Att titta på "Anne with an E" eller "Jag heter Anne"

Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus. 

Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva. 

Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia. 

Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942. 

Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.

Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie. 

Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen! 

Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa. 

Att anlända i ett nytt decennium

Till min egen stora förvåning, hade det gått mig helt förbi: det faktum att vi nu gått in i ett nytt decennium. Ja, alltså, naturligtvis har jag förstått det här med ”tjugotjugo” och så vidare, och sedan länge skrivit fel när jag bokat in tider i min kalender nu under 2020. Och för de som arbetar i skolvärlden har vi sedan förra året pratat om skolår 19/20 – med andra ord: jag borde inte ha glömt det faktum att vi faktiskt går in i ett nytt decennium. 

Det är egentligen stort det här. För vi talar ju om vår historia i form av decennier; ”det glada 20-talet”, ”framtidstron på 50-talet”, ”60-talets hippies och smahällengagemang” och ”7o-talets punk- och discoera”. Undrar just vad vi skulle kunna sammanfatta vår ”nya” 10-tal med? Nättroll, rasism och terrorism? Ytliga instagram influencers eller starka tjejer som Malala och Greta? Tja, inte vet jag. Kommer 20-talet vara civilisationens kollaps-decennium? Värdighetens och demokratins utdöende? Kanske, kanske inte. Jag kan inte göra mera än att leva på ett sätt som inte bidrar till det. 

Denna jul och nyår har varit bra. Mycket lugnt och stillsamt. Umgänge med familj och goda vänner. Träning. Läsning och pusselläggning. Jag har försökt att låta bli att tänka för mycket. Försökt att släppa jobb och engegemang i världen. Det har gått sådär och resultatet har blivit att jag egentligen inte förrän nu idag, lördagen den 4 januari, kunnat slappna av helt. Jag är ledig från arbetet två dagar till. Och så är det med det. Kanske räcker det bra så. 

Jag börjar detta decennium som tillförordnad rektor på vår gymnasieskola. Ser fram emot att få träffa mina medarbetare och eleverna igen. Tillsammans med dem skall jag möta detta 20-tal och försöka vara den trygga hamn som vårt nya decennium förtjänar. 

Att hålla tredje advent

Strax efter midnatt, natten till tredje advent, sitter jag så åter med laptopen i knät för att samla mina tankar en gnutta. Jag hade egentligen velat skriva det där hänförda inlägget om den otroligt vackra stjärnhimlen jag såg sista helgen i november: en av två nätter som var stjärnklara i en grå och mulen november. På väg hem från en sen träning blev jag tvungen att stanna bilen då månen strödde sitt silverljus över ängarna och när jag andlöst steg ur bilen för att betrakta skådespelet uppenbarade sig den ena stjärnan efter den andra. Jag blev så otroligt rörd och drog djupa andetag där jag stod. Jag kände mig liten – pytteliten – och samtidigt så stor. Jag tänkte på alla människor som kunde blicka upp mot samma stjärnor och tänkte att de nog också fylldes av samma känsla som jag och plötsligt, trots att jag stod där ensam, så kände jag en samhörighet.

Men. Det var ju inte det jag ville skriva om i natt. Eller kanske var det det ändå. För jag ville skriva om hur vackert kören sjöng på Lucia, hur fina mina pojkar är och hur jag stundom översköljs av hur magisk världen är mitt i allt det onda. Och det slår mig nu att advent är precis det jag vill skriva om. Ankomst. Väntan inför ankomsten. Inte i någon religiös mening, då jag inte är religiös, utan väntan inför ankomsten av den kärlek som faktiskt finns bland människor. Man glimtar den varje dag. I leenden, en hjälpande hand, ett ställningstagande. Man känner den under stjärnklara nätter när man inser att man delar allt detta med alla, stora som små, ty ingen äger synen av en sliverbeströdd äng med böljande kullar tecknade i svart mot en djupblå himmel. Den är lånad till hela männskligheten. Oavkortat. Oavsett vad mänskliga regler, lagar och förordningar vill göra gällande. 

Därför håller jag tredje advent. Därför ger jag aldrig upp tron på människan. I alla fall inte helt och hållet. För det finns ögonblick då jag känner kraften i den godhet som skapar världen. 

Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att diagnostisera en cysta

Fick två kommentarer på inlägget i går och blev väldigt glad. Kommentarerna är en form av kommunikation som hjälper mig vidare i mina tankar; som pockar på nya inlägg, förtydliganden och revideringar. Det känns inte som om en bara talar rakt ut i den tysta och kompakta rymden. Nåväl. Tack Meekatt och Blondie – på grund av er blir det ett inlägg i dag också. 

L har opererats för en månad sedan. Det är hans resa detta inlägg kommer att handla om. Allting är väldigt väl nu och jag har verkligen inget att bekymra mig för. Längre.

I våras hade L ont i magtrakten. Som den luttrade tonårsmamma/gymnasielärare jag är var jag övertygad om att han hade stressmage. Kanske tom. magkatarr? Jag sa att han skulle se att det skulle gå över. Jag värmde vetetkudde och gav honom och köpte hem godabakterieryoghurt. Han fortsatte, med jämna och ojämna mellanrum, klaga på att det liksom stramade i övre magtrakten. Jag lugnade. 

L fick ibland lite andnöd i samband med magsmärtan – jag tänkte att det kanske handlade om att han satt och spelade relativt mycket datorspel och att han, med sin långa, gängliga kropp, hade en dålig sittställning. Kanske var det därför? Så en dag i maj kom han ner för trappan: ”Mamma, nu har jag så där ont igen och titta här!!” Han lyfte sin t-shirt och på hans bröstkorg, på vänstra sidan, strax under bröstet, syntes en stor utbuktning. Vi kom överens om att om den inte försvunnit under helgen, skulle vi till läkare. 

Vi åkte in till vår vårdcentral måndagen efter. En fantastisk läkare undersökte L noggrant. Hon tog blodprov och mätte blodsocker, tryck mm. Hon tog tempen och intervjuade L om smärtorna, Hon klämde och tryckte. Och ja, hon kände att det var något som var där det inte skulle vara något. Men inget av proverna visade någonting. Alls. Alla värden var tipptopp. Men hon var bekymrad. För det kändes fel. Och det kändes som att det i det som var en konstig utväxt, också fanns någon form av vätska. Det kluckade i L. Vi skulle skyndsamt få en remiss för ultraljud i vår större grannstad. L tittade på läkaren och frågade: ”Är det en tumör?”. Hon svarade helt ärligt att hon inte helt säkert kunde utesluta det, men att det med 90% säkerhet inte var det. Vi valde att tro på henne. 

Ett par veckor senare var vi på ultraljud, L och jag. Vi fick träffa en vikarierande, pensionerad läkare som hade stor erfarenhet och som vi därmed kände oss trygga med. Han förklarade efter noggrann undersökning att L hade en stor cysta växande runt mjälten. I cystan fanns ett hålrum som var fyllt med en oidentifierbar vätska. Det var inte blod, inte urin och det såg inte heller ut som cystvätska. Han var lite bekymrad då skador rörande mjälten handlar mycket om olika blodsjukdomar med leukemi som en av de allvarligare. Men L:s blodvärden var fortfarande mycket bra. Läkaren sa att en remiss skulle skrivas till Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. För oavsett vad det var för något, behövdes det tas bort. Utväxten tryckte mot L:s lungor. 

Vi fick operationstid i september. Under sommaren hade L ont ibland och vi kunde höra hur det kluckade från hans bröstkorg. I Göteborg opererades han så en tisdagmorgon. Operationen tog längre tid än man räknat med och jag väntade oroligt i fem timmar på att få komma in till honom. Den duktiga kirurgen och överläkaren hade kunnat få bort nästan hela cystan utan att skada mjälten och de hade fått tömma cystan på en liter vätska. Hon berättade för mig att allt gått så bra det kunnat och att de fyra titthålen efter operationen snart skulle läka. 

En liter vätska. En enorm cysta. Det var det magontet som jag hade ignorerat. Fantastisk mamma?! Dessutom var L:s uppvaknande från narkosen mycket dramatiskt med ett kort hjärtstillestånd, vilket gjorde att jag inte var särsklit kaxig där ett tag. När jag sakta strök min son över hans bleka kind kände jag mig inte särsklit duglig och stark. Jag kände mig rätt värdelös. 

Nu är det knappt två veckor kvar tills vi skall träffa kirurgen igen på ett återbesök. Vi har varit och gjort ett nytt ultraljud och de bilderna är skickade till Göteborg. Av kirurgen skall vi få veta vad cystan innehöll, vilken typ av cysta det är och om det är något som L kommer att behöva operara fler gånger. Vid operationstillfället kunde hon berätta att cystan förmodligen var något som L fötts med, men att den sedan vuxit alltför mycket. 

Vi tänker att allt är som det skall. Förmodligen kommer L att behöva kolla hur mycket cystan eventuellt växer, men det är en sak för då – för framtiden. Just nu är det bra. Och som den tonåring han är har L redan gått vidare. Nu är nu och nu har han inte ont i magen och kan andas hur djupt han behöver. 

Att fundera i oktober

Jo, jo, man tackar. Ser man på. Fru Bloggare vaknar till liv och får för sig att skriva lite? Har det hänt något nytt?? Är det månne lite tango-mode en kulen oktobernatt som tränger sig på? Eller är det en allmän olustkänsla inför tingens ordning i en alltjämt förvirrad värld? 

Det är inte helt enkelt att veta. Denna lördagens väder har inte direkt främjat vidlyftiga, ljusa tankeresor och jag gjorde dagen en ytterligare otjänst genom att läsa om stora delar av Backmans ”Björnstad” och ”Vi mot dem”. Smärtsamt vackra personbeskrivningar som kryper in under huden och pockar på uppmärksamhet. Inte ens ett par sena timmars träning på ett folktomt gym lyckades skingra tankarna. 

Tant Bloggare har det bra.  Om ett par veckor skall L på ett sista återbesök efter sin operation. Allt har gått bra och cystan är kraftigt reducerad, vätskan innuti borttagen och som den 15-åring han är, är han redan långt förbi allt som haft med sjukhus att göra. Det var ju då – för en månad sedan! Inte tänker han på det nu?! I kölvattnet håller denna mamman fortfarande på att vänja sig vid att han numera inte har ont, att vi inte behöver oroa oss.

Storebror B har fått jobb. Fast jobb med en provanställning nu i början. Han bygger ställningar högt ovan marken och tant Bloggarmamman kommer snart att vänja sig vid det också och kunna andas normalt och inte glömma att andas av oro. B är vuxen, fyller 20 år i januari och tjänar redan nästan lika mycket som oss andra två vuxna i familjen. Göta Petter, vad tiden går! 

Alltså har verkligen tant Bloggare det bra. Pojkarna mår väl och allt är väl i Mellanmjölkens land. Förutom allt som inte är väl. Ni vet, allt det där andra. Det där med hur många människor beter sig mot sina medmänniskor. Hur ignorans och rädsla skapar avgrunder mellan vett och sans. Människan är en ynklig skapelse. 

Då tröstar jag mig med att det nog tyvärr alltid varit så – om man bemödat sig med att titta noga. Ferlin skrev 1933:

Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus, 
men långt emellan hjärta och hjärta.

Sedan dess har man förkastat vetenskap och kunskap och pratar om demokrati som rätten att förolämpa. Förutom att det för vissa verkar vara långt mellan hjärta och hjärta, verkar en hel del ha fått problem med hjärnan också. 

Att forma augusti

Augustis sommarnätter är verkligen speciella. Särskilt de gånger som de tryggt får vila i sin verkliga form, när inte sena september, med sin begynnande höst, tränger sig in. Nätterna i augusti är mognare, djupare och för med sig en alldeles egen doft. I augustis sanna sommarnätter kan jag mycket lätt hitta mig själv. 

Jag får tillåtelse att vila en kort sekund. Sitter blickstilla på soffan i mörkret i mitt uterum och låter augusti finnas. Jag hör naturen, vinden. Ser månen och stjärnorna. Anar fortfarande en liten gnutta värme, men förnimmer också den nya luften som komma skall. Det är en gåva. 

Veckorna sedan jag sist skrev här har varit intensiva. Men underbara. Jag har kommit att förstå att jag älskar mitt jobb och att jag, trots allt, faktiskt gör skillnad. Och det är gott så. Att vara en av rektorerna på en stor skola är ett fantastiskt äventyr. 

Något annat som finns här i augustis form är tankarna kring L:s förestående operation. För nu har vi fått datum och snart är det inskrivning. I mörkret i uterummet kan jag nästan, men bara nästan, erkänna att det skaver i mig. Det är ingen oro som gnager, utan mera en insikt om att det är något som han kommer att behöva gå igenom helt på egen hand. För första gången i L:s liv kan jag inte prata honom igenom proceduren, för jag har inte själv gjort någon sådan operation. För första gången behöver han göra det helt själv. Vilket han inte har några betänkligheter inför. Det är bara hans mamma som har det. Just för att hon är mamma. 

Augusti känns verkligen som årets mamma; maj och juni är de små ystra systrarna, december med julen är farmorn och januari är pappan med de pampiga talen om nystart och annat. Men augusti är mamman. Den som lägger sommarens lite fria, fnittriga tonåringar till rätta och i ordningställer onkel och tant hösts inträde. Förmodligen är det därför luften är fylld varmaste, svalaste sammet, av kärlek och omtanke. Och av ett litet mamma-skav. I form av ett augusti.