Du,
dina ord strömmar mot mig från estraden. Din röst ackompanjerar
dina betoningar, djupet i den får mig att inse allvaret i det du
säger. Du pratar om din hemstad. Om människor som bor där. Om dina
drömmar. Om begränsningar du upplever. Och om din kärlek till alla
dofterna i det som är hemma.
Du
pratar om känslan av instängdhet, inskränkthet. Om att vara
tvungen att följa en viss norm. Ha samma sorts klänning som alla
andra tjejer. Om att gå på de 'rätta' festerna. Om att supa sig
full och inte sticka ut. Med en tillbakahållen ilska berättar du om
det faktum att andra vet mer om en själv än man själv gör. Att
man liksom är dömd på förhand. För något som någon tror att
man gjort. Eller inte gjort.
Din
monolog vibrerar av liv. Av uppror. Av kärlek. Värdighet. För du
vill vara du. Du tänker inte be om ursäkt för den du är. Du
tänker inte inrätta dig i någon påtvingad norm bara för att din
kärlek till din stad kräver det. Du tänker inte sälja den du är
för en påhittad värdighet. Du har din sanna värdighet.
Jag
hör dig. Du – jag lovar dig. Jag hör vartenda ord, varje
stavelse. Och att du är uppriktig. Det gör mig lite vemodig. Att
saker och ting inte ändras. För dina ord känner jag igen som mina
egna. För för tjugo år sedan föll de nästan ordagrant från mina
läppar. Din frustration var min.
Men.
Vet du vad? Det kommer en tid när det kommer att finnas utrymme att
vara du även här. Man behöver inte flytta. Fly. För andra saker
blir viktiga. Andra saker än vem som är på vilka fester. Vem som
hånglat med vem. Och vem som har just DE rätta kläderna. De som
anger normen i ditt nu, kommer förmodligen inte göra det senare.
Trots att de kanske kommer att fortsätta leva i den villfarelsen.
De
som är ”it” idag har kanske sin storhets tid just nu. Och sedan
är den över. Resten av de 60 åren vi lever. Det kommer att bli DIN
tid. Vissa av dem kommer att möta din blick. Omvärdera vem du är
och var. Andra kommer kanske stagnera. Stelna. Men det är deras
förlust. Du kommer att lite milt se på dem och helt plötsligt
känna att du inte bryr dig ett dugg om vad de anser, tycker eller
tänker.
Förlåt.
Det är dina ord jag skall lyssna till. Din berättelse som skall
berättas. Jag ber om ursäkt. Menade inte att förringa dem. På
något sätt alls. Ville bara skänka det hårda i din röst lite
tröst. Om du har ork att lyssna. Så. Nu lyssnar jag helt och fullt
på dig igen. På dina ord som strömmar mot mig från estraden. Din
röst som ackompanjerar dina betoningar.
Ha
en fin natt alla!
Oj, ja... tänk så kort tid högstadiet och gymnasiet varar. Och sedan börjar det egentliga livet. Tur det.
SvaraRaderaVäldigt vackert skrivet. Jag känner igen mej i texten också. Men jag orkade inte vara kvar. Jag flyttade. Undrar om andra som växer upp där känner samma sak nu. Jag vet inte.
SvaraRaderaStor kram till dej!
Jaa du, min man och jag pratar ibland om det som kanske borde förändrats och vi har helt olika syn.
SvaraRaderaJag kan hålla med honom ibland men vet ändå att det inte är så.
Ofta handlar det om detta att kvinnor är lågavlönade. Den generaliseringen gör min man sååå arg. För han menar att i sverige jobbar merparten på ngn form av industri och där är det ålder och erfarenhet som styr, inte kön.
Jag vet att det är så inom fler yrkeskategorier.
Men tycker att mna kan generalisera.
Han tar ven illa vid sig om man klumpar ihop män och skyller dem för något.
Medans jag inte alls bryr mig. För det är inte mitt problem. Det är inte mitt problem om någon inte går till kyrkan för att jag som kvinna celebrerar mässan. Jag kan inte ta illa vid mig, även om jag kan tycka det är trist. Det är deras förlust.
Men alla kan inte se bortom, kön, etnisitet osv
Var bara tvungen att skriva av mig lite...
Kram
Så vackert du skriver som vanligt!
SvaraRaderaKram
Håller helt med Babs :) härligt men det vet vi att du kan..ja jag har inte hört så mkt på låtarna utan håller mig till lördag :) kram fina du ....
SvaraRaderaMina barn är snart där... I det stadie i livet som du så insiktsfullt beskriver... Och hur ska jag kunna stötta dem när jag vet hur oerhört ont det gör, och att tanken på att "det blir bättre sen" bara har mening för oss som kommit till "sen"....
SvaraRaderaFint och tänkvärt skrivet som alltid fina Monica ;-) - du sätter ord på allas känslor tror jag ! Håller med Freja... stora kramen och tack för ditt inlägg på min Yogablogg! saknar dig på Amelia
SvaraRadera