Att vila tindrande

I den mörka vinterkvällen tindrar de på sammetshimlen. Stjärnorna. Kanske är de redan implodera himlakroppar vars förflutna skimmer jag förnimmer där jag står? Tja, kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För jag kan bara utgå från det jag uppfattar. Och jag uppfattar att de tindrar. Lyser och skänker en sorglös trygghet i det faktum att de varit där innan mig. De kommer att vara där efter mig.

I det glittrande sommarhavet tindrar de mot mig. Solstrålarna. De mångdubblas i de försiktiga krusningarna på vattnet som den ljumma vinden åstadkommer. Försvinner en, dyker tusen åter. Gång på gång. Som ur en aldrig sinande solkälla. Och det är så. Att oavsett vad som än händer mig, här och nu, under mitt korta liv, så kommer solstrålarna att finnas. Bakom molnen, på stormiga höstdagar, smekande varma sandstränder och jagande efter horisonten. De fanns innan mig och de kommer att finnas efter mig.

Att vila i den förvissningen. Att veta att när allt kommer omkring, tindrar stjärnor helt oberoende av vad som händer mig, precis som solens strålar kommer att smeka världen tindrande. Oavsett. Att vila i det. Det är förlösande.