Att promenera

Till jobbet. Varje morgon. Luften är otroligt klar. Krispig. Den nyper i näsan. Kinderna. Den kalla marken knarrar under fötterna. Nu är det kallt. Vinter. Luften står som en rökdimma ur munnen på mig. Om jag hade talat. Men det gör jag inte. Jag promenerar. Raskt.

Lite drygt tre kilometer. Så kort är det till mitt arbete. De tar mig 25 minuter att gå. Med tjocka överdragsbyxor. Mössa, vantar. Stor och ful otymplig jacka. Två väskor. En med laptopen i och en ryggsäck med byteskläder i. Och mina älskade höga stövlar. Spotify i telefonen och ljudet högt i lurarna. Jag svänger ordentligt med armarna.

Har blivit beroende. Av denna promenad. Likväl som av den hem. Ty där och då är jag som mest här och nu. Ingen brådska finns. Inga andra måsten. Inga konversationer att hålla, inga goda råd att ge, inga tankar som måste bli tänkta. Bara knarret under mina vinterkängor. Och musiken i mina öron. I den kalla luften. Ett beroende. Av den goa sorten.

Sov gott!

Att recensera "Minnet av en smutsig ängel"

Henning Mankell. Svensk författare. Av kriminalromaner och deckare. Alltså har jag tidigare läst mycket lite av honom. Det är den genre jag tycker allra minst om. Då det handlar om böcker kan jag ju inte påstå att jag tycker illa om genren, men det är den typen av böcker jag tycker minst om.

I bloggdalas bokklubb, startad av allas vår Asta, har det ännu en gång blivit dags för oss att recensera en bok. Denna gång var det rappa och kvicka Freja som hade valt boken vi alla läste: ”Minnet av en smutsig ängel”. Av sagda Mankell. Och så? Vad tyckte jag då?

Det är ingen kriminalroman. Det är en lågmält berättad bok om en fiktiv person, en Hanna Renström, som ändå känns märkligt verklig. Alldeles i början på förra århundradet, 1904, precis fyllda 18 år, tvingas hon av nöden, att lämna sitt fattiga hem uppe i kallaste norra Sverige. Hon får plats som kocka på ett fartyg, Lovisa, som skall skeppa timmer ner till Australien.  

Ödet vill dock annorlunda och hon glider i land i en hamn i Portugisiska Östafrika. Och blir efter en kort tid ägare till stadens mesta bordell. Hon är en tänkare av stora mått, vår Hanna. Hon lägger märke till de vitas behandling av de svarta. Hon vittrar den konstanta rädsla de vita lever i, som de döljer uselt genom övervåld. ”Det var som om gästerna hade ätit sig mätta utan att ens ha blivit inbjudna till måltiden. Vi är de oinbjudna gästerna”.

Som läsare får vi följa henne under knappt två år. Ändå hinner Hannas själ åldras flera mansåldrar. Hon begrundar människans plats på jorden. Hennes tillhörighet. Vem är hon i första hand? En vit människa? Kvinna? Fattig? Rik? ”Svarta människor ljuger för att undvika att plågas i onödan. Vita människor ljuger för att försvara de övergrepp de begår”. En tanke, satt i samma perspektiv eller ett annat, lika gångbar än i dag.

Boken är som sagt lågmäld. Med ett osentimentalt språk. Jag sträckläste den under en dag. Det är en bok som känns viktig. Men jag läste innan jul en liknande bok – skriven lite med samma tema – av en annan kriminalromanförfattare, Jan Guillous ”Brobyggarna”. Och jag föredrar den. Av den enkla anledningen att den lämnade lite färre trådar hängandes i luften och därmed kändes mera klar. Men ”Minnet av en smutsig ängel” är klart läsvärd.

Sov gott!  

Att vinna mark

Hämtar kraft. Kraft i att faktiskt lyckas. Mot alla odds. Eller mot några odds. Mot belackarnas odds. Och det är mer än nog – att lyckas mot belackarnas odds.

Har kommit till den insikten att det är mitt stigma. Mitt öde. Eller något annat lika klyschigt För jag är starkast när jag måste jobba i lite motvind. Lyckligast. Och i mitt esse. Kanske är det ett resultat av min uppväxt, kanske är det helt enkelt bara så att just jag fungerar så. Som en egenskap hos mig. Att jag växer av livets klurigheter. Att jag tappar mark – bara för att vinna tillbaka den och ännu ett stycke.

Sjukskrivningen har, bland annat, gjort så att min inkomst minskat betydligt. Dels har jag pausat från politiken, där jag fick mötesarvoden på några av mötena och dels är det ju som det är. Med Försäkringskassan. Det tar tid ibland, att få ut sin sjukersättning. SGI räknas om, räknas fel. Sedan ändras sjukskrivningsgraden. Och det måste räknas på nytt. Med en handläggningstid.

Har blivit bra bemött. Överallt; hos läkaren, terapeuterna (har haft två) och på Försäkringskassan. Men med pengarna är det som det är. Och det har varit hårda månader. December, januari hittills och februari nu, kommer att bli mycket snåla. Så snäva att jag på öret räknat ut hur många liter mjölk vi kan köpa. Efter att alla räkningar blivit betalda.

Vi har inga marginaler. Alls. Vi har varsitt konto till pojkarna där vi sparar ett par hundra i månaden, men förövrigt inget. Jag har tjänat mest. Och då är jag lärare. Matematiken lämnar jag till er. Därav att det är snålt nu. Men. Jag vinner mark. Ändå. Eller trots allt.

Det fyller mig med lycka. Att ändå få ihop det. Att ändå kunna försörja S:s familj i K. Att ändå betala in killarnas fotboll, judo och cirkusskola. Att ändå kunna köpa mer tandkräm och en ny toaborste (bröt av skaftet på en av dem i min städiver!). Det är en ljuvlig känsla att inte känna det som om jag försakar mig själv i detta. Utan att jag känner mig stark. Fortsätter tillfriskna.

Samtidigt är det förbaskat nyttigt. Att påminnas om hur många faktiskt har det. Att nudda vid det liv vi levde då.(Att fattas en gardinstång) I början av vårt liv tillsammans. Och att inse, att det kanske är såhär jag är i mitt esse. I lite motvind. Trotsande mina belackare. Se upp! För nu ni!*ler*

Sov gott.  

Att äga tolkningsrätten

De gynnsamma. De äger tolkningsrätten. Och saliga äro de gynnade, åt dem skall det bliva givet. Allt av livets goda. De äger rätten till att tolka vem som är något värd. Värd att bli kallad fullvärdig människa. I deras ögon. Och det de bestämmer äro det allmänt rådande. Ty de äro de gynnade. Gynnsamma. Och åt dem skall bliva givet. Ännu mer.

Är medveten om det. Att detta är ett cirkelresonemang. Och att det inte leder någon vart. Annat än till en fullkomlig nedåt snurrande spiral. I fördömande. Och översitteri. Maktfullkomlighet. Och galenskap.

Hav tålamod med mig du människa i natt. Ty i mitt inre rasar en evig eld. En flammande blodröd eld. Precis som alla eldar är den tveeggad: den värmer mig i min eviga kamp mot orättvisor, men den förtär mig också. Just nu förtär den mig mycket mer än den skänker min frusna själ värme. För jag har lämnat politiken. Min stämma ljuder inte längre för alla de som inte besitter någon tolkningsrätt. Jag står inte längre på barrikaderna för att bevaka alla människors lika rättigheter till ett drägligt liv. Jag har lämnat det. Lämnat min demokratiska rätt att höras. Och det smärtar mig. Gör ont i mig. Och jag skäms.

Skäms. Så att jag inte längre orkar se dessa tv-program i dess fulla längd. Jag sänker huvudet och kräks i hjärtat. Alla dessa program som handlar om välfärdsstaten Sveriges marginaliserade människor. Om fattigSverige. Om barnen. Och samtidigt läser jag etablissemangets dryga, oriktiga bloggar. Uttalande från diverse B-kändisar. Om tiggare. Jag skäms. Å deras vägnar. Och å mina vägnar. För jag har ju precis slängt bort min demokratiska möjlighet att föra alla dessa stumma ”tiggar”människors talan. Hjälpa dem hävda deras människovärde.

Det skrämmer mig. När jag inser vilka som äger tolkningsrätten i detta land. Att det är människor som dömer andra. Som sätter sig över andra. Som tror sig om att vara förmer. Bara för att man råkat födas i en rik familj. Eller för att man gift sig rikt. Eller för att man helt enkelt alltid har fått allt serverat. Kanske också för att man glömt, förträngt, hur det var på vägen upp till de få utvalda. Man kanske inte längre minns att man faktiskt då, var lika mycket värd, som man är nu. Trots fattigdom, kluvna hårtoppar och dålig tandhygien. Man var samma människa då. Med samma värde. Lika ond. Eller lika god.

Ty det är inte – någonsin – din framgång, dina pengar, ditt kapital, som ger dig ditt värde som människa. Det är inte det som dikterar dina egenskaper. Aldrig. Det ger dig aldrig någon automatisk rätt att trampa på en annan människa. Att rynka på näsan eller att sparka på den. Bara så att du vet. För du verkar tro det. Du arma människa med tolkningsrätt. Måtte vildvittrorna ta dig!

Sov gott – alla människor i ”välfärdsstaten” Sverige – jag sover inte i natt.