Att molande värka

Det är maj 2014. Men i maj 2013 värkte min själ så det lågade. Och till min stora skräck värkte den av samma anledning som min kropp nu knyter sig i stressmärtor - av rasism. Varsågoda, ett inlägg i repris:

Så händer det igen. Med jämna mellanrum gör det det. Att den vackra vårmorgonen, ljuva sommardagen, mysiga höstkvällen eller krispiga vinterdagen, klyvs av kväljningskänslor. Av en molande oro. En sorgsen värk och undertryckt vrede. Vet ni, det är min skräck som sätter in. En skräck som är så verklig att jag andas i stackato när ingen hör eller ser.

Det finns två sådana saker i livet. Som får mig att reagera så. Det mest skrämmande är klumpen som växer i magen när jag slås av tanken att något kan hända mina söner. Att de förs bort, förolyckas, skadas. Då kippar jag efter luft. Det andra är den rädda människans okunskap. Som manifesterar sig i hat. Hat mot andra. Ett kategoriskt indelande i ”vi och dem”.

I dagens lokala tidning fanns en artikel om rashatet i Ungern. Några dagar tidigare läste jag så om en ledande SD:are som UTVANDRAT till Ungern. Och helt plötsligt brinner jag av skam. Min ungerska härkomst känns som en svulst. En äcklig varböld. Ty jag är av finaste ungersk härkomst – har stamträd 300 år bakåt i tiden. Högresta, blonda, blåögda män. Av finaste virke. Inte vilket patrask som helst minsann. Utan PRECIS den sorten som i dagens Ungern sätter sig över andra. Som tror sig förmer. Som välkomnar unkna svenska SD:are.

Och plötsligt ringer kommentarer i öronen på mig. Halv bortglömda diskussioner. Viskningar genom tiderna. Som jag blev heligt förbannad över. När jag hörde dem uttalas under semestrar på besök. Av ”mina egna”. Om förakt mot andra. Tal om raser. Kommentarer som jag trodde var misslyckade fylleskämt. Plötsligt förstår jag. Att de inte var det. Utan det var ett sant förakt jag hörde. Och jag sitter svimfärdig vid mitt köksbord. Kippar efter andan. Med en molande skam. Över ”mitt” Ungern. Livrädd för vart världen är på väg. Min andra stora skräck. Rasism.