Att OMG (OvärderligaMagdaGad)

Ett par, tre dagar har jag funderat på att skriva detta inlägg. Eller, flera veckor, egentligen. Men jag har aldrig fått till det. Aldrig lyckats formulera färdigt mig. För ni vet, det är allt som oftast otroligt viktigt hur man formulerar sig för att bli hörd. Viktigt för att bli lyssnad på. Men nu är jag färdig för att tala om Magda Gad.

En dag i höstas, när jag i skruvande ångest tankemässigt, ännu en gång, försökte bemöta ytterligare ett hot, kastade jag mig ut i cyberspace. Jag brukar inte längre göra det, för alltför många gånger får det mig att tvivla på människan. Jag försökte finna lite medmänsklighet ute i världen, för det egna arbetet i kommunalpolitiken och i antirasiströrelsen åtföljdes alltför ofta av en besk eftersmak och jag undrade över hur sådana som Malala orkade med sitt engagemang. Vad fick henne att fortsätta? Och vad skulle vi andra – så mycket mera obetydliga – göra den dagen när sådana som hon inte orkade?

Då, den dagen i höstas, landade jag i en artikel om Mama Masika, skriven av Magda Gad. Jag brast ut i hulkande fulgråt och min själ hudflängdes. Jag kunde inte släppa artikeln med blicken och raseriet som byggdes upp inom mig riskerade att rytande förgöra mänskligheten. När stormen hade lagt sig började jag girigt leta efter flera artiklar av författaren till den om Mama Masika. Vem var denna såmittiprickmänniska? Vem var hon? Och framför allt – hur orkade hon? När jag, knappt orkade med mitt?

OMG – ovärderliga Magda Gad. Jag har ingen aning om vem hon är. Alltså – vem hon är. Jag vet bara att hon skriver med en röst som jag lyssnar på. Som går genom tortyr, betong och galenskap. Hon skriver kärleksfullt också om det onämnbara. Och just därför blir jag hudflängd varje gång jag läser hennes texter. Hon avslöjar mig och kräver en reaktion. Helst aktion. För hennes texter håller fast min blick under hela vårt samtal. De låter mig inte väja med blicken.

Hon skriver om Honduras, världens farligaste land. Om ebolan i Liberia. Om den fruktansvärda verkligheten i Kongo. Och om romernas vansinnesvardag på Livezilor Aveny i Bukarest, Rumänien. Och jag vill inte väja med blicken. Läs hennes artiklar. Snälla.

Och när ni har läst dem – snälla, tala om för mig vad vi människor är för en sort? Tala om för mig vad jag kan göra? Berätta för mig om hur Magda orkar?