Att höra röster

Det bor en röst i mitt huvud. En röst som skapar ordmusik hela tiden. Som föder strofer och meningar. Som skapar stämningsord. Ständigt avbryter den mina vardagstankar: ”hur mycket mjölk behöver jag köpa denna gång? var det osten eller smöret som var slut?” och så kommer det plötsligt: ”från vänster kom hon in i bilden. Hennes svarta siluett avtecknade sig mot de guldgula höstkulisserna. Var kom hon ifrån? Vad var hennes budskap?”

Rösten i mitt huvud lever ett eget liv. Mitt i en konversation med en elev eller en kollega, eller, ännu mera olämpligt, mitt i en politisk förhandling, ger den sig till känna: ”årtionden efter detta samtal, skulle ingenting betyda någonting. Inget av det som var sagt. Men mycket av det som lämnats i mellanrummen”. Och jag tappar tråden. Beter mig irrationellt och synes hånle åt något. När jag bara försöker tysta rösten.

Vad skall en simpel människa göra? Ty orden kräver mer och mer utrymme. De tar plats och breder ut sig. På bekostnad av det andra. För man får inte tappa tråden. Man kan inte le inåtriktade leenden åt en underfundig formulering, man kan inte spara andra människors pärlor av ord. Så jag gör mitt bästa för att tysta rösten. Så att jag kan använda de ord jag har till att aktivt lyssna och svara. Utan att tappa bort mig i just det faktum att någon klev in från vänster.