Att inte vara där

Sara-Lena Bjälkö. SD:s gruppledare i Falkenbergs kommunfullmäktige. Hon var med i den lokala morgontidningen apropå de senaste händelserna i det egna partiet. Fem snabba frågor. Fem svar. Om de var snabba eller inte, har jag ingen aning om. Bryr mig rätt lite. Om jag skall vara ärlig.

Hon lämnade svar. Som är värda att beundra. Mycket på grund av att Bjälkö inte alls har en gedigen politisk bakgrund och TROTS enbart de sparsamma par årens erfarenhet uttryckte hon sig som en sann ledande politiker. Undanglidande. Gav ickesvar. Tog inte ställning. Alls.

De delarna av svaren brydde jag mig föga om. Ty jag har läst dem, hört dem och sett dem millioner gånger. Och jag kan förstå anledningen till sådana svar. Man KAN inte alltid ge raka svar, för beslut är inte tagna. Man kan inte ge lite ledtrådar till hur man skall rösta, för man måste följa ett majoritetsbeslut som ännu inte är klart. Med mera. Det var en annan del som fastnade i mitt medvetande.

Hon undvek samvetsfrågan om hon tyckte att det var ok att uttrycka sig som hennes partikamrater gjort i filmen. Det i sig är inget överraskande. Att undvika. Det var det hon sa som fick mig att fundera under hela dagen. Hon sa att hon inte kan ha en åsikt om det som hänt ”då hon inte var där”. Jaha.

Man kan alltså inte ha NÅGON ÅSIKT om något, om man inte var där??? Jag kan alltså inte tycka något om andra världskrigets koncentrationsläger och Hitler. Jag var ju inte där. Jag kan inte ha någon åsikt om slakten i Rwanda, hungersnöden i Darfur, konflikten Israel/Palestina, kvinnlig omskärelse och nöden på Haiti efter orkaner med mera, FÖR JAG VAR JU INTE DÄR????

Behändigt det. Att inte ha någon åsikt. Bara för att man inte var närvarande. J*ligt behändigt. För då slipper man ju agera. Fundera på konsekvenser och på hur man skulle kunna ändra sig. För gud nåde oss för förändringar! Eller förbättringar! Eller att man omvärderar saker och ting. Tänker om.

Som socialdemokrat har jag ofta fått uttala mig om mina partikamraters verkliga eller påstådda snedsteg eller fel. Jag har givit svar. Att ”ja, det var ett oacceptabelt sätt att uttrycka sig på”, ”nej, det har tagits ur sin kontext, därför ter det sig så hemskt” eller helt enkelt att jag tyckte det var bra/dåligt gjort. Människor är människor. Alla begår misstag. Jag också. Men jag försöker då tänka om, förändra eller så står jag för det jag gjort/sagt och tar konsekvenserna. Om jag varit gruppledare i en kommun för ett parti är jag en offentlig person. Det är mitt ansvar att ha en åsikt. Även om jag inte varit där.

Annars kan jag stanna hemma. Och ta beslut om sådant där jag är ständigt närvarande. Som vad vi skall ha till middag. Vem mina barn får leka med. Vad jag skall läsa. Då skall jag faktiskt inte ens uttala mig om invandring – för jag har aldrig ”varit” där. Då skall jag inte ta beslut rörande de av kommunens skolor jag inte bevistat – för jag har inte varit där. Och har jag inte varit där, varit närvarande, har jag ju ingen åsikt.

Sov gott!!

Att inte vilja glömma

Hon kämpar med att glömma. Sin barndom. Sin ungdom. Sitt utanförskap. Alla hårda ord. Hennes nu förstörs av hennes då. Hela tiden finns det något som äter henne, som nästlar sig in i hennes varjedagliv. Hindrar henne från att njuta av allt hon har. Döljer hennes vackra ansikte bakom en falsk bild i spegeln. Hon ser inte det vi ser. Hon vill glömma. Dået. Som skapat henne.

Tar in det hon ger uttryck för. Försöker känna in hur hon har det. Sörjer hennes nu. För det försvinner inför kampen om att försöka glömma dået. Och det gör att dået ges utrymme att förgifta även nuet. Inte har det onda bara tagit hennes då. Det tar hennes nu också.

Kommer fram till en sak. Ett viktigt principbeslut. Som faktiskt funnits inom mig i många år. Jag VILL INTE GLÖMMA! Mest för att om jag skulle glömma, så skulle det kosta mig dyrbar energi som skulle offras från mitt nu. Det skulle krävas alltför mycket styrka till det, styrka som behövs för att leva och uppleva nuet.

Jag vill inte glömma. Tycker inte att man skall glömma. För. Man kan aldrig någonsin ändra det som var. Någonsin. Och att tänka på det åter och åter igen, vilket man gör i processen när man försöker glömma, gör att man heller aldrig någonsin ger sig själv lov att lämna det som var. Man kan konstatera faktum. Sörja. Vårda sitt yngre jag. Kanske aldrig förlåta. Men lämna det faktumet att det var som det var. Punkt.

Mycket hade jag kunnat vara utan. Tro mig. Mycket vill jag inte tala om. Annat känns bleknat. Mindre viktigt. Men. Allt det som var då formade mig. Gjorde mig till den jag är idag. Den jag kommer att bli. Trots att jag hade kunnat stå över en hel del saker i mitt liv, inser jag att jag också varit förmögen att ta beslut andra hade backat inför JUST på grund av mitt då. Beslut som varit otroligt kloka, vackra och viktiga.

Vem vet vem jag varit utan mitt då? Kanske en bättre Monika? Lika troligt är det att jag varit en sämre Monika. Faktiskt. För allt vi upplevt leder fram till vilka vi är. Mest betyder dock våra val. De egna valen. De som vi KAN göra. Hur mikroskopiskt små de än var. Som ett av mina val. När han två millimeter från mitt ansikte spottade mig i ansiktet och sa hur värdelös jag var, backade jag inte. Jag slog aldrig ner blicken. En enda gång. Gav honom inte tillfredställelsen. Det kostade på. Men jag valde att inte vika mig.

Så. Snälla du. Tror du att det är möjligt att gå vidare utan att glömma? Utan att låsa sig fast vid det fruktansvärda dået? Kom ihåg det. Göd din ilska mot de människor som tog ifrån dig ditt då. Men ge dem inte ditt nu! För du är vacker. Och värd sååå mycket mer!

Sov gott!

Att åkalla himlarna

Dagen har kommit och gått. I gott sällskap ömsade jag mitt skinn och slickade mina sår. Kramperna har släppt för denna gång. Viktiga princip beslut har tyst fattats i mitt inre.  Så. Jag mår bättre. Men energin är slut. Därför bjuder jag på ännu en repris. Om min älskade morfar. För det var farmor och morfar som var de trygga hamnarna för mig. Även om de inte bodde nära. Farmor i grannstaden, morfar i en liten by mitt i svajande majsfält i södra Europa. Det här handlar om honom:

Han var död. Ofrånkomligt död. Det var slut. Hon visste det. Hade vetat det en tid. Men nu var det så definitivt. Hennes mor hade kommit hem igen, ifrån morfaderns sjuk- och dödsbädd. Nästan tre veckor hade hon varit iväg och nu hade hon kommit hem – dödstrött. Vardagsrummet var fullt av folk, mest kvinnor, som alla kommit för att hålla en vaka över den dödes själ. Och för att visa sin respekt för honom via sin omtanke om hans dotters familj.

Hon, dotterdottern, stod i valvet in till vardagsrummet. Dold för de sörjande bakom gardinen som hängde ner som en slöja. Som femtonårig kändes deras sorg konstig. Lite avslagen. Kanske lite oäkta. Men hon tillrättavisade sig själv, hon hade ingen företrädelserätt att tolka eller värdera deras känslor. Hon kunde bara bearbeta sina. Våg efter våg av en enorm saknad efter morfadern sköljde över henne och hon tog stöd med ryggen mot väggen och sjönk ihop. Sittande på golvet, dold av gardinen lyssnade hon så till sin mors berättelse om morfaderns död. Och hon grät. Och grät.

Han dog, 65 år gammal. I cancer. I alla mjuka organ i kroppen. En ovanlig, elakartad cancer som hade ätit upp honom systematiskt. Tagit ifrån honom hans kraft, styrka. Hans lyster och sken. Ty, han var en mycket ovanlig man. En av alla änglar som vandrar på jorden. Som spred glädje, gav ro och frid åt alla som fick förmånen att vistas i hans närhet. Ungdomarna slogs om att få arbeta vid hans sida ute på fälten. De yngre männen gjorde gärna hans arbete om han i utbyte lovade att ge dem berättelser. Kvinnorna kände att han kunde råda dem i allt.

Morfadern var en av de mycket sällsynta berättarna. Från sagornas tid. Hans berättelser bota oroliga sinnen och hans leenden kvävde sakta ilskan hos den galnaste man. När budet nådde ut i byn – att han dragit sitt sista andetag i det lilla sovrummet, i det lilla huset där ute bland majsfälten, började man vallfärda dit. Gammal som ung. Alla ville ge den döde mannen en sista gest av respekt. Även barnbarnens vänner hade tagit sig dit. De hade stannat i dörren, invid kistan med den döde och med brutna röster bett änglarna ta emot farbror János. Att de skulle ta hand om honom. Stora, unga pojkar och tonåriga flickor. Alla älskade de honom.

Hans dotter berättade om natten han dog. Hon och hennes syster hade vakat i en vecka. Dag och natt. Deras mor hade brutit ihop för längesedan. De turades om att försöka ge honom dricka. Mat. Vända på honom i sängen. Men i en vecka hade han varit okontaktbar och läkaren hade bara att meddela att han skulle dö. När som helst. Hon hade somnat i fåtöljen bredvid hans sida. Plötsligt, mitt i natten, vaknade hon med ett ryck. Rummet var fyllt av ett sken och vid garderoben stod hennes far.

Sakta reste hon sig med ögonen riktade mot honom. Han stod upp och sträckte ut vecken på en svart kavaj. När han upptäckte att hon var vaken tittade han rakt på henne och sa: ” Änglarna har kommit för att hämta mig. Denna kostym skall jag ha på mig”. Hon försökte protestera, leda honom tillbaka mot sängen. Mycket bestämt hade han då frigjort sig ifrån hennes hand och med oseende ögon hade han fortsatt mot dörren, genom förmaket och ut på gården.

Hon följde efter. Oroligt och med en obehaglig känsla i kroppen. På gården möttes de av en besynnerlig dimma. Den verkade tjockan på vissa ställen och tunnas ut på andra. Så vände han sig mot henne: ”Ser du inte? Ser du inte att änglarna är här?”. Därmed hade han tyst och stilla gått in igen. Lagt sig på sängen. Och dragit sitt sista andetag. Hon hade stått hjälplös vid sidan av sängen. Med bultande hjärta, när hans hand i hennes hade slappnat av. Då. Då skrek hon.

Hennes dotter, hans dotterdotter, drog efter andan där hon satt med ryggen mot väggen. Hon kunde inte tysta sin gråt längre. Inte gråta tyst och kontrollerat. Hon skrek ut sin saknad och åkallade himlarnas alla änglar. ”Ta hand om min morfar!! Ta hand om honom!!”

Sov gott.

Att tala med kluven tunga

Vissa dagar. Vissa dagar skaver den egna huden mot själen. Vissa dagar. Är minnen en verklighet. Vissa dagar vill man lägga sig ner och gråta. Detta var en sådan dag. Och därför tryter orken att skriva. Därför behöver alla såren läggas om på nytt. Här nedan följer ett sådant minne. Som beskrivits förut.

9år visste redan att vuxna gjorde det - talade med kluven tunga. Ljög. Anpassade sanningar till uppkomna situationer. Till olika myndigheter. Olika mottagare av det sagda. Hon var ett krångligt barn på det viset. För hon var inte lojal mot alla dessa halvsanningar och hellögner. Hon var sina egna sanningar trogen. Hon utgick alltid från hur hon hade uppfattat saker och ting. I alla lägen. Henne kunde de inte locka att göra annorlunda. Det var kanske det som blev hennes fall.

I skolan. Där blev det hennes fall. För hon tyckte inte om allt hysch-hysch, allt outtalat. Hon tyckte att man skulle vara rak. Och inte behandla henne som mindre vetande. Det började dåligt. Som enda barn i klassen med utländskt påbrå sattes hon i hjälpklass - när de fick en ny lärare i andra klass. En ambitiös fröken. Som säkert menade väl. Men ack, så fruktansvärt fel det blev. För inte behövde 9år någon extra hjälp. Alls. Hon låg långt före i nästan alla ämnen. Under hela sin skoltid. Men det var lite utanför vår berättelse. För det värsta - eller låt oss säga startskottet för ett långt utanförskap - hände en dag. På skolgården. En månad in i trean.

9år var ute på rast. Det var långrasten på förmiddagen och solen hade brutit igenom molnen. De få vattenpölarna på skolgården skulle snart torka upp. Det var några som spelade rundpingisboll - en boll skulle studsa på ett pingisbord och så sprang man runt bordet. Ju fler desto roligare var det. Missade man åkte man ut. 9år ville vara med. Hon låtsades inte om de andras missnöjda blickar när hon ställde sig i kön för att spela.

Helt plötsligt var det en massa varna runt bordet. Från skolgårdens alla hörn drogs barnen mot den ödesdigra hörnan. Som om de anade någonting. Och snart var det igång. Trots att 9år försökte ignorera alla viskningarna som nådde henne. Hon stålsatte sig. Hon ville också ha kul. Så plötsligt brast det. Bara sådär.

9år var dubbelt så stor som de andra flickorna i klassen. Så småningom skulle flera av dem växa ifatt henne, men det här hände bara ett år innan hon fick sin mens - som 9 åring var hon i det närmaste fullt vuxen. Så bollen hon sköt iväg var verkligen hård. Den träffade en av de populäraste flickorna rätt i ansiktet. Alla samlades kring den gråtande flickan. 9år stod ensam kvar på sin sida av bordet, bedyrande att hon inte menat det, att hon var hemskt ledsen, att hon bad om ursäkt. Med ansiktet fullt av hat och äckel vände sig så en av de andra mot henne. "Du är ett jävla missfoster!!! Jävla fetto! CP-barn! Du är så tjock så att du inte borde få spela boll med oss!" När hon såg att hon hade publik passade hon på att slänga in några extra okvädesord, ty hon stod inte heller högt upp i rang och allt som gjordes för att någon annan skulle sjunka ännu mer var välkommet.

Alla skriken och den höga gråten lockade till sig pojkarna i klassen. 9år stod stum, som förstenad vid bordet. Då fick hon den första slaget i bakhuvudet. En av killarna hade dragit sin trätoffel så hårt han kunde rätt i huvudet på henne. Som straff, för att hon så elakt slängt bollen i ansiktet på den gråtande flickan. Ingen lyssnade längre till rim och resor, till vad verkligen hänt. Nu var det fri jakt.

9år reagerade först inte. Alls. Hon stod svajande och försökte bedöma situationen. Hann hon in till någon vuxen? Kunde någon annan hämta en vuxen? För att hjälpa den andra flickan åtminstone? När det andra slaget kom, från en annan av pojkarna, förstod hon att allt var för sent. Det svartnade för hennes ögon. Vild av ett uppdämt raseri vände hon sig om.

Hon slogs för sitt liv. Hur många av killarna som hon hann slå, visste hon inte. Hennes skri ekande över gården - ett rasande vilddjurs skrik. Någon hade hämtat en lärare, för plötsligt låstes hennes armar vid sidorna. Bakifrån henne skrek hennes fröken på henne: "Lunga dig!!! För tusan - lugna dig!! Är du inte klok?? Vad i hela friden håller du på med?? Du är ju galen!! Det finns ställen för sådana som du" Över huvudet hörde 9år hur instruktioner skreks till någon annan om att ringa någon - en läkare.

Då fick det räcka. Nu var det nog. 9år använde det sista av sin kraft och med huvudet knockade hon till frökens haka och slet sig loss. Då kom trätofflan farande genom luften. Den träffade henne mitt i ansiktet, över näsan. 9år slet av sig sina gummistövlar och svingade dem efter pojken. Med ett sista rasande tjut sprang hon så i strumplästen mot skogspartiet bakom skolan. I ögonbryn såg hon sin skräckslagna lillasyster stå med tårarna rinnande över kinden.

9år sjönk ner bakom en tall. Smutsig. Hulkande. Med genomblöta strumpbyxor. Hennes huvud bultade av alla slag och tårarna blandades med blod. Hon väntade på att gråten skulle stilla sig. Hon torkade av sin blodiga händer mot barrtäcket på marken. Till sist lutade hon huvudet mot stammen. Bara en liten stund skulle hon sitta så här. Vila. Sedan ville hon tillbaka och leta efter stövlarna. Och fortsätta skolan. För man missade inte skolan. Och man kom inte hem utan stövlar. Så hörde hon kvistar knäckas på marken. Någon närmade sig.

Hon öppnade ögonen, gjorde sig beredd att hoppa upp. Framför henne stod 7år. Lillasyster. Med stövlarna i handen. Och stora, skräckslagna ögon. Tafatt närmade hon sig 9år och strök med handen över hennes blodiga händer. Tyst gav hon henne stövlarna. 9år reste sig. Tog på sig stövlarna och log åt lillasyster. "Tack skall du ha - det var snällt. Kom så går vi tillbaka till skolan. Rasten är slut"

Tillsammans gick de tillbaka. Alla andra hade gått in. Och 9år visste. Detta var bara början. Ty, senare i veckan fick 9års föräldrar reda på av grannfrun, att skolan hållit ett möte, utan att bjuda in dem. Där hade alla varnats för 9år. Man skulle inte låta sina barn leka med henne. Så hade de sagt. Och dessa skulle bli hennes klasskamrater under hela grundskolan. Detta skulle bli 9års vardag. I skolan. Hemma väntade en annan form overklig vardag.

Sov gott!

Att recensera "Bröllopsfixaren"

Så var det då dags för recension av bok 2 i bloggdalas eminenta bokklubb. Denna gång var det signaturen Sammelsurium som valde bok för oss att läsa, och jag vet att hon valde lite mellan olika böcker. Hon bjöd oss på en feel-good bok, av en författare hon läst innan och som hon hoppades skulle kunna bli en ny favoritförfattare. Det här är min recension av ”Bröllopsfixaren” av Marita Conlon-McKenna.

En feel-good bok. Alldeles lagom för en utmattad hjärna. En bok man redan innan man läser den anar det goda slutet på. Boken handlar om en änka, och hennes tre döttrar. En äkta, irländsk mor. Som själv haft ett fantastiskt äktenskap och som inget hellre önskar för sina döttrar än att de skall få uppleva samma typ av äktenskaplig lycka.

De tre döttrarna, Grace, Anna och Sarah, sketchas bara i boken. De ges konturer och tilldelas egenskaper. Naturligtvis är de alla tre fantastiska, vackra och omåttligt stolta. Goda och strävsamma. Men. Ensamma. Suck. För boken blir inte intressant. Alls. Efter det första mötet med karaktärerna anar man redan vem som blir tillsammans med vem. Och hur. På vilket sätt. Det känns som om Conlon-McKenna tröttnat på sina karaktärer redan innan historien kommit igång. Språket är lite fånigt. Och flera gånger tänker jag Harlequinroman. Inte så bra betyg.

Boken har en liten knorr, som handlar om Maggie, mamman själv. Men till och med där, krattar författarinnan manegen innan hon tillåter Maggie åter möta kärleken. Som om man måste klargöra att hon är en god katolsk kvinna som inte syndar minsann och i första hand älskar sin avlidne make. Suck där också.

Kanske skriver Conlon-McKenna bättre på originalspråk. Kanske är hennes andra böcker bättre. Jag vet inte. Det kommer nog ta lång tid innan jag tar reda på hur det ligger till med detta.

Nu var det min tur att välja en bok. Det är en bok som jag faktiskt läst. Men som jag ÄLSKAR och som gav mig en enorm läsupplevelse. Alla håller inte med. Jag är nyfiken på vad ni anser. Och det får bli min julgåva till er: en läsupplevelse. Och snälla; ge inte upp på grund av det komplicerade språket! Det betalar sig att läsa den. Boken är ”Igelkottens Elegans” av Muriel Barbery. Och jag tänker mig att vi blir klara med den till söndagen den 16 december.

Sov gott!

Att bekräfta och bekräftas

Hej. Hur är det? Vad kul det är att se dig. Jag har saknat dig! Nej. Det är sant. Jag menar varje ord jag säger. Varför skulle det inte vara sant?? Jahaaa, du tänker så. Men du, det ÄR sant. Jag saknar dig när jag ser att din plats är tom. När vi inte ses funderar jag på hur du har det. Nej, jag ljuger inte! Varför i hela fridens namn skulle jag göra det? Du känner mig – vet att jag inte ljuger. Nänänä, ett sådant selektivt ljugande finns inte.. Vad 'selektivt' betyder? Jo, det betyder att man 'väljer ut' - som i det här fallet 'väljer ut' vad man skall ljuga om. Jag tjänar inget på att ljuga om det vet du. Om att jag saknar dig. Så det är bara för dig att lära dig leva med det. Att jag faktiskt saknar dig. När du inte är här.

Hej. Hur är det? Är denna platsen ledig? Varför jag skulle vilja sitta här? För att jag gillar musiken du spelar. Om det är för högt? Hur menar du då? Ahaaa, har de andra sagt det? Att du skall stänga av för att du stör deras matro? Nja, det är ganska högt. Men det är ju grym musik!! Jo, jag sa: DET ÄR JU GRYM MUSIK!! ÄR DET DIN FAVORITARTIST?? Men, sänkte du volymen?? Ahh, du hörde inte vad jag sa? Jo, jag undrade om det var din favoritartist? Jasså, det säger du? Du kände honom? Och hans låtar påminner dig om andra tider? Bättre tider? Mmm, kan förstå att du lyssnar på honom på hög volym. Vem jag är? Äsch, jag jobbar här. Ville bara komma hit och höra vem du lyssnade på. Nej, tack själv för sällskapet. Då slapp jag ju käka ensam.

Hej. Hur är det? Nej, nej, nej. Jag menar: hur är det? På riktigt? ”På riktigt” betyder på riktigt! Nej, jag tänker inte skita i det, jag ser ju att du är ledsen. Vad jag har att göra med det? Allt!!!! Allt har jag att göra med det! Varför?? Jo, för att du är ledsen. Och det är viktigt för mig att få lov att hjälpa dig. Om jag har något bättre att göra? Nej. Det har jag inte. Du är viktigast just nu. Nej. Jag skiter inte i det. Kom. Vi sätter oss här. Du behöver inte prata, men vi sitter här en stund. Du skall inte behöva gå in sådär ledsen. Va? Jo, klart att jag kan bevara en hemlighet. Nej, det är inte oviktigt, det du vill berätta. Inte fånigt heller. Jag sitter här. Tills du berättat klart. Så länge det behövs.

Bekräftas. Att bli tilltalad. Lyssnad på. Mycket viktigt. Det grundar människan till marken. Ger henne en chans att slå rot. Stå stadigare. Först då kan man utvecklas i sin fulla potential. Därför saknar jag mitt arbete. Och vill bli hel så fort som möjligt. Så att jag kan fortsätta bekräfta. 

Sov gott!

Att svara på en lista

Tillbringar många trevliga stunder med att läsa flera av mina favoritbloggar. Tycker om att kika in till människor och få läsa om ett stycke av deras liv. Funderingar, formuleringar. På ett par bloggar har jag snubblat över en lista. Svaren har varit kul och intressanta att läsa och här följer mina svar:

1. Du gör en ”Bridget Jones” och kommer till en fest och upptäcker att det bara är du som har klätt ut dig. Vad gör du?

Oj – det finns två tänkbara scenarier: Känner jag människorna på festen, hade jag utan att tveka promenerat rätt in med huvudet högt och bjudit på alla gapflabb. Hade det varit en mer officiell tillställning, hade jag diskret backat ut, skyndat hem och snabbt bytt om. Och sedan hade jag lite diskret smugit mig in…

2. Vad önskar du att du hade uppfunnit?

Kanske inte uppfunnit kanske, men jag hade tyckt det hade varit jättespännande att få vara med och utveckla medicinen mot cancer. Eller tänk att få vara med då psykologin som vetenskap föddes??

3. Nämn tre saker som du är bra på.

Förstå orsak och verkan, lyssna och lösa konflikter.

4. Om du var elitidrottare, inom vilken gren hade du varit då?

Någon kampsport, för styrka och explosivitet. Eller dans. För att jag älskar dans.

5. Bästa teveserie någonsin?

Då måste jag svara ”Lilla huset på prärien”. För att det skänkte tröst åt mig alla de gånger jag behövde det under min barndom. Ljudet från det stängde ute andra ljud. Oönskade, höga röster. Nu i vuxen ålder måste jag säga ”Vänner”, där jag kan nästan alla repliker och ”Big Bang Theory”. Brilliant!

6. Vilket stjärntecken är du?

Kräfta

7. Hur ser ditt drömboende ut?

Är i två delar: en liten stuga, vitkalkat stenhus, på en höjd i ett varmt Medelhavsland. Med en stor säng. Böcker. Och frid. En liten lägenhet, ett rum, högst upp under takåsarna i en stor stad. Med en stor säng. Böcker. Och sällskap.

8. Om du fick lov att hoppa in i en film och vara en av huvudpersonerna där, vilken film hade du valt och vilken huvudperson hade du velat vara?

Då hade jag velat vara Audrey Tatou, som spelar Amelie, i ”Amelie på Montmatre”. Hon är allt jag inte är. Och ändå precis som jag. 

9. Frukt eller grönsaker?

Helst grapefrukt. Röd. Eller ett bär: vattenmelon. Med riktigt salt fetaost.

10. Vilken är den bästa veckodagen?

Tycker bäst om fredagen. För att den gränsar till helgen. När jag kan vakna långsamt och gosa med mina söner dagen efter. Och efter.

11. Vilken är din favorithögtid?

Länge tyckte jag inte om högtider. Alls. Firade helst inget. Nu tycker jag om födelsedagar. För att jag vill uppmärksamma det fantastiska faktum att just vi är födda just då! Och julen för att mina pojkar blir så genuint lyckliga då.

Jaha mina vänner! Det är bara att fortsätta sno listan. Gör den ni med!

Sov gott!