Att komma ihåg

Kommer du ihåg? Kommer du ihåg då? Då, när ingen av oss egentligen hade pengar? När varje tillfälle vi sågs och samlades faktiskt blev en fest? Snoopy. Salta pinnar i plastmuggar. Hemmapoppade popcorn. Någon satte i gång ett kassettband, en CD, och mera behövdes inte. Vi dansade. Någon sjöng. Och som vi skrattade.

Kommer du ihåg? Då, när vi träffades på Burger Inn som låg på hörnet? Med Magda och Henke? Med flipperspel och otroligt goda pommes – som vi delade två, tre, flera stycken. Kosas Kebab? Med fantastiskt god kebab och en massa påtår till kaffet? Vi spelade biljard på Folkes, och spelade en massa kort. Remi spelade vi. Och jag förlorade jämt.

Kommer du ihåg? När vi egentligen inte hade råd till bensin och promenerade en massa? Fram och tillbaka till sta’n. Men ingen av oss hade ont av det – för i den enda bilen fick vi ju inte plats alla och vi ville inte lämna någon utanför. Bröllop, födelsedagar. Och vi lånade kläder av varandra. Du hade en riktigt snygg jacka och jag hade ett par jeans du älskade. Så vi turades om.

Kommer du ihåg? Fotbollsmatcherna på sommarkvällarna? När vi alla var nere på stranden? Det kändes som om sommardagarna var eviga och att det bara var vi som existerade. Vi hade med frukt, billig saft och smörgåsar. Musiken spelade och vi turades om att bada och vakta alla grejer.

Kommer du ihåg? När vi så småningom alla kunnat skaffa små, egna lägenheter? Ettor, små tvåor, med eller utan kokvrår. Så otroligt rika vi kände oss! Så otroligt gott makaronerna smakade! Stolt visade vi upp tvättmaskiner eller nya bestick. Och nu ställde vi fram de salta pinnarna i riktiga glas. Vet du, jag har aldrig tyckt om salta pinnar, men jag åt varenda en med glädje.

Jag kommer ihåg. Allt med glädje. Och det bästa är att känslan fortfarande är där.