Att läka

Så tror jag att jag har läkt ihop. De lite ömmande, halvöppna såren som i livets villervalla glömts bort, har vuxit ihop. Sårkanterna är mjuka och har redan börjat blekna. Detta slog mig i kväll under den enorma himlen. I ett förtrollat ögonblick var det alldeles vindstilla. Inte ens de minsta stjärnornas segel sågs svaja på det stor himlavalvet. Stilla blickade de tusende ljusen ner på oss. På mig. Som andäktigt vände mitt ansikte mot dem.

Universums alla stjärnor möttes av sina världsbundna kusiner. De hälsade ivrigt på dem från den orörda snön ute på åkern. Alla snökristaller tindrade i kapp, tävlande om vem som kunde skicka flest slängkyssar upp till himlen. Det var magiskt. Och allt detta var möjligt i ett ögonblick av total vindstillhet. Inte ens jag vågade andas, då jag kände på mig att de då skulle återgå till den förklädnad de använder inför oss vanliga dödliga. När vi ser dem så som snö och stjärnor. Bara. Och just då skänktes jag en gåva.

Gåvan av att läkas. För plötsligt, med kylan stramande i näsan och krypande upp över mina tår, var det som om en slöja försiktigt lyftes från mina ögon. Och jag kände. Kände mig. Själv. Precis som jag är. Och jag kände mig inte som en lögn. Som om jag bara spelade vuxen, som om någon snart skulle komma och avslöja mig. Mig och mina tillkortakommanden. Nej, jag var hel. Jag var jag. På gott och ont. Men hel. Och plötsligt kändes stjärnorna nära.

Så förnam jag en vindpust. Och stjärnorna blev stjärnor och snökristallerna blev snökristaller. Men deras gåva till mig stannade kvar hos mig. Den var min att behålla. Och uppfylld av denna ovana, behagliga känsla vände jag blicken från de kalla åkrarna mot huset och lastade ur varukassarna.

Sov gott! 

Att lyssna på snö

December. Ett par minusgrader. Snö. Precis som det skall vara. Inget konstigt med det. Alls. Sitter på min divan, med laptopen brummande i mitt knä och fårskinnstofflorna värmande mina kalla fötter. Ser ut mot den vita världen. Och inser långsamt en sak.

40 år har det tagit. Men så har jag äntligen kommit på en förlåtande egenskap hos snön. Ty där jag sitter i min tänkarsoffa framför den öppna spisen, inser jag att jag tycker om att lyssna till snön. Jag reser mig upp för att prova min teori och stående i badrummet på övervåningen kan jag inte annat än böja mig inför denna sanning: snön är underbar att lyssna på!

Mitt takfönster är igensnöat och jag hör världen utanför genom ett lager snö. Den låter vacker. Dämpad. Ombonad. Stegen nere på gatan knarrar hemtrevligt. De avlägsna bilarna på E20 hörs bara som ett svagt, svagt sus. Nästan som fjärilsvingar en varm sommardag. Jag återvänder till min soffa. Hör min värld med nya öron. Drabbas av en längtan av att gräva ner mig i en snögrotta. Ligga där helt stilla, varmklädd och lite rödbrusig av ansträngningen av att bygga denna privata sfär. Lyssna på snön. På vintern. På den dämpade världen.

Njuter också av att ha skottat bort all snö på infarten. En timmes arbete. Enkelt gjort då dagens snö var änglasnö. Lätt, lätt. Och ack så förlåtande mot världen. Bäddade in min fula, tråkiga, höstgrå trädgård i ett vitt täcke. Avslöjade husets stackars mossbeväxta gula puts. Men i gengäld gjorde den entrédörren så mycket mera inbjudande varmt rödbrun.

Snö. I december. När man har tid till snöskottning och kontemplation. Jo. Då hinns det med att lyssna på den vackra, dämpade världen.

  

Att behaga

Så många ord i vårt språk att återerövra. Att ge tillbaka dess ordinarie, verkliga betydelse. Att kalla tingen vid dess rätta namn. Att behaga. Dags att en gång för alla låta verbet åter bli behagligt!

Under många århundraden har verbet behaga varit beroende av ojämlika förhållanden oss simpla människor emellan. Den spröda flickbruden skulle behaga sin rika, äldre man. Slaven skulle behaga sin ägare. Tjänstefolket skulle behaga herrskapet, konkubinen sin herre och stataren brukspatronen. Man skulle, obemärkt och tacksamt fullfölja sina plikter, ty sådan var tingens ordning.

Att behaga innebar ett behagligare, enklare liv för den eller de som redan hade. Inte för alla. Bara för de som redan hade. Att bryta mot dessa tingens ordning, var obehagligt. För alla parter – men mest obehagligt för de som skulle tjäna, behaga. Naturligtvis. De fick plikta med sina liv. Med hunger. Medan de andra kanske gick miste om en tillfredsställelse av något slag.

Låt oss ta tillbaka verbet. Låt det bli vad det var ämnat att vara. En beskrivning av en känsla av lust, glädje. En beskrivning av det mina ögon sänder dig mitt i leende. En beskrivning av ljudet av din röst, ditt skratt. Ett något man gör för att underlätta någon annans tyngre vardag – man gör smärtan mindre obehaglig. Att behaga någon, utan en beroendeställning. Utan tacksamhetsskulder och annat tjafs. Utan bara av kärlek.

Ha en fantastisk 1:a advent!

Att smäkta

Så vackert det låter. Att smäkta. Längta, tråna, trängta. Smäkta efter ljuset, efter värmen. Smäkta efter kärlek, närhet. Tråna och längta efter det som gör en gott, det som sätter fart på livsandarna och som får en att le. Att smäkta. Drömma oss bort i en smäktande vals. Två som dansar, som vet var fötterna skall placeras, som inte trampar varandra på tårna. Ack, om livet kunde vara så.

Försmäkta. Att smäkta för. Utöver, bortom. Försmäktar vi bär vi vår längtan och trängtan ett steg för långt. Då går vi under av den. Förtvinar och dör. Försmäktar av hunger. Av ensamhet, i mörker och kyla. Försmäktar ensam i en eldig tango för två. Eller fasthållen och trampad på tårna i en illa dansad vals.

Så mäktar vi med. Livet däremellan. Mellan trängtan och förtvinelse. Mellan smäktan och försmäktan. Finns vi i mäktan. Vi mäktar med mörkret, för vi vet att ljuset kommer så småningom. Vi mäktar med kylan, för snart blir vi varma. Vi kan dansa en sämre vals eller två för vi kan båda skratta åt det. Och så går åren. Och livet. Och vi mäktar med. Alla de gånger vi inte smäktar eller försmäktar.

Sov gott!

Att lusta

Förlustas. Vara lustig. Känna lust. Skulle egentligen nu i kväll skriva, inspirerad av det otroligt vackra verbet ”att smäkta”, men fastande i en annan tanke. Vid ett annat verb. Efter att ha läst Astas inlägg. Som handlade om lusten. Eller olusten.

Och tänk. Jag tycker också att det är ett vettigt ämne att dryfta en kväll som denna. Trots det lite fnissigt pikanta i det, det nästintillprivata. För här – liksom i många andra ämnen – lyser vår skenhelighet igenom. Den där dubbelmoralen vi alla har. Som gör att vi ogenerat talar om det ena, men tycker att det andra är oerhört skamligt att beröra.

Precis som Asta påpekar så talas det om sex i tv. Ställningar, potenshöjande medel, om multiorgasmer, om ditten och datten. Och tydligen har man sex ungefär en gång i veckan. Som gemene man/kvinna. Man är lustfylld. Har en mängd erogena zoner och går på sexpartyn – både de som man faktiskt skall skämmas lite inför (de där mörka, dåligt upplysta barerna), och de som man helst inte skall ens bli generad inför (där det säljs rosa dildos i fru Svenssons vardagsrum, mitt bland bokhyllor och virkade bonader). Eller? Hur är det nu med lusten?

Lustigt nog är jag i samma situation som Asta: trots att jag befinner mig i en mytomspunnen lusthöjdpunktsålder som kvinna känner jag ingen. Lust alltså. Har aldrig gjort. Inte varit särskilt intresserad. Alls. Varken i tonåren. Eller senare. Det har inget att göra med de pojkvänner jag haft. Eller min make. För jag har alltid blivit väl behandlad. Inte utnyttjad. Utskrattad. Eller utlämnad. Aldrig. Någonsin.

Jag är en passionerad person. Positiv och intensiv. Social och utåtriktad. Så det är inte det. Men jag har inte ett starkt libido. Punkt. Om jag saknar det? Kanske. För det låter ju fantastiskt trevligt. Om än lite korkat kanske. Att hänge sig så totalt, falla för någon så fullständigt och att överge sunt förnuft så fullkomligt.

Med det sagt vill jag peka på en sak: mitt i allt det här pratet om fontänorgasmer, lust, S&M – sänd resten av världens befolkning en tanke: oss som inte har en blekfet aning om vad i hela friden ni talar om! Och som faktiskt lever och har hälsan, tack så mycket. Trots att vi är olustiga.

Sov gott!