Att möta en gammal vän.

Julen. Dagarna innan. Som att möta en gammal vän. Medveten om att helgen verkligen ter sig olika för oss alla känner jag att jag vill vara i denna tidens jul, min jul. För efter att ha tänkt på de som inte har det som vi. Efter att ha köpt julklappar med anonym mottagare, skänkt pengar till dem som inte har. Vill jag njuta av min julkänsla.

Det är känslan av sentimental frid. Av darrande, känsligt hjärta som undslipper sig en och annan tår när jag tittar på klyschiga julfilmer. Eller när jag ser mina pojkars förväntansfulla ögon och de smittar av sig av sitt magpirr. Då gråter jag en skvätt och hjärtat fylls av kärlek och frid.

Jag har upplevt jular av miljoner de slag. Det finns jular jag inte firat. Alls. Då det inte ens funnits en minsta lilla tomte i närheten. Och jag har försökt förklara för andra den speciella känslan som i bästa fall finns vid jul. Förklara för de oinvigda. Och de tycker också att det är vackert. Att det låter fröjdefullt. Just fröjdefullt.

Så vad är det då som får mig att tycka så mycket om min gamle vän? Vad är det som också fyller mig med andlös fröjd? Ibland i flera dagar, andra år, bara i ett par korta ögonblick? Jo – det är nog det att man är en del i något större. Något övergripande stort. Och ändå är man ingen annan än sig själv. Det är en övermäktigt vacker känsla. Det är min jul. Inte stressen, maten, julklapparna, julkorten eller de pimpade partyklänningarna. Nej, det är det där extra leendet man kostar på sig när man slänger ur sig: ”Ha en god helg!” till en främmande medmänniska. Och när man får en hälsning tillbaka.

God helg alla ni, god jul till er som firar det!! Tillåt er att le. Och få ett leende tillbaka!

Frid vare med er.  

Att matas

Förminska mig inte! Genom att mata mig med din uppfattning om världen! Känn dig inte ansvarig för vad jag skall tycka och tro. Hur jag skall klä mig. Det ansvaret kan jag ta själv. Och jag vet – att tiden och världen jag lever i påverkar mina val. Att jag är en del av något större och förmodligen styrs jag mera i mina val än jag vill tro. Men du. Det är intet nytt under solen! Så har det ALLTID varit. Och kommer alltid att bli.

Ett kort nyhetsinslag häromdagen, i en av våra två public servicekanaler. Ett par ynka minuter. Fortfarande irriterar det mig. Lite sådär som en nagel som fransat sig och fastnar i allting. Inslaget handlade om ”de nya rockstjärnorna” – ”IT-nördarna”. Inslaget lyfte särskilt tre bloggare, som tjänar ofantliga summor på sina teknikbloggar och som till och med skapat nya verb i det engelska språket utifrån vad deras bloggar heter. Två män och en kvinna. En Om Malik från Indien och en Sarah. Det tredje namnet rann ur mitt minne.

De bloggar om tekniska innovationer. Och som teknikföretag är det så viktigt att bli omnämnd på deras blogg att man gör vad som för att bli omskriven. Inslaget var så urbota dumt. Tramsigt. Först och främst: ”rockstjärnor” och IT-nördar”?? Varifrån kommer det allmänna intrycket av att alla vill vara rockstjärnor? Att det är något eftersträvansvärt (här visades bilder på rika ungdomar som sprutar ner varandra med champagne)? Och skulle tekniskt intresserade vara nördar? I vilken verklighet? Och säger vem? Och är detta något en seriös nyhetskanal skall lägga fram som en stor nyhet?

Det som desillusionerade mig mest var det faktum att man ville påskina att man presenterade en nyhet, när man i inslaget berättade – håll i er nu – att vi själva egentligen inte kan styra vilken information vi får. Nähäää?! Människan har alltid matats med information som andra avsett för den. För sextio år sedan kunde stater kontrollera den informationen genom att publicera i tidningarna det den ville framställa. Idag ligger inte längre den makten i staternas händer. Den ligger i andras händer. I dess som förstår sig på/kan utnyttja den digitala världen. Sökmotorer är små spioner, lär sig vad du främst söker för sajter. De anpassas för dina behov. Sajter ”presenteras” för dig, för du kanske finner att nöje i dem?

Men tack. Tack för ingenting. Mata mig inte med det du kallar nyheter. Försök inte få det att verka som om du vet något jag inte vet. Tala inte om för folk att de vill känna sig som ”rockstjärnor=folk som sprutar champagne på varandra”. Få inte in mig i ett fack! Jag tar ansvar för det jag vet. För jag är medveten om att jag existerar i ett sammanhang. Att saker och ting som presenteras mig har mer än en sida. Att hela sanningen är lika svår att få idag som för 200 år sedan. För nu hänger allt på mig. Som enskild person. För informationen finns. Om jag vet vart jag skall leta.

Sov gott!

Att ta sig en riktig funderare

Inte tänkte jag publicera flera av mina alster. För bloggen skulle inte längre sysselsätta mig. Ju. Var det tänkt. Annonserades om det här. På FB. Så skrev Lotta M (alias Krönikören) något. Som andra instämde i.

Det var formulerat som en självklarhet. Säkert skrivet med ett litet snett leende: Varför kunde jag inte fortsätta med mina blogginlägg? Om jag nu ändå skrev för byrålådan? För inte skulle väl jag skriva med blyerts?  Och jag började fundera.

Fundera på vad som drivit mig att starta en blogg och vad som fått mig att fortsätta. För ett och ett halvt år sedan började jag publicera det jag skrivit. Jag upptäckte att jag tyckte om att skriva, ty med orden nedtecknade, lämnades en massa plats till ytterligare tankar i mitt huvud. När jag skrivit ner det jag funderat på, klarnade mycket av det. Det hjälpte mig att strukturera, fokusera. Att skärpa mina argument. Skrivandet blev ett måste. Trots att jag i hela mitt liv trott att jag enbart kunde formulera mig verbalt, upptäckte jag att jag kanske även kunde nå andra med det skrivna ordet.

Jag är mycket duktig verbalt. Kan ta vilken diskussion som helst, argumentera sakligt med vem som helst. Jag var övertygad om att det var mitt forum. Men så samlades alltför många tankar och formuleringar i mitt huvud. Saker som aldrig hann sägas. Som förblev outtalade. Och skapade oreda i mitt huvud. Tills jag började blogga.

Att skriva ner mina tankar i bloggen blev min räddning. Och jag kunde inte vara utan det. Men så upptäckte jag en sak här nu medan jag varit sjukskriven. Jag började bli alltför beroende av feedback. Alltför beroende av att nå ut, av att andra läste mina ord. Jag loggade in – inte bara för att lägga upp en ny text – utan för att se hur många besökare jag haft. Helt besatt.

Jag blev bedrövad av den utvecklingen hos mig själv. Riktigt ledsen. För jag skriver för att lämna plats åt nya tankar i huvudet. För att jag vill formulera mig. Få ur mig. Visst blir jag hjärtans glad när någon tycker att det jag skrivit hjälpt den att sortera i sina tankar, eller när någon finner tröst i mina ord. Och självklart skulle jag önska, om jag finge önska helt fritt, att jag skulle kunna leva på mitt skrivande. Att någon skulle ”upptäcka” mig. Och göra mig till en fotbollsstjärna. Fast som författare.

Men att jag skulle bli så bekräftelsekåt att jag kontrollerade min egen besöksstatistik skrämde mig. Och därför beslöt jag att sluta. Lägga av. Lite för att straffa mig själv. Tukta mig. Och få mig själv att landa tillbaka i verkligheten. Där jag är en utmattad lärare och en före detta politiker. Mamma till två. Varken mer eller mindre. 

Ergo – visst kan jag fortsätta publicera mina texter. För min egen skull. Och för de som läser. Men mest för min egen skull. För att jag faktiskt ändå skriver varje dag. Alltid. Så Lotta – du hade rätt. Och du sa det så klokt så. För det var många år sedan jag skrev med blyerts.

Hej igen!

Att tänka

Tankens kraft. Endast dessa ord. Tankens kraft. Hånfullt har jag skakat av mig dem, skyfflat undan dem. Bara för att sedan, ovetande, använt mig av dess kraft i de yttersta stunderna. De stunder när man står blottad, hudlös, vajande över en kant mot avgrunden. Då har alltid tankens kraft räddat mig. Ofelbart. Var enda gång.

Nej. Jag talar inte om den nya tidens själssökande aooommm tankar. Inte heller de tusenåriga bönernas tankar. Inte om ashrams som tillrättalagts för en penningstark västvärld och inte heller om de tankar och den vilja som driver alla våra moderna fundamentalister. Nej. Jag talar om min egen tankes kraft. Min egen förmåga att hela. Delar av mitt jag.

Här hör jag luften fyllas av ett sorl – ett sorl av myriader själars skri. Alla de som känner sig sparkade på, bespottade, av mina rader. Vänner, medmänniskor, jag talar inte om er. Jag sparkar inte på de redan liggande, jag vill inte beskylla er för den situationen ni befinner er i. Inte skuldbelägga, och därmed lägga ytterligare en sten på er redan tunga börda. Tanken kan inte hela ALLT. Valet att välja sin situation finns långt ifrån alltid. Jag vet. Tro mig. Jag vet. Varför skulle då de älskade dö? Varför skulle vi då drabbas av midnattsmaror som ingen levande själ kan rå på? Så jag vet. Men. Ändå.

En vansinnigt stormig kväll. För snart två år sedan. I februari. På en strand i Puerto del Carmen på Lanzarote stod jag och fulgrät ut mot de skrikande vågorna. Inte en människa var ute och det var kolsvart. Hela mitt inre imploderade där och då och jag trodde att jag blivit galen. Så föddes i mig en tanke. Ett val gjordes. Och jag lovade mig, där och då, att jag skulle hålla tag i den tanken, följa den. Och jag blev hel. Det som bränt inom mig i flera år, kvävdes till en liten, liten låga. Jag tog ett beslut, och hur fruktansvärt svårt det än skulle komma att bli att följa den, insåg jag att det var precis som det skulle.

Och nu var det så dags för bokslut. I nattens timmar satt jag och funderade på det snart två år gamla beslutet. På tanken som födde det. I ett förklarande ljus insåg jag då – jag hade hållit kvar vid den befriande tanken och trots att det varit svårt många gånger hade det hjälpt mig otroligt mycket. Det hade underlättat mitt liv. Gjort många av mina vägval enklare och mera okomplicerade. På sätt och vis hade min tanke styrt mitt liv. Tankens kraft.

Så. Det stod klart för mig att tankens kraft existerar. Man kan förflytta berg. För det är det jag gjort. En stilla undran blir då: varför använder så få av oss denna tankes kraft till att tänka goda tankar om oss själva? Och tro på dem? Varför tror vi att vi är otillräckliga, fula och tjocka? Icke värda att älska? Allra minst av oss själva? Vilket slöseri! Vilket ledsamt, sorgligt slöseri…

Ty, vi är alla värda att älskas. Vi räcker alla till. Egentligen. Alla har något vackert. Precis som vi alla har något mindre vackert. Ibland är vi större. Ibland mindre. Ibland orkar vi – ibland inte. Låt det bli tankens kraft. Övertyga dig själv om att du är bra, att du duger. Att du är vacker. För om jag lyckades med det jag lyckades den februarinatten, så lovar jag dig, du kan också!

Låt oss försöka tillsammans. Jag bearbetar mina spöken så arbetar du med dina. Med tankens kraft kommer vi bli starka. Utan att behöva andras godkännande. 

Att recensera "Igelkottens Elegans"

Jo. Man kan inte överge sin plikt. Faktiskt inte. Och särskilt inte när det är en ack så trevlig plikt. Att läsa och recensera böcker i vår bloggbokklubb. Det är dags för det. För den tredje boken. Som faktiskt jag valde: ”Igelkottens Elegans” av Muriel Barbery.

Det var min julgåva till mina bloggvänner. Ty det är en av de vackraste böcker jag läst. Sprängfylld med snirkliga, vackra meningar, doftande fantastisk kunskap och underfundig satir. Andlöst sinnrikt skildrar den just det faktum vi människor så ofta begrundar: vem är jag? Och varför är jag? Är jag ett resultat av min omgivnings förväntningar på mig? Tillhör mina tankar blott mig själv? Eller är de bara ett eko av vad andra sagt innan mig?

Barbery berättar en historia via sina två berättarjag; den 54-åriga portvakterskan Renée Michel och den 12-åriga Paloma, som bor i en av de åtta våningarna i det före detta stadspalatset, på en av Paris mest fashionabla adresser. Renée är sinnebilden av den buttra, lågutbildade portvaktaren, som tacksamt drar sig undan till sin mörka grotta till lägenhet. Barnlös och änka göder hon den bilden av sig själv.

Men Renée är skarp, intelligent och otroligt filosofiskt, litteraturhistoriskt och konstnärligt bevandrad. Något som den ytterst känsliga Paloma känner in. Paloma som bestämt sig för att ta livet på sin 13-årsdag. Inte för att hon är olycklig eller för att hon gillar drama. Utan för att hon inte vill viga sitt liv till att medverka i charader. Cyniskt betraktar hon sina föräldrars och systers patetiska liv och för dagbok över deras beteenden.

Så förändras båda Palomas och Renées liv när den japanska affärsmannen Kakuro Uzo flyttar in i en av de åtta våningarna.

Jag älskar denna bok. Så fylld av utmaningar och kärlek. Vissa stycken fick jag läsa två gånger, till och med slå upp begrepp, för boken är inte alltid helt lättläst. Men man lockas till att lära sig mera om Mahlers musik och 1600-talets konst och om stora filosofer. Och böcker som ger mig ny kunskap, ny insikt, förutom en fantastisk historia, är värda all min beundran.

Barbery är född 1969 i Marocko och arbetar som filosofprofessor på ett universitet. Hon är alltså tre år äldre än vad jag är och skriver fantastiska böcker! Jag inser min egen begränsning och mina tillkortakommanden. Böjer mitt huvud för överheten. Denna bok är verkligen en av mina absoluta favoriter. Hoppas även ni kan njuta av den. Och nu ser jag emot boken som Emelie skall välja..