Att kvävas

Bilen rör sig framåt. Rytmisk läggs mil efter mil till den imperfekta tiden. Dåtiden. Men mig tycks tiden stå stilla. Liksom bilen. Inte en meter förflyttar den sig. Scenariot är det samma. Inget rispar kulisserna, inget stör den tillrättalagda canvasen. Allt förblir det samma. Mil efter mil. Och i bilen kvävs jag sakta.

Vägen ligger framför mig. Spikrak. På båda sidor om mig reser sig höga, ogenomträngliga granar. Det svenskaste av svenskt. Ståtliga, förevigt gröna. Tätt, tätt står de. Skymmer solen och ljuset. Lämnar marken under dem bar, då inget ljus når ner. Känner mig oändligt liten i bilen. Oändligt malplacerad i denna granarnas värld. Och de kommer närmare och närmare mig. Hukar sig ner över bilen. Kväver mig.

Står på Manhattan. Mitt i eftermiddagsrusningen. Svajar till. Hettan slår emot mig. Det är mitt i sommaren. Men jag ser ingen sol. Ingenstans. Jag ser bara höga byggnader. Skuldra vid skuldra står de på båda sidor av vägen. Den ena tränger undan den andra, ingen av dem vill låta den andra vara förmer. Alla vill synas. I en skog av byggnader. Och jag kvävs.

Mängder av människor. Strömmar likt lämlar i ett böljande hav fram och tillbaka över denna lilla plätt på jorden. Alla deras tankar, känslor och rädslor drabbar mig. Som ett surr av röster hör jag deras tankar. Det blandas med alla avgaser från det gula taxibilarna, sirenernas tjut, pysandet från underjorden genom alla gatgaller. Det bildar en kakafoni av ljud som förstärker husens eviga kamp. Och stanken. Stanken från all denna ångest, stress och eviga otillräcklighet. Och jag kvävs. Kan inte få luft.

Jag älskar pulsen i stora städer. Att gå på teater, konserter, vernissager, spännande events. Jag älskar den stilla naturen. Porlet från en bäck. Fåglarnas kvitter. Men jag tycker inte om att kvävas. Att inte se min dyrbara horisont. Himlens hela vidd. Om jag måste böja huvudet bakåt för att få en skymt av denna dyrbara himmel, dör jag en smula.

Allt detta slår mig när jag promenerar i dimman. För fast jag inte ser himlen och kan uppleva vidderna, vet jag att de är där. Mina tankar får plats. Jag kan ducka för andra människors tankeauror. Jag kan välja att påverkas. Av dofter, ljud och ljus. Inget annat än himlen vakar över mig. Inga granar. Inga skyskrapor. Bara jag. Och rymden. Och en massa annat.

Ha en ljuvlig lördagskväll!!