betydelse, men alla deras romaner andas samma sak: dramatik, missförstånd, olycka, kamp, vackra missförstådda unga kvinnor och ett underliggande samförstånd med läsaren om att detta kommer att sluta lyckligt.

Atwood föddes -38. Och hon skriver på samma sätt. ”Rövarbruden” handlar om ondskan, förkroppsligad i en underskön kvinna vid namn Zenia. Den handlar om hennes tre offer, kvinnorna Tony, Charis och Roz. Dessa tre kvinnor har varsin berättarröst i romanen. Atwood ger dem lika mycket utrymme och som läsare kan man följa händelseutvecklingen från tre olika perspektiv. Detta är ett grepp som användes av alla ovan nämnda författare.

Ingen av dessa tre, eller för all del fyra, kvinnor engagerar mig. Alls. För som vanligt har jag otroligt svårt för alla fåniga hemligheter som folk antas ha. Jag förstår redan saker och ting efter en mening, trots att det tar huvudpersonerna hela boken att komma till klarhet med det. I en av de första scenerna begravs askan av Zenia. En kvinna som manipulerat och ljugit för dessa tre kvinnor hela deras bekantskap igenom. Men ingen av kvinnorna ens reflekterar över att begravningen är iscensatt. Falsk. Trots att man senare i boken förstår att Zenia mycket väl skulle kunna göra just en sådan här sak.

Jag blir lite trött på att kvinnorna är så fascinerade, bergtagna av någon som Zenia. Trots att de inte porträtteras som några korkade lollor. Och det jag ondgör mig mest över är att det VÄRSTA Zenia kan göra mot dem är att TA DERAS MÄN!! Men jösses!! Vad?? Tyvärr kan jag inte förstå den skräcken. För vill min man gå – så går han. Väl? Älskar han, eller tror sig älska, någon annan, så gör han väl det? Eller?

Nej. Jag tyckte inte om boken. På baksidan står det: ”I sin fängslande roman ger oss Margaret Atwood en rapport från könskrigets innersta skrymslen”. DET könskriget känns otroligt föråldrat. Och faktiskt väldigt hopfantiserat. Lite som TV-serierna vi alla växte upp med och älskade: ”Dallas”, ”Dynastin”.. De var lite mer, lite större, lite vackrare och lite mer dramatiska än verkligheten. Och inte heller de har åldrats med värdighet.

4 kommentarer:

  1. Oj då. Här var motorsågen framme minsann.
    Jag kanske inte ska vara så ledsen att jag missade den då? :)
    Hjärtat mitt, dagarna bara går. Å snart åker du.
    Vet inte om vi kommer hinna ses, jag jobbar ju onsdag.
    Om inte så får du ha det uuunderbart. Jag hoppas att ni får en stund på tu man hand med familjen med. Kram

    SvaraRadera
  2. Hahaha, så lika vi tycker! Just det där att männen går. Gäsp! Om de så lätt kan tänka sig att gå med Zenia, så var han nog redan på väg innan. Ryggrads- och ansvarslösa män, känns inte alls kvinnokamp, känns biologisternas variant av genus: Kvinnor vårdar och omhändertar. Punkt. Jag blev mer och mer förtjust i Zenia, för hon lämnade de beiga männen, heja henne! Och det klassiska upplägget, med en blondin, en brunett och en rödhårig kvinna, det är alla de klassiska tantsnuskböckernas signum... Nä, nu hoppas jag på nästa bok i bokcirkeln, vems tur är det att välja?

    SvaraRadera
  3. Nu har jag icke läst den boken...men det där om männen...det instämmer jag helt i.

    SvaraRadera
  4. Intressant det du skrev om Krantz, Bradford, Sheldon! Jag har inte alls tänkt på det själv, men när jag läser dina ord förstår jag ju att det stämmer. Dock tror jag det var medvetet från Atwoods sida att använda sig av sliskkärleksromanernas form för att på det viset skapa det yttersta lagret av en tårta och under denna yta gömmer sig flertalet skikt av fyllning man inte förväntar sig...

    SvaraRadera