Att måna

Det skall vara något alldeles extra med månen i natt. Talas det om. Håller man sig vaken tillräckligt länge kommer man att få vara med om något utomordentligt vackert. Sägs det. Ovanligt och enastående. Den klart lysande fullmånen blickar ner på mig från sin plats i universum och genom rutan i mitt köksfönster möts vi två. Månen och jag.

Hon vet däruppe att jag inte kommer att hålla mig vaken. Förmodligen kommer jag att drömma oroligt just när hon skall köra sitt stora nummer. Varm under mitt duntäcke kommer jag kasta av mig täcket och sömndrucket kommer jag sträcka mig efter behållaren att lägga min bettskena i. Ty bettskenor är inte förenliga med en god natts sömn. Lika lite som hårt sammanbitna käkar är förenliga med obefintlig spänningshuvudvärk och icke nedbitna tänder. Så jag kompromissar mig till ett status quo. Till ingen nytta.

Hon vet däruppe att jag kommer att stappla ur sängen i morgon på morgonen och ångra att jag ändå inte höll mig vaken – när jag nu ändå inte kan sova ordentligt. Förmodligen kommer hon att stilla undra när jag kommer att lära mig. Lära mig att hon är där hon är och att precis som hon vandrar sin stilla ban, vandrar också jag, tillsammans med miljarder andra människor, vår eviga bana.

Det är sådana tankar hon får mig till, hon däruppe. Sådana här sena söndagskvällar, när jag sitter i halvdunklet vid köksbordet och försöker samla mina tankar inför en ny vecka. Veckorna går fort och i myllret av alla minuter som rasslar förbi tar jag små micropauser – för att få begrunda, sortera och spara – för att sedan låta mig svepas med av allmänna pockandet på uppmärksamhet. Om hon bara visste hur mycket strunt vi människor egentligen tror är av högsta vikt. Hur många oegentligheter vi fäster en tramsig, infantil viktighetsstämpel vid. Hon hade nog brustit ut i stjärnfallsskratt.

Vad vackert det hade varit att se; ett stjärnfallsskratt! En smått galen, blodröd måne som skrattar åt oss enfaldiga människor här nere. Jag funderar vidare vid mitt köksbord. Lyssnar på huset när det går och lägger sig. Klockan tickar i vardagsrummet och kylskåpet surrar när termostaten går igång. Det är höst nu. Hösten 2015. En massa människor på flykt. En massa människor som sover direkt under månen. Och en massa andra människor som inte borde få någon ro alls att sova. De som egentligen tar alla de där stora besluten.

Ja, de som tar alla de stora besluten. De där besluten om att köpa vapen, om att starta ett krig, om att våldta och lemlästa, om att skrämma och om att bestämma över liv och död. De borde inte få sova. Varken i en säng. Eller under en måne. Måtte nattmaran rida dem! Och låt månen måna om de andra – de små. De rädda. De ensamma.

Att finurla

Det är ett tag sedan nu. Ett tag sedan jag lämnade spår på bloggen här. Underligt. För jag har varit otroligt upptagen med att tänka. Och finurla. Fundera fram och tillbaka på ordningen hos saker och ting. Och så har jag skrivit. Fast mest i huvudet. För det fungerar så bra, man löser så många olika saker och får tänka färdigt tankar. Det är huvudsakligen därför jag tycker så mycket om att träna. Träna ensam. Jag lyssnar bara till mina egna tankar då. Ingen annans. Och det finns liksom inget annat att göra.

September går mot sitt slut och hösten är här. Det finns en hel del som jag skulle vilja få gjort denna höst; jag skulle vilja sluta tjafsa med min romankaraktär om slutet på mitt manus, jag skulle vilja strukturera upp arbetet med människor som vill göra något för alla våra asylsökande, jag skulle vilja komma på ett enkelt och effektivt sätt att hjälpa mina elever att utveckla sig i mina ämnen, jag skulle vilja göra något som är av betydelse för någon annan.

För jag har liksom landat i den vetskapen; att jag inte kan vila förrän jag har gjort något. Något som betyder något för andra. Jag får inte mina kickar av att shoppa, av att nå berömmelse eller av att klara av att springa/klättra/cykla långa lopp. Inte heller av att tjäna pengar eller av att få beblanda mig med personer som betyder något. Jag får mina kickar av att försöka hjälpa andra, av att försöka lösa strukturella hinder och bekymmer.

Undrar just vad den typen av personlighet kallas? Det är inget jag löst under mina träningspass. Får fortsätta finurla.

Att jo, men ok då

Har funderat mycket på nattens inlägg. Och egentligen inte varit särskilt sugen på det. Egentligen. Men så gjorde jag något dumt: jag snubblade in på en väninnas blogg – och förfasades av ett troll.

Ni vet. De där nättrollen som liksom bara verkar materialiseras ur en tjock gegga någonstans odefinierbart ifrån. Som inte bör matas. Men som jag just nu i kväll inte kunde låta bli. Ty, jag är ju så naiv jag, att jag fortfarande någonstans faktiskt vill tro att ”man vill att någon tar debatten”, att man fortfarande vill ”provocera folk att våga TALA om invandringen/assimilationen/flyktingarna/immigranterna”. Men det vill man inte. Man vill bara att alla skall hålla med. I skitsnacket och smutskastningen.

Därför tänker jag inte ta debatten något mer. Jag har tagit den i dryga tjugo år. Skrikigt högt och tydligt. Vägrat tystna, för det farliga är att hålla tyst. Jag ville aldrig att det skulle råda någon som helst tvekan om var jag stod någonstans, vad jag tyckte. Och säger man inget, håller man med.

Tänker alltså inte ta debatten något mer. Men tänker fortsätta höras. I denna veckans Allas nr 36, kan man läsa om mig. Om man vill. Det var nog bara det jag ville säga. Denna gång.

Att ljusglimta

Det är det här ljuset. Och allt är förlåtet. Det är underligt att det fungerar så. Och det är underligt att jag inte tidigare har upptäckt det.

Jag hade redan gjort mig beredd på hösten. På det myckna regnandet, blåsten och mörkret. Framförallt mörkret. Jag hade insett att jag nog tyvärr, allt mer och mer, blivit otroligt lättpåverkad av mörkret. Hur liksom mina tankar och sinnen styrdes av det. Och jag hade stålsatt mig. Och så kom det här. Denna sensommar. Denna indiansommar. Och allt var glömt och förlåtet.

Visst jobbar jag nu. Försmäktar i olidlig värme i skolsalar utan någon som helst ventilation. Visst hinner jag inte mer än ana den varma, smekande vinden, där jag skyndar mellan byggnaderna, bärande på pärmar, böcker och papper. Men jag har mina morgnar. Och mina tidiga kvällar. När jag cyklar till och från jobbet. När jag får lov att ta in detta överflöd av ljus.

Jag har mina luncher. Som jag inte använder till att äta. Annat än solljus. PÅ mina promenader längst med ån som rinner genom stan. Jag har kvällarna på altanen, då jag låter solssmekta, varma, träplankor kittla mina bara fötter. Och jag är glad. Nöjd, trots stress och en till hälften bortregnad sommar. För det är gott om ljus nu.

Och därmed är det klart: det är kanske inte så mycket värmen jag söker efter under våra korta somrar – det är ljuset. Alla ljusglimtarna.

Att skönja ögonblicket

Just då var jag lycklig. Genuint och ofantligt lycklig. Sådär inandningslycklig – ni vet, så där så att man nästan är tvungen att nypa sigiarmenlycklig. I just de ögonblicken ville jag inte vara någon annanstans alls. Någonsin. Och tänk att jag nästan hade glömt bort dem!

Det var de ögonblicken när jag vaknade den första morgonen i den lilla byn mitt bland alla majsfälten. Den första morgonen av många under ett långt underbart sommarlov. I barndomen. I tonåren. Sluter jag ögonen just nu, kan jag med hela min hud, min kropp och själ, känna lyckan.

Innan jag ens öppnade ögonen, tog jag in alla ljuden. Duvornas kurrande utanför det på glänt öppnade fönstret. Kacklet från gässen som drevs till bete förbi vårt hus. Någon enstaka tupp som gol och någon som pumpade vatten från vattenpumpen strax utanför ytterdörren. Jag kände den sträva, hårt stoppade, madrassen under min kropp och tyngden av det tjocka dunbolstret. Sakta öppnade jag ögonen.

I ren lycka, av rädsla att förlora detta ögonblick, lät jag blicken glida över allt det jag såg: den höga sänggaveln vid sängens fotände, de höga, stora garderoberna i mörkt trä som stod vid väggen mittemot. Jag tittade på mormors tavlor med Jesus, jungfru Maria och på hennes vackra rosenkrans som hängde över ett kors. Jag tittade på alla de välkända fotona av min mamma, min moster och mina morbröder, som hängde på väggen där de alltid hängt. Jag såg på den mörkgrönt målade dörren med gardiner hängande över fönstret i den. Jag var lycklig.

Jag visste att när jag steg upp och gick ut, skulle jag känna dofter jag längtat efter. Jag skulle få vara här. Här, där jag var lycklig. I flera veckor. Och häromdagen fann denna känsla mig igen. När jag funderade över när jag varit riktigt lycklig. Genuint lycklig. Förutom de gånger mina söner varit orsaken. Då mindes jag plötsligt. Ögonblicket av ren lycka.

Jag är tacksam. För när jag i veckan fick frågan om vad som gör mig glad, kunde jag bara svara på vad som gör mig ledsen. Vilket är sorgligt. Nu vet jag vad som gör mig glad: duvors kuttrande tidiga sommarmorgnar. För de bär en hälsning med sig.

Att klä i ord

Jaha. Men kanske inte. Eller? Jo. Jo, så här är det.

Jag har skrivit detta inlägg säkert ett par hundra gånger. Under den senaste månadens lopp har jag författat det i huvudet ett par gånger om dagen. Jag har stött och blött. Tagit tillbaka och ångrat mig. Men nu måste jag skriva. Trots att jag förmodligen kommer att missuppfattas. Feltolkas. Och säkert såra en och annan. Även om jag verkligen inte menat det. Men, hörrni, det här är min sanning, min känsla. Och det är min blogg. Med mina åsikter. Rätt eller fel.

Sommaren var uträknad. Jag hade redan stålsatt mig för den mörka årstiden. Och någonstans kände jag att det lika gärna kunde kvitta. För värken jag hade inom mig skulle i så fall matchas. Så fick vi några härliga, ljusa, dagar till. Men inte ens de djupa semsommardofterna och de magiska kvällarna kunde tvätta bort min olustkänsla. Så därför sitter jag här. Halv ett en torsdagsnatt.

Vet ni: rasismen existerar i Sverige i dag. I vårt vackra, demokratiska Sverige. Oavsett vad alla debattörer uttrycker. Vad än journalister skriver och förståsigpåare anser och tror sig leda i bevis. När jag får telefonsamtal hem från en medlem i SD som hånfullt säger: ”Nu skall du snart få se. 2018 är det sådana som du som ryker först”. Och när jag då stilla undrar vad det är som får dem att uppleva mig som en fiende, en förrädare, så har han bara ett svar: att jag är en ”sådan”. Av sådan RAS att jag inte är lika mycket värd som andra. Det handlar inte om mina handlingar (även om de inte heller gillas då jag ju samlat in kläder till asylsökande) och inte heller om mina val (även om mitt val att vara aktiv socialdemokrat stör) det handlar om EN ENDA sak: min PÅSTÅDDA ras!

När John Hron misshandlades och torterades till döds 1995 var jag 23 år. Och jag mådde fysiskt illa av det fruktansvärda dådet. Det gick månader innan jag kunde sluta tänka på det dagligen. Och mitt hjärta frös till is. Jag bestämde mig för att aldrig skaffa barn – för vem visste hur länge jag skulle få lov att leva i mitt hemland? Fem år senare födde jag en son. Och min ALLRA största, mycket påtagliga skräck, har alltid varit att han, jag eller någon annan i familjen, skulle drabbas av samma sak John drabbades av. För mig var det en ytterst trolig händelse – inte bara något man läser om i tidningen.

I tjugo år har jag TAGIT DISKUSSIONEN. 20 år!!!! Och jag har alltid värnat demokratin, aldrig kränkt någon. När Kent Ekeroth kom fram och ville göra ett hjärta att hänga upp mot hatbrott, hjälpte jag honom att göra ett. Jag vägrade inte honom och hånade inte honom för att han valt att tillhöra ett parti som SD, utan jag behandlade honom som jag skulle vilja bli behandlad. Jag tror mycket på icke-våldstanken: den om att inte möta hat och hot med samma medel, utan att försöka påverka med goda exempel, med alternativ och med att TA DISKUSSIONEN. I 20 år har jag gjort det. 20 år.

Nu är jag trött. Och otroligt ledsen. På de flesta. På etablissemanget. På media. På politikerna. På gemene man. För man talar fortfarande om att ”man borde TADISKUSSIONEN”, man påstår att man kan tysta ihjäl saker och ting, att protester ger rasistiska partier mera uppmärksamhet etc. Det får vara hur det vill med det, men i så fall är människan dummare än jag trott. Vem f*n röstar på ett parti för att man tycker att det är synd om dem för att de inte fått sprida sin propaganda? Jag har aldrig velat ”bli” pedofil, IS-soldat, mördare, drogkung eller annat för att det varit synd om dem eller för att de fått mycket uppmärksamhet i media! Är folk verkligen så fruktansvärt korkade? För det är ju det det uttalandet insinuerar..

I mitt medelsvenssonmedelåldersmedelklassliv finns inte rasism. Inte när jag är fotbollsmamma eller när jag är lärare. Inte när jag lyssnar pflesta i det land han är född i tillhör. Han är inte troende. Men det rör inte de som ringer. Hans ras är bestämd. igion som de å en sommarkonsert med Weeping Willows eller grillar med mina vänner. Men den finns i mitt andra liv. Det som tydligen bestäms av min ras. Min man har fått sin ras bestämd av de människor som ringer mig också; hans ras är bestämd utifrån en religion som de flesta i det land han är född i tillhör. Han är inte troende. Men det rör inte de som ringer. Hans ras är bestämd. Av en religion han inte tillhör. Och därmed är han mindre värd. Och jag som är gift med honom är mindre värd. Och våra barn.

Förstår ni? Och ni säger att det inte är någon fara. Att ni röstar på SD för ”de är de enda som GÖR något”. Ja, de gör något. Får mig att må fysiskt illa. Vi har ett bekymmer i Sverige. Och det är att vi inte öppet tala om att vi inte kan acceptera fanatism som inte erkänner alla människors lika värde. Oavsett om den fanatismen kommer från ett demokratiskt valt parti eller vansinniga, religiösa krigare.

Jag tänker inte hålla tyst. Aldrig i livet. Jag tänker inte göra något olagligt – förrän det blir olagligt att vara som mig. Även då kommer jag att fortsätta ”ta diskussionen”, även då kommer jag att benämna saker och ting vid dess rätta namn; rasism är rasism är rasism.

Sov gott