Att recensera "Vanliga människor glömmer och går vidare" av Anne Liljeroth

Så bryter jag min självvalda tystnad och isolering och gör mig någorlunda presentabel för att överge mitt stenhus till förmån för att diskutera månadens bok på Bloggdala torg. Det är inget som känns tvingande, utan jag ser fram emot att möta de andra.

Vi har haft en solig dag och det har varit mycket snödropp från taken och och snabbt krympande snöhögar invid muren. Jag sätter mig så tillrätta på torgets bekväma bänkar och lyssnar på de andras tänkande och tyckande om ”Vanliga människor glömmer och går vidare” av Liljeroth.

Det är den andra boken i serien vi läser och vi har tidigare recenserat ”Bara människor”. Och så var det dags för bok nummer två. Denna gång känner jag ju till Liljeroths karaktärer, vart hon vill nå med dem och deras roll i berättelsen. Kanske är det därför denna bok går snabbare att ta sig igenom? För att jag vant mig vid berättarstilen? Kanske är det så, för jag hakar inte längre upp mig på huvudpersonens, Sagas, besynnerligt hopsatta karaktär; att hon ena stunden beskrivs som en otroligt vass, utrikeskorrespondent, för att i nästa ögonblick vara otroligt lättlurad. Inom sitt eget område.

Denna gång har det gått en tid sedan vi besökte Smedjegatan, där Saga äger en fastighet. När vi möter henne denna gång skall hon precis gå till ortens bokhandel för att berätta om sin nyutgivna bok, skriven om stadens kvinnliga original, Viola Andersson, som intill sin död, också bott på Smedjegatan. Där, i bokhandeln, stöter hon ihop med en ung, kvinnlig journalist, som blir en av de nya karaktärerna i boken.

Det finns ett par, tre stycken till: Carl Silverståhl och Anders Månsson, Ove Wallenström och Sandra Månsson. Det visar sig nämligen att Saga gjort en oproffsig missbedömning, förblindad av sin personliga vendetta. Per Norder, som hon fällde med en serie artiklar i första boken, är långt ifrån den ensamma skyldiga till ortens konkursmässiga bank. Och Sagas misstag utnyttjas av människor hon trodde hon hade lämnat långt bakom sig.

Bokens storyline intresserar mig inte. Förmodligen mest för att jag inte är ett dugg intresserad av deckare/krimromaner. Jag tycker också att boken blir en smula rörig med alla olika synvinklar och perspektiv. Dessutom är det väldigt tydligt hur vissa trådar lämnas obesvarade, allt för att lämna öppet för en uppföljare. Och jag bryr mig för lite för att vilja läsa en uppföljare.

Men. Jag tycker mycket om hur Liljeroth ger läsaren olika bilder av en och samma scen, utifrån olika karaktärers personligheter. Ta hotellets receptionist, eller för all del, hela hotellreceptionen: Carl tycker att receptionisten är osympatisk, lite lantlig och att hon har ett falskt serviceleende. Han ser ner på henne och på hotellets ”simpla inredning”. Han känner sig sååå förmer.

Så har vi sedan Kent i exakt samma hotellreception, med samma anställda framför sig. Han tycker att kvinnan är trevlig, vänlig och tillmötesgående. Han tycker att vestibulen ser hemtrevlig ut och han gör sitt rumsnyckelsnummer till sitt lyckonummer. Carls reaktion över att få rumsnyckeln i handen är ett torrt konstaterande av att hotellet inte ens har moderna kortnycklar. Detaljer som denna tycker jag om.

Hur väl rekommenderar jag boken då? Nja. Jag tycker att den är ok. Men då jag inte fastnar för genren, känner jag att det är lite orättvist att jag bedömer den. För vad har jag egentligen att jämföra med?