Summa sidvisningar

2012-12-18

Att ta sig en riktig funderare


Inte tänkte jag publicera flera av mina alster. För bloggen skulle inte längre sysselsätta mig. Ju. Var det tänkt. Annonserades om det här. På FB. Så skrev Lotta M (alias Krönikören) något. Som andra instämde i.

Det var formulerat som en självklarhet. Säkert skrivet med ett litet snett leende: Varför kunde jag inte fortsätta med mina blogginlägg? Om jag nu ändå skrev för byrålådan? För inte skulle väl jag skriva med blyerts?  Och jag började fundera.

Fundera på vad som drivit mig att starta en blogg och vad som fått mig att fortsätta. För ett och ett halvt år sedan började jag publicera det jag skrivit. Jag upptäckte att jag tyckte om att skriva, ty med orden nedtecknade, lämnades en massa plats till ytterligare tankar i mitt huvud. När jag skrivit ner det jag funderat på, klarnade mycket av det. Det hjälpte mig att strukturera, fokusera. Att skärpa mina argument. Skrivandet blev ett måste. Trots att jag i hela mitt liv trott att jag enbart kunde formulera mig verbalt, upptäckte jag att jag kanske även kunde nå andra med det skrivna ordet.

Jag är mycket duktig verbalt. Kan ta vilken diskussion som helst, argumentera sakligt med vem som helst. Jag var övertygad om att det var mitt forum. Men så samlades alltför många tankar och formuleringar i mitt huvud. Saker som aldrig hann sägas. Som förblev outtalade. Och skapade oreda i mitt huvud. Tills jag började blogga.

Att skriva ner mina tankar i bloggen blev min räddning. Och jag kunde inte vara utan det. Men så upptäckte jag en sak här nu medan jag varit sjukskriven. Jag började bli alltför beroende av feedback. Alltför beroende av att nå ut, av att andra läste mina ord. Jag loggade in – inte bara för att lägga upp en ny text – utan för att se hur många besökare jag haft. Helt besatt.

Jag blev bedrövad av den utvecklingen hos mig själv. Riktigt ledsen. För jag skriver för att lämna plats åt nya tankar i huvudet. För att jag vill formulera mig. Få ur mig. Visst blir jag hjärtans glad när någon tycker att det jag skrivit hjälpt den att sortera i sina tankar, eller när någon finner tröst i mina ord. Och självklart skulle jag önska, om jag finge önska helt fritt, att jag skulle kunna leva på mitt skrivande. Att någon skulle ”upptäcka” mig. Och göra mig till en fotbollsstjärna. Fast som författare.

Men att jag skulle bli så bekräftelsekåt att jag kontrollerade min egen besöksstatistik skrämde mig. Och därför beslöt jag att sluta. Lägga av. Lite för att straffa mig själv. Tukta mig. Och få mig själv att landa tillbaka i verkligheten. Där jag är en utmattad lärare och en före detta politiker. Mamma till två. Varken mer eller mindre. 

Ergo – visst kan jag fortsätta publicera mina texter. För min egen skull. Och för de som läser. Men mest för min egen skull. För att jag faktiskt ändå skriver varje dag. Alltid. Så Lotta – du hade rätt. Och du sa det så klokt så. För det var många år sedan jag skrev med blyerts.

Hej igen!

9 kommentarer:

  1. Det låter som ett bra drag....gillar att läsa dina texter.../ Magdalena

    SvaraRadera
  2. Hipp hipp hurra.
    Men visst blir även jag besatt av att vara läst å kommenterad. Trots att jag ligger ganska konstant i besöksantal. Egentligen... egentligen spelar det ingen roll. Kram

    SvaraRadera
  3. Tänk vad vi tycker olika.
    Och det är ju det som är så härligt med oss människor.
    Ingen är den andra lik.
    Jag skulle inte skriva ett ord till om ingen gav mig lite bekräftelse på vad jag skrivit.
    Jag blir lika glad som för två år sedan när jag började blogga när någon varit inne hos mig och kanske tom kommenterat det jag skrivit eller gjort.
    Det är kanske knepigt men jag gillar den sortens bekräftelse.

    Jätte kul och härligt att du finns kvar här vännen.
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  4. Vi har alla varit där - gått in jätteofta för att läsa kommentarer och hålla ordning på statistiken. Men det går över (eller kommer tillbaka i perioder). Inget att bry sig om. texten är det viktiga.

    SvaraRadera
  5. Huvudsaken att du SJÄLV är nöjd med det du skriver och din blogg!.Skriv för dig själv..försök inte göra om dig för nånannan..Det är är din grej..Och jag är så glad att vi får fortsätta läsa dina inlägg, du skriver jättebra, och vem vet, kanske läser någon dig, redan nu eller kommer att göra, som har kontakter i författarvärlden, och som kan ge dig chansen att få ge ut en egen bok..Det handlar inte så mycket om mängden läsare,isåfall handlar det mer om VEM som läser dig..Strunta i hur många läsare du har, resonera som så, att ALLA läsare är viktiga, oavsett om man har 5 läsare eller om man har 100 per dag..Och de allra värdefullaste läsarna är de som regelbundet läser bloggen, som alltid finns där..Så tänker jag..Kul med blogg statestik, och veta ochså vilka som läser och vart de bor..lite fixerad är jag allt..haha..

    SvaraRadera
  6. Vad roligt att du fortsätter ... gillar verkligen dina inlägg, ditt sätt att uttrycka och sätta ord på känslor och tillstånd ...
    En lugn och skön kväll till dig!/Mormor

    SvaraRadera
  7. Klokt och hög igenkänningsfaktor! Och glad att du är tillbaka, oavsett hur ofta du väljer att skriva! Kram på dig

    SvaraRadera
  8. Bra att du fortsätter i lagom takt för dig själv med rätt incitament - du är dock inte ensam Monica om att fasta i detta blogg/träsk (FB-träsk samma sak att jaga tummar upp).

    Stor kram och ha en fin jul, Eva

    SvaraRadera