Jo, så sitter man här. Vid bordet i köket, den siste
lördagskvällen i december år 2014. Och jag blir inte riktigt klok på en hel del
saker. Det finns så många tankar som förvirrat vandrar omkring inne i det som
skall föreställa min fungerande och rationella hjärna.
Det verkar som om… Som om jag har tappat en manussida i det som
alla andra verkar ha fullt grepp om. Alla kan sina repliker, de står och rapar
upp monologer och höjer sina röster till höga teatraliska höjder. Statister
bugar och bockar och lyder, för andra osynliga, vinkar från någon bakom en
kuliss. Tempot är högt och alla verkar ha ett mål. Eller?
Det tar en stund för mig, det erkänner jag villigt, med sedan
märker jag: alla står och talar inför tomma stolar. Publiken finns ingenstans
och överallt. Alla röster blandas i en kakafoni som bildar ett evigt surr i ett
ingenting. Likt de ständigt föränderliga bilderna i barndomens kaleidoskop är
allt bara illusioner. Allt existerar enbart en kort sekund.
I min mänskliga enfald trodde jag att alla förstod att SD inte
kommer att minska bara för att man nu lyckats förhandla sig fram till ett avtal
och undviker ett nyval. För avtalet man fått till handlar inte ett skit om SD.
Utan om att vi andra faktiskt kan ta ett ansvar. Att vi andra inser vad som
skulle kunna hända. Och ett kort ögonblick tyckte jag att det var vackert.
Oerhört vackert. Tills någon - på något medie, i något inlägg – solkade ner
det. Genom att skriva: ”SD minskar inte”. Och?
SD kommer inte att minska på ett tag. Enfald av det slag går inte
att tvätta bort så enkelt. För vi måste tillsammans arbeta för att få ett
rättvist samhälle och ett solidariskt samhälle. Bara då – när ALLA kan känna
sig inkluderade kommer SD att minska. Ty, så länge människor befinner sig på
marginalen, så länge vi har invånare som känner sig bortglömda och ratade,
kommer det budskap som SD sprider – om ett ”VI och DEM”, om att ”skulden är
NågonAnnans” - låta som musik i deras sargade öron. Så har det alltid varit. Så
kommer det alltid vara.
Och ändå så hör jag det raljeras över ditten och datten i etern.
Om att ”vi skall väl få se ditten och datten” och ”vem som har sålt ut sig för
vad” Och jag hör att alla talar för tomma bänkrader, förutom det faktum att alla har en liten klick
med sig som applåderar just deras ord. Men inte en enda talar MED någon annan.
Inte en enda verkar förstå vad som hänt. Och där irrar jag omkring.
Oförstående.
Kampen är inte slut. Vi har otroligt mycket arbete kvar. Vi måste
försöka rädda det som räddas kan av vår miljö. Vi måste inse att världen snart imploderar.
Vi måste förstå att vi måste leva tillsammans – ty utan varandra kommer vi att
gå under. Fortare. Jag trodde att vi förstod det. Och ett kort ögonblick var jag lycklig över ett beslut. Tills någon, som uppenbarligen visste bättre, solkade ner det.
Och jag letar förvirrat efter den sidan jag tappat bort. Med mina repliker.
Och jag letar förvirrat efter den sidan jag tappat bort. Med mina repliker.
Vi tänker lika du och jag. Om hur politiker nu behöver se till att skapa ett samhälle där alla får plats och alla känner sig sedda och behövda. Där SD inte har något för att de försöker fokusera på invandring och assimilation, utan där alla andra ser till att tala om det övergripande, det som behövs för att ALLA ska känna delaktighet, inte bara fokuserar på integration. Att det finns utbildning på rätt nivå och med rätt innehåll, med en fungerande pedagogik, att det finns bostäder där det behövs till kostnad som alla har råd med och att arbetsgivare inser att om de bara fokuserar på sin vinst och inte på sina anställda så finns snart inga som har råd att köpa deras produkter....
SvaraRaderaJa exakt. Tycker du tänker glasklart! Gott nytt år!
SvaraRaderaDet är så otäckt. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Vi har ju redan varit igenom sådana här tider. Till inget gott - bara ont.
SvaraRaderaHoppas du får ett Gott nytt år. Ändå. Kram