Hade
ett helt annat blogginlägg klart i startblocken. Skulle bara lägga upp det. Men
så kom något helt annat emellan. En rar dokumentär om att bli gammal. Om att
älska och om att drömma.
Det
fick mig att fundera: hurdant liv vill jag ha när jag är 70 plus? 80 plus? Om
jag finge leva så länge. Om vi nu lade alla andra scenarier åt sidan; allt det
där om att jorden snart imploderar under allt enfaldigt dumt som människan
hittar på. Om vi bara föreställer oss att bli gamla. Vilken typ av människa
skulle jag då vara?
I
dokumentären kom ett tiotal äldre, amerikanska personer till tals. Mellan 75
och 82. De talade om önskan att hitta någon, om saknaden av någon och om det
faktum att när de såg sig i spegeln, så kände de inte igen sig själva som den
person de kände sig som.
En kvinna var fantastisk med enormt mycket humor och en massa underfundigheter. En annan var äventyrlig och hade precis hoppat fallskärm. En annan ville bara hitta någon att äta middag ihop med. Och jag funderade över vilken typ av kvinna jag skulle vara.
Jag
hoppas att jag fortfarande skulle ha kvar mitt intresse för människor, för
andra kulturer och för resor. Kanske skulle jag hoppa fallskärm, men jag skulle
definitivt inte ha en lust att laga mat åt andra.
Tanken
var svindlande, för inte ett ögonblick har jag tidigare ens tagit i beräkning
att jag skulle kunna leva så länge.
Det jag absolut inte vill bli är en bitter gammal tant som fräser och snäser åt alla. Hugaligen för det!
SvaraRaderaDags för uppmuntrande tillrop, tror jag:
SvaraRaderaJag blir 69 till hösten, maken 76 imorron, men vi har ingen aaaning om att vi är så gamla :) . (OBS: Vi har haft turen att må bra - förutsättning, ju!)
Då känns det mera som en version 2.0 - ny och förbättrad utgåva. Eftersom man är tryggare i sig själv.
Så upplever vi det i alla fall, hoppeligen inte pga försämrat omdöme… ;)
(Förresten, i så fall bjuder vi på det…)
lenaikistaminnen.wordpress.com
Fast tanten i spegeln hade jag kunnat leva utan...