Att se bortom trädgården

Jag tittade bortom den höga häcken. Såg något annat. Ett kargt, dimmigt stäpplandskap. Med ett vatten som svagt hördes i fjärran. Från de nakna grenarna hängde stora, tunga vattenstinna droppar. Marken bubblade med ett klafsande ljud. Det kändes vått. Ruggigt. Och kallt. Det kändes som om kedjehuset balanserade på randen till något olycksbådande.

Andra, mörka kvällar, såg jag inte trädgårdens ände. Rummet speglades i de svarta fönsterrutorna och jag blundade när jag gick fram för att dra ner persiennerna. Där ute lurade något farligt. Mörkret hade tusen ögon. Hårda kalla händer med kloliknande fingrar. Och jag ville inte se något av det. Det räckte att känna.

Inte ens ljusa, varma sommarnätter tyckte jag om dessa fönster. Två stycken. På nedre botten, i det vi kallade gästrum. Eller hobbyrum. Det största rummet i huset förutom vardagsrummet. Så därför var det lagom stort att stå och mima i. Dansa i. Sjunga i. Om man lät bli att titta mot fönstren. Så det gjorde jag. Lät bli att titta mot fönstren.

Tänkte bara att ni ville veta. Att man inte alltid kan titta ut genom fönster. Och att det inte alltid symboliserar något. Annat än att man väljer att stå ut med en klump i magen bara för att få sjunga. Och dansa. En kort stund.

Sov gott! 

Att se bortom tingens natur

”Vad vi gör här är baserat på flera hundra års erfarenheter” Det är tyngd i den utsagan. Allvar. Det ger den som uttalar dem auktoritet. En skenbar tolkningsrätt. Bara de allra modigaste kan rakryggat argumentera om motsatsen. Eller de dumdristiga, de med föga att förlora.

Men. Det är av allra största vikt att se bortom tingens natur. Att hölja blicken i dimma för att skapa nya konturer kring det vi känner vid namn. Ty uttalandet i början är ingen fast sanning. Även om det kan låta så. För den enda egentliga sanningen ligger i just det att JUST NU gör vi såhär – baserat på tidigare erfarenhet – men det betyder absolut inte att vi även i fortsättningen måste göra så. Trots att den som levererar repliken ofta låter det var underförstått. Att vi gör så här – och skall fortsätta göra så här. Punkt.

För hade vi fortsatt göra som vi alltid har gjort så hade vi inte gjort särskilt mycket. Mer. I något. Oavsett vad allt auktoriteter tycker. Alla traditionalister. Läkekonsten hade varit annorlunda. Inlärningen. Hygienen. Matlagningen. Demokratiprocesserna. Vår fångvård. Vårt sätt att leva. Att förhålla oss till varandra. Allt hade stelnat och stagnerat. Och därför, gott folk, behöver vi alla de små revolutionärerna. Så att vi alla inte behöver vara de modiga föregångarna. Eller de destruktiva dumdristarna. Så tack! Tack för att ni ser bortom tingens natur.

Sov gott! 

Att reflektera i intervaller

I kväll blir det en repris - en repris för att en Någon kanske kan uppmuntras att tänka i intervaller. För att se skillnaden. Utvecklingen. Invecklingen. Varsågoda. 

1982, 1992, 2002 och 2012. Fyra vanliga lördagar. I fyra HELT olika liv. Och ändå i ett och samma.

1982 – en lördag. 10år har haft jobbiga år. Och det finns fortfarande inte mycket till ljusning. Krossade glas. Rökiga rum. Raka ryggar som inte böjs. Ögon som lärt sig svälja tårar. Val som görs. Löften om att aldrig, aldrig någonsin bli likadan. Det är en vuxen 10år vi möter. Med en hård hud. Som skydd för den ömmande huden. Det är i år Syster II och Bror föds. Ännu fler att vaka över. Men också fler att älska.

1992 – en lördag. 20år bor på 28 kvadrat. Arbetar i en väskbutik i staden. Städar stora privata våningar. Engagerar sig politiskt. Har kommit hem igen efter ett drygt år i USA, hos scientologfamiljen. Är ute och dansar så ofta det bara går. Köper en orangebrun ful Opel kadett som oftare står still än fungerar. Börjar pensionsspara. Har ofta Syster II och Bror på övernattning i den lilla ettan med sovalkov. Är otroligt säker på vad hon vill. Och inte vill. Har inte mycket till övers för svaga människor. De som ser sig som offer. Inom två år kommer hon vara gift.

2002 – en lördag. 30år är större än någonsin. Bokstavligt talat. Har avslutat en femårig universitetsutbildning till ämneslärare på gymnasiet, samtidigt som hon föder sin första son. Kommer inte på tal att bryta utbildningen. Sonen är nu 2 år och 30år får sitt första lärarjobb. Hon fortsätter att arbeta politiskt, och nu äntligen – efter 8 år – har hennes man fått uppehållstillstånd och får lov att börja jobba. Den lilla familjen bor i en lägenhet på 54 kvadrat och nästa år har de köpt en villa. 30år är lite mera ödmjuk. Börjar förstå. Att även om hon inte kan förlåta, så kan hon förstå. Och det räcker långt.

2012 – en lördag. 40år har kraschat. Hon bor kvar i villan. Med man och nu två söner. Har arbetat som lärare i 10 år och arbetat politiskt på hög kommunalnivå. Har dundrat på i 110 hela sitt liv. Med måsten. Inbillade sådana och reella. Styrelser, föreningsmöten, viceordförandeposter, ordinarieledamot, mentor, handledare, lärare, mamma, fru, syster, vän, fotbollsmamma, städare, kock, trädgårdsmästare, offentliga uttalanden, utskällningar, hot, dotter, samordnare, familjens ekonom, pensionsexpert, medium, klassförälder, tonårsmor, vittne, gudmor, svärdotter och… 40år kraschar. För någonstans har 40år tappat bort M.

Men 40år trivs med att vara mitt i livet. Önskar inte 20 eller 30 tillbaka. Blickar framåt mot 50 med tillförsikt. Ty, även om 40 slagit i backen kommer hon att resa sig igen. Ännu klokare *ler*. Ännu mera sig själv. Det kommer bara att ta lite tid. Och allt som hänt innan har varit nödvändigt för att vara där 40 är idag. Med den tjockare yttre huden. Med stridsviljan att kämpa för dem utan röst. Och med det stora hjärtat som finns i olika lager. Med ett leende för alla och en var. Det finns inget annat sätt för mig att leva. För det finns alltid något vackert i allt det fula.

Sov gott.

Att hanteras varsamt

Leendet. Ditt leende måste hanteras varsamt. Det är så sällan det når dina ögon. Så sällan det kommer från din själ. Det är för att det så många gånger utnyttjats, misstolkats. Du har blivit sparsam med det. Du ler med munnen. Visar en rad med blekta, perfekta tänder. Som i ett varggrin. För att ge sken av att du har kontroll. Svar på tal. Men låt mig få hantera ditt leende. Varsamt.

Förtroendena. De förtroende du lämnat mig måste hanteras varsamt. För annars förgriper jag mig på dina minnen, det som är du. Om löftet är givet att jag ingenting skall säga, måste jag hålla det. Annars skall jag noga akta mig för att låna dig mitt öra. För de förtroenden du ger mig är bitar av dig.

Tilliten. Den tillit du lärt dig känna för mig måste jag hantera varsamt. När jag inte längre orkar mer, måste du vara först att få veta. För att du skall förbereda dig på att nu finns jag kanske inte där ett tag. Så att du kan buffra lite kraft och ork från mig, medan jag finns. Att du litar på mig är stort. Ty du har inte känt tillit till särskilt många. Därför skall jag hantera det varsamt.

Människan – att hanteras varsamt!

Sov gott! 

Att gäcka jaget

Man är den man är. Ego är ego. Det har vi fastställt efter så många inlägg och tankevävar. Men vi finns i olika sammanhang. Existerar som målningar i olika ramar. Upphängda på olika väggar, uppställda på olika ställen. En oväntad spegling av mig mötte mig idag. Bara sådär.

Att bli mamma var inget som jag funderade mycket på. I jämförelse. Min roll där hade mejslats fram under en massa år, via en massa tankar och funderingar. Hur jag ville vara som mamma. Vad som var viktigt för mig. Vad jag ville skänka mina barn. Vilket känslomässiga arv jag ville lämna dem med. Och mer eller mindre har jag följt min plan.

Att bli lärare var lika osjälvklart som att bli mamma, men lika klar över min roll, var jag där. En holistiskt, intagande, individuell och kommunicerande lärare ville jag vara. En som mötte blickarna. Som inte väjde undan med blicken. Som såg lågan längst innerst inne i de slocknande ögonen. Också den planen har jag mer eller mindre följt.

Men så svepte framtiden förbi mig idag. Viskade svagt – men tydligt – i mitt öra: ”farmor”. Och ögonblicket frös. Farmor. Farmor. En roll, en målning av mig jag aldrig ägnat en tanke. Någonsin. En jag inte har en plan för. Alls. Så, som med allt annat, satte jag mig ner för att kontemplera fram en farmor. Med mina mått. Det gick sådär.

För. Som farmor vet jag inte om jag äger min roll. Jag vet inte om jag har rätten till att forma min roll, om det är jag som håller i penseln där, eller om det är någon annan. Det kan vara någon jag ännu inte ens anar konturerna av: mina söners respektive. Ödet kan ironiskt ge dem respektive som överhuvudtaget inte ens kan vistas i samma rum som mig. Respektive som är nära sina egna mammor, som är nöjda med det. Och därmed kommer inte jag behövas. Min farmor.

Tåls att tänkas på. En roll som aldrig hinner bli en roll. Som inte får utvecklas. Eller en roll som får växa. Som kommer att bli den viktigaste rollen av alla. Ingen vet. För den gäckande framtiden viskade ingenting om det. Den lämnade mig bara med en massa funderingar.

Sov gott!