Att tala med kluven tunga

VARNING FÖR LÅNG TEXT - MYCKET LÅNG!! OM SÅ ÖNSKAS, SCROLLA NER TILL HELGHÄLSNINGEN! KRAM

9år visste redan att vuxna gjorde det - talade med kluven tunga. Ljög. Anpassade sanningar till uppkomna situationer. Till olika myndigheter. Olika mottagare av det sagda. Hon var ett krångligt barn på det viset. För hon var inte lojal mot alla dessa halvsanningar och hellögner. Hon var sina egna sanningar trogen. Hon utgick alltid från hur hon hade uppfattat saker och ting. I alla lägen. Henne kunde de inte locka att göra annorlunda. Det var kanske det som blev hennes fall.

I skolan. Där blev det hennes fall. För hon tyckte inte om allt hysch-hysch, allt outtalat. Hon tyckte att man skulle vara rak. Och inte behandla henne som mindre vetande. Det började dåligt. Som enda barn i klassen med utländskt påbrå sattes hon i hjälpklass - när de fick en ny lärare i andra klass. En ambitiös fröken. Som säkert menade väl. Men ack, så fruktansvärt fel det blev. För inte behövde 9år någon extra hjälp. Alls. Hon låg långt före i nästan alla ämnen. Under hela sin skoltid. Men det var lite utanför vår berättelse. För det värsta - eller låt oss säga startskottet för ett långt utanförskap - hände en dag. På skolgården. En månad in i trean.

9år var ute på rast. Det var långrasten på förmiddagen och solen hade brutit igenom molnen. De få vattenpölarna på skolgården skulle snart torka upp. Det var några som spelade rundpingisboll - en boll skulle studsa på ett pingisbord och så sprang man runt bordet. Ju fler desto roligare var det. Missade man åkte man ut. 9år ville vara med. Hon låtsades inte om de andras missnöjda blickar när hon ställde sig i kön för att spela.

Helt plötsligt var det en massa ungar runt bordet. Från skolgårdens alla hörn drogs barnen mot den ödesdigra hörnan. Som om de anade någonting. Och snart var det igång. Trots att 9år försökte ignorera alla viskningarna som nådde henne. Hon stålsatte sig. Hon ville också ha kul. Så plötsligt brast det. Bara sådär.

9år var dubbelt så stor som de andra flickorna i klassen. Så småningom skulle flera av dem växa ifatt henne, men det här hände bara ett år innan hon fick sin mens - som 9 åring var hon i det närmaste färdigvuxen. Så bollen hon sköt iväg var verkligen hård. Och den träffade en av de populäraste flickorna rätt i ansiktet. Alla samlades kring den gråtande flickan. 9år stod ensam kvar på sin sida av bordet, bedyrande att hon inte menat det, att hon var hemskt ledsen, att hon bad om ursäkt. Med ansiktet fullt av hat och äckel vände sig så en av de andra mot henne. "Du är ett jävla missfoster!!! Jävla fetto! CP-barn! Du är så tjock så att du inte borde få spela boll med oss!" När hon såg att hon hade publik passade hon på att slänga in några extra okvädesord, ty hon stod inte heller högt upp i rang och allt som gjordes för att någon annan skulle sjunka ännu mer var välkommet.

Alla skriken och den höga gråten lockade till sig pojkarna i klassen. 9år stod stum och förstenad vid bordet. Då fick hon det första slaget i bakhuvudet. En av killarna hade dragit sin trätoffel så hårt han kunde rätt i huvudet på henne. Som straff, för att hon så elakt slängt bollen i ansiktet på den gråtande flickan. Ingen lyssnade längre till rim och reson, till vad verkligen hänt. Nu var det fri jakt.

9år reagerade först inte. Alls. Hon stod svajande och försökte bedöma situationen. Hann hon in till någon vuxen? Kunde någon annan hämta en vuxen? För att hjälpa den andra flickan åtminstone? När det andra slaget kom, från en annan av pojkarna, förstod hon att allt var för sent. Det svartnade för hennes ögon. Vild av ett uppdämt raseri vände hon sig om.

Hon slogs för sitt liv. Hur många av killarna som hon hann slå, visste hon inte. Hennes skri ekande över gården - ett rasande vilddjurs skrik. Någon hade hämtat en lärare, för plötsligt låstes hennes armar vid sidorna. Bakifrån henne skrek hennes fröken på henne: "Lunga dig!!! För tusan - lugna dig!! Är du inte klok?? Vad i hela friden håller du på med?? Du är ju galen!! Det finns ställen för sådana som du" Över huvudet hörde 9år hur instruktioner skreks till någon annan om att ringa någon - en läkare.

Då fick det räcka. Nu var det nog. 9år använde det sista av sin kraft och med huvudet knockade hon till frökens haka och slet sig loss. Då kom tofflan farande genom luften. Den träffade henne mitt i ansiktet, över näsan. 9år slet av sig sina gummistövlar och svingade dem efter pojken. Med ett sista rasande tjut sprang hon så i strumplästen mot skogspartiet bakom skolan. I ögonvrån såg hon sin skräckslagna lillasyster stå med tårarna rinnande över kinden.

9år sjönk ner bakom en tall. Smutsig. Hulkande. Med genomblöta strumpbyxor. Hennes huvud bultade av alla slag och tårarna blandades med blod. Hon väntade på att gråten skulle stilla sig. Hon torkade av sin blodiga händer mot barrtäcket på marken. Till sist lutade hon huvudet mot stammen. Bara en liten stund skulle hon sitta så här. Vila. Sedan ville hon tillbaka och leta efter stövlarna. Och fortsätta skolan. För man missade inte skolan. Och man kom inte hem utan stövlar. Så hörde hon kvistar knäckas på marken. Någon närmade sig.

Hon öppnade ögonen, gjorde sig beredd att hoppa upp. Framför henne stod 7år. Lillasyster. Med stövlarna i handen. Och stora, skräckslagna ögon. Tafatt närmade hon sig 9år och strök med handen över hennes blodiga händer. Tyst gav hon henne stövlarna. 9år reste sig. Tog på sig stövlarna och log åt lillasyster. "Tack skall du ha - det var snällt. Kom så går vi tillbaka till skolan. Rasten är slut"

Tillsammans gick de tillbaka. Alla andra hade gått in. Och 9år visste. Detta var bara början. Ty, senare i veckan fick 9års föräldrar reda på av grannfrun, att skolan hållit ett möte,utan att bjuda in dem. Där hade alla varnats för 9år. Man skulle inte låta sina barn leka med henne. Så hade de sagt. Och dessa skulle bli hennes klasskamrater under hela grundskolan. Detta skulle bli 9års vardag. I skolan. Hemma väntade annat.

Ha en härlig, feberfri lördag!(PS. Jag avskyr verkligen de 'självrättande' programmen som väljer ut ord åt en. Låt mig få använda de ord jag vill!! Fem gånger har jag varit tvungen att göra om texten då jag knappt förstått ett ord av den.. *Suck*)