Du,
dina ord strömmar mot mig från estraden. Din röst ackompanjerar
dina betoningar, djupet i den får mig att inse allvaret i det du
säger. Du pratar om din hemstad. Om människor som bor där. Om dina
drömmar. Om begränsningar du upplever. Och om din kärlek till alla
dofterna i det som är hemma.
Du
pratar om känslan av instängdhet, inskränkthet. Om att vara
tvungen att följa en viss norm. Ha samma sorts klänning som alla
andra tjejer. Om att gå på de 'rätta' festerna. Om att supa sig
full och inte sticka ut. Med en tillbakahållen ilska berättar du om
det faktum att andra vet mer om en själv än man själv gör. Att
man liksom är dömd på förhand. För något som någon tror att
man gjort. Eller inte gjort.
Din
monolog vibrerar av liv. Av uppror. Av kärlek. Värdighet. För du
vill vara du. Du tänker inte be om ursäkt för den du är. Du
tänker inte inrätta dig i någon påtvingad norm bara för att din
kärlek till din stad kräver det. Du tänker inte sälja den du är
för en påhittad värdighet. Du har din sanna värdighet.
Jag
hör dig. Du – jag lovar dig. Jag hör vartenda ord, varje
stavelse. Och att du är uppriktig. Det gör mig lite vemodig. Att
saker och ting inte ändras. För dina ord känner jag igen som mina
egna. För för tjugo år sedan föll de nästan ordagrant från mina
läppar. Din frustration var min.
Men.
Vet du vad? Det kommer en tid när det kommer att finnas utrymme att
vara du även här. Man behöver inte flytta. Fly. För andra saker
blir viktiga. Andra saker än vem som är på vilka fester. Vem som
hånglat med vem. Och vem som har just DE rätta kläderna. De som
anger normen i ditt nu, kommer förmodligen inte göra det senare.
Trots att de kanske kommer att fortsätta leva i den villfarelsen.
De
som är ”it” idag har kanske sin storhets tid just nu. Och sedan
är den över. Resten av de 60 åren vi lever. Det kommer att bli DIN
tid. Vissa av dem kommer att möta din blick. Omvärdera vem du är
och var. Andra kommer kanske stagnera. Stelna. Men det är deras
förlust. Du kommer att lite milt se på dem och helt plötsligt
känna att du inte bryr dig ett dugg om vad de anser, tycker eller
tänker.
Förlåt.
Det är dina ord jag skall lyssna till. Din berättelse som skall
berättas. Jag ber om ursäkt. Menade inte att förringa dem. På
något sätt alls. Ville bara skänka det hårda i din röst lite
tröst. Om du har ork att lyssna. Så. Nu lyssnar jag helt och fullt
på dig igen. På dina ord som strömmar mot mig från estraden. Din
röst som ackompanjerar dina betoningar.
Ha
en fin natt alla!
