Att se klart

Men vad var det som hände? Hur gick det här till? Det var väl egentligen inte så här det skulle vara? Kanske hade jag missat något; ett mail, ett utskick eller ett telefonsamtal, som talade om att det var dags att ta sig en ordentlig titt? Kanske hade jag helt enkelt hört, men inte lyssnat?

Det var med raska steg – som vanligt – som jag småsprang över gatan i eftermiddags. Jag skulle bara göra en sak; och då den där saken var på väg till en annan sak, kunde jag nog också klämma in det där andra. Och då jag faktiskt hade tio minuter till godo, skulle jag också hinna det där tredje. Och om jag skrev den där fjärde grejen i bilen, skulle jag också hinna med att springa in med det till den femte personen. Så kanske skulle jag inte bara göra en sak – utan närmare en fem-sex… Eller sju.. Så eventuellt det var inte så konstigt att jag liksom stannade i steget: hur i hela friden hade det där gått till?

Jag stirrade på tanten i skyltfönstret som stirrade tillbaka på mig. En medelålders tant, i en mycket oformlig, beige, lårlång jacka. En sådan där som försöker vara ungdomlig, med luva på, men som bara medelålders tanter har, när de försöker vara ”piffiga”. Hon hade mycket tajta – alltför tajta? – svarta byxor och en gräslig, rosa, blommig, sladdertunika på sig och krönte det hela med ”gå-vänliga” svarta gympaskor.

Över axeln bar hon en brun Fjällräven ryggsäck och det var ungefär där jag började ana oråd. Min blick föll på hennes hår, och när jag såg hennes fåniga page, visste jag att det var min egen spegelbild jag såg. När hände detta? När blev jag ett ingenting?

Inte rebellisk eller tuff. Inte cool eller annorlunda. Inte häftig eller intressant. Bara otroligt medelålders tråkig och felklädd. Varför har ingen sagt något? Att jag tappat min personlighet – den jag är? Att det liksom försvunnit? Jag stängde munnen och försökte komma ihåg vart jag egentligen hade varit på väg. Skulle inte jag göra en sak? Som egentligen var en sex, sju saker?

Jag gick tillbaka till bilen och satte mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde samla mig. Att bli vän med det faktum att jag inte är vacker tog rätt många år i tidig tonår. Men att bli vän med att jag är tråkig och intetsägande. Det kommer att ta en livstid.