Att få bo i det gula huset

På avstånd hördes barnaskratt. Doften från en schersmin följde med vindens svepande bana. Gruset knastrade under mina fötter. Gång- och cykelvägen vindlade sig igenom en vacker lövskog. Detta var min skog, mitt hem.

Så slog det mig hur fantastiskt det egentligen var. Ty jag mindes en annan kall, regnig sommar. Jag hade en liten B i barnvagn och promenerade dagligen i detta bostadsområde. Han låg i en mycket välanvänd, begagnad vagn och jag gick hela sommaren i samma mjuka byxor. Men att titta på allt det vackra kostade ju inget.

Jag tittade på de vackra villorna, var och en olik den andra. Stora trädgårdar runt om, staket eller murar framför husen. Vackra rabatter och fina uteplatser. Alla gatorna var omgärdade med vacker lövskog med bok och ek och på andra sidan vägen låg jordgubbsland på rad. Från den högsta punkten kunde man se havet och vänd åt andra hållet kunde man se hela den vackra Ätradalen. Det var så inimärgenvackert.

Drömmande och fantiserande sa jag att jag en dag skulle vilja bo där. I en av de vackra villorna. Om jag fick lov att önska. Sådär som man ibland fantiserade om att vinna högsta vinsten. Det var så otroligt utom räckhåll för mig.

Det slog mig häromdagen, när jag mindes en annan kall sommar för femton år sedan. Att allt det som då var bortom räckhåll faktiskt var min verklighet idag. Så magiskt kan livet vara. Att man vinner högsta vinsten.