De mulna
sommarnätterna bjuder in till vindlande tankar och funderingar. I hjärnor likt
min, stannar saker och ting sällan vid en flyktig förnimmelse. De måste
förankras i en nogsamt utredd sanning, eller i alla fall måste de landa i en
viss förståelse.
En av tankarna
jag följt har varit min känsla av frustration inför det som sker i världen. Ni
vet, det här katastroftänket jag har, det här om att ständigt vara förberedd
att fly, att kämpa, att agera och att förbereda sig. Jag funderade över
huruvida jag var ensam om att känna så.
Så mindes jag
en mening från dokumentären om Astrid Lindgren. Hon hade skrivit om vad hon och
hennes vänner hade tyckt om Adolf Hitler i hennes dagbok. Dagen efter hade han
invaderat Polen. När jag läste på mera om detta insåg jag att känslorna Lindgren
sedan uttryckte i sina dagböcker från krigsåren, var mycket lika de jag känner.
Och jag hittade en annan besläktad själ: den kanadensiska författarinnan Lucy
Maud Montgomery – Anne på Grönkullas skapare.
L M Montgomery
förde liknande dagbok om både första världskriget och början på det andra. Hon
beskrev hur hon knappt kunde hålla sig lugn när hon förstod vad som hände, hur
hon förfärades av fasorna, nationers naivitet och människors enkelspårighet.
Och hennes bekännelser, tillsammans med Lindgrens, var som balsam för min själ.
Ty, i deras sällskap är jag verkligen inte ensam.
En annan fundering
har dykt upp under natten: varför säger folk att det var säkrare förr med
motiveringen: ”jag behövde aldrig låsa”? Jag är född i en liten stad på
västkusten. Vi har ALLTID hållit våra ytterdörrar låsta. Inte för att vi kännt
oss otrygga eller hotade, utan för att det är onödigt att liksom ”hjälpa”
tjuvar och andra på traven. Satt vi på altanen med uppsikt över dörr, låstes
naturligtvis inte den, men annars låste vi alltid. Så gör vi nu också.
Konstigt?
Kanske. Men jag tycker allt att det är mer korkat att låta bli. Välkomna gäster
blir alltid insläppta. Ovälkomna kan stanna utanför. Eller åtminstone kämpa
lite för att släppa in sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar