Att avsluta en musikutmaning

Så. Le grand finale. Vägs ände – slutet av musikutmaningen. Denna söndagskväll i maj 2012. Om lite drygt en vecka är det dags för ESC finalen, så det kan ju vara bra att jag blir klar någongång. Att jag inte håller på och dryftar detta på övertid.

Dagen har kommit med lite löfte om att våren trots allt inte är helt bortdriven. Att värmen KANSKE en gång - en vacker dag – kommer tillbaka. Så jag är nöjd. För mellan varven har jag faktiskt hunnit sitta lite på min altan. Inte gjort något särskilt. Lyssnat på lite musik. Funderat. Planerat. Tänkt en hel del tankar färdigt. Inte illa alls. Känner mig beredd på nästa vecka. Med andra ord så har denna söndag varit vacker. På flera sätt.

Nåväl. Den sista utmaningen: Ditt all time favoritband. Jösses! Det var inte lite det!! Och sanningen att säga har jag faktiskt inte en aning!! För en gångs skull känner jag att jag inte riktigt kan leverera.. Inte sådär helhjärtat i alla fall. Jo, nu vet jag!

Min sista ESC-låt blir ingen låt. Utan den här:

Sarah Dawn Finer för Sverige, 2012 med EBU-damen

Sov gott i söndagsnatten!

Att musikutmanas XXIX

Näst sista utmaningen – sedan är det fullföljt och klart. Inte för att det skulle ha hänt något om jag låtit bli att hålla hela utmaningen. Inget särskilt skulle ha inträffat och solen skulle ha fortsatt att gå upp varje morgon. Så är det. Men nu är jag den typ av människa som ändå klappar sig själv på axeln och tänker: ”Bra gjort Monika! Du höll det du gav dig in på!” Mycket underligt. Och konstigt.

Bästa låten på radio just nu. Är innehållet i denna näst sista utmaning. Och då känner jag att jag nog får välja ut en av årets ESC-låtar. Nu när vi hört dem alla. Jag skall avslöja vilken jag tycker är bäst. Och det är inte Loreens. Det svenska bidraget ÄR snorbra, och hon HAR en fantastisk röst. OCH chansen på att ta hem hela baletten. Helt ärligt. MEN. Jag kan INTE med scenshowen.. Tyvärr gott folk. Ber ödmjukast om ursäkt. Men jag tycker den är pinsam och utomordentligt fånig. Därför går den faktiskt bort. För mig.

Jag har fastnat för två andra. Den ena är det många som tror kommer hamna bland de bästa – den andra är det ingen som ens kommer ihåg:

Ivi Adamou för Cypern med ”La La Love” - tilltalar mitt tonårsjag som dansar en hel natt. Och morgon. Dessutom sjunger hon faktiskt bra live också.

Filipa Sousa för Portugal med ”Vida Minha” - tilltalar mitt melankoliska tango-jag. Varje vändning i sången känner jag med hela kroppen och jag har gåshud. Av välbehag.

Lyssna och njut – och var arga på mig för att jag inte älskar ”Euphoria”..

Att finnas i nuet, dået och framtiden

Var tar jag slut? När slutar jag att existera? Det vet jag inte. Men jag kan nog berätta för dig när du tar slut. När du slutar existera: Aldrig. Inte så länge jag andas och lever.

Ty, du tar inte slut bara för att du inte sitter bredvid mig. För att jag inte sitter bredvid dig. Din värme finns kvar på sätet här intill. Dina andetag lever i rummet du lämnat. Dina ord ringer i mina öron. Ditt sätt att ordlöst prata med mig dröjer sig för evigt kvar i luftens alla energivirvlar. Du har inte slutat existera.

Tro mig. Jag känner dig fortfarande. Kan minnas klangen i din röst. Ditt smittande skratt. Alla dina frågor. Din brådska. I detta nu kan jag höra dig ropa på mig. Fast jag sitter här. Utan dig. Dået har inga begränsningar vet du. Det lyder inte under samma regler som vi, känner inte samma ologiska logik som vi – det smälter lätt samman med nuet, med framtiden.

Oroa dig inte. Du slutar inte existera. Så länge jag lever och andas. För jag tänker fortsätta förmedla bilden av dig. Långt in i framtiden. Jag skall se på världen genom dina ögon. Lyssna till ditt skratt alla de gånger mitt eget inte räcker till. Jag skall tala med dig. I drömmarna kommer jag att berätta för dig. Om livet i framtiden. Om hur jag vakar över de dina.

Och du kommer att förstå att du aldrig kommer sluta existera. Inte så länge jag andas och lever.

Ha en fin fredagsnatt!!

Att musikutmanas XXVIII

”30 dagar av musik” är snart över. Då återställs ordningen här. Då har ESC 2012 förmodligen också varit och vi har en vinnare. Det har varit kul att minnas sig igenom gamla schlagerfinaler och tävlingar. Galna scenshower, tråkiga ballader, ännu galnare ickesångnummer och fantastiska, minnesvärda bidrag. Jag vet att många ondgör sig över röstningar – över kvalitéen med mera. Men mig rör det inte i ryggen. Jag köper spektaklet rätt av. Skrattar och njuter. Ibland tycker jag att låten som vinner verkligen är en vinnare – ibland stänger jag av tv:n i vredesmod. Bra och dåligt. Upp och ner.

Ikväll är det utmaning 28: Den sämsta sommardängan under 2000-talet. I ESC-form då.

Njaa, det går nog inte. För låten jag tänker på ikväll är verkligen inte dålig. Men. En sommardänga kan man verkligen påstå att det var. Och efter sååååå många lyssningar blev den något outhärdlig. Men när jag nu lyssnar på den – efter ett par års vila – kan jag återigen uppskatta den. Varsågoda:

Mihai Traistariu för Rumänien med ”Tornero” 2006

Sov gott och ha en fin fredag i morgon!

Att lyssna till klockor

Den sämre sortens klockor. De som bär med sig meddelanden om fara. Om ondska. De som klämtade i städerna när man upptäckte brand, de som ljöd genom gatorna när man siktat fienden. De som dovt bar med sig de sörjandes gråt upp till änglarna. Trots att deras uppgift var att bära budet om olyckor, ordlös gråt och krig, lovade de skydd. De köpte tid – varnade. Lovade en återförening på andra sidan ljuset. Därför var de också det aldrig sinande hoppets klockor.

Varningens klocka. Är mera olycksbådande. Den bär med sig förebud om en dyster framtid. Om stora offer som kommer att behövas. Ack, vad jag önskar att jag hade förmågan att redan på avstånd höra den klockan!! Inte bara helt plötsligt rycka till och förskräckt slå handen för öronen när den klämtande dånar rätt upp i ansiktet! Där och då, inser jag att jag ställs inför ett färdigt faktum. Det finns inte längre några val. Inga kanskejomeneventuelltsenare.

Jag TROR att jag kan vara på gränsen till lite trött. En aningens aning sådär. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag har ett minne som jag stoltserar med. I alla lägen. Men. Följande två saker visar på att det börjar svika mig: L skulle på kalas i helgen. Som den heltidsarbetande mamma man nu är har man stenkoll på ALL tid. För att jämka alla måsten, träningar, tid att läsa högt, läxor, trädgård, matlagning, mys, matcher, sammandrag mm mm. Jag planera ofta in VARJE minut. Och passar på att göra något i farten med liksom – plockar in i skåp, torkar av damm, rättar till speglar, fyller på toapapper.. Jag lyckas nog klämma in en hel del på dygnets timmar.

Helgerna är välplanerade. För att hinna med allt som man inte annars hinner. Det spontana ni vet. Det där lilla extra. Jo tack. För att göra en lång historia kort skjutsade jag L till ett kalas en dag för sent!! Stod utanför huset innan 10 på förmiddagen och ingen var hemma!! En halv sekund tog det innan jag insåg vad jag gjort. En halv vecka har det tagit mig att förlåta mig själv. Jag som aldrig glömmer!!!

Men detta var en engångsföreteelse. Intalade jag mig. Till idag. Ty, min arbetskalender är HELT borta. Den med elevernas prov- och förhörsresultat. ALLA resultat. Den är borta. JAG TAPPAR ALDRIG BORT NÅGONTING!! NÅGONSIN!! Tills idag. Varningsklockorna dånar i mina öron. Det fortplantar sig genom hela kroppen. Undrar om jag kommer att lyssna?? Undrar just vad de vill säga? Va'?? Jag hör nog inte riktigt än.. För jag måste bara bli färdig med en sak... Innan jag hinner..

Ha en fin onsdagskväll!!

Att musikutmanas XXVII

En tröttsluthuvudvärkskväll. En lång dag. Kall dag. Med isande vindar. Mycket politik. Bra beslut. Beslut att fundera över. Vidare planering av festen. Telefonsamtal. Sms. Ännu mera möten. Skjutsa hit. Skjutsa dit. Skynda hit. Skynda dit. Klockan är nu snart halv tio. NU har jag satt mig ner. En liten stund. För jag är långt ifrån färdig med mina plikter och måsten.

Men. Jag har mina fina killar. Mycket kärlek och gos. Och. Det ÄR vår. Oavsett om jag fryser. Och är kall. Så egentligen är allt bra. Och jag har inget att beklaga mig över. Alls. Idag har jag dock fått ta ett beslut: jag måste sluta dubbelblogga. Därför deklarerar jag härmed att jag inte ämnar uppdatera min blogg på Ameliaportalen mera. Jag kommer att kika in – för att kunna följa dem jag följt. Men OM någon vill läsa mina abstrakta irrfärder, får man göra det på ergosummb.blogspot.se. Varmt välkomna i så fall dit.

Nog om det. Ikväll är det en utmaning som kräver en hel del fingertoppskänsla. En hel del takt och ton. Smärtsamt medveten om en blogginnas enorma förlust, känns denna kvälls utmaning lite.. fånig.. Därför ber jag om ursäkt. Men utmaningen lyder: Låt du vill ska spelas på din begravning.

Nu är det så att jag redan planerat min begravning. Skrivit i ”Det vita arkivet”. För jag vill inte att min bortgång lämnar mina anhöriga i svåra och jobbiga beslut. Beslut de kanske inte orkar ta. Just då och där. Därför har jag gjort det. Och muntligt förmedlat detta till min familj också. Omutifallatt. För man kan aldrig vara säker. Alls.

Så. Det finns faktisk EN ESC-låt som jag skulle kunna tänka mig att spela på min urnnedsättning, nämligen denna:

”Love in rewind” med Dino Merlin för Bosnien Hercegovina 2011 – underbar.

Därmed min goda läsare från Ameliabloggen – vi ses! Ni vet var jag finns! Och till alla: sov gott!

Att dansa i månens sken

Tankar som rör sig i en virvlande dans. Månen ångar på sin himmel. Kunde jag, skulle jag följa i trans – försvinna i stjärnornas vimmel. Lutar så huvudet lite på sned – viskar försiktigt mot månen: snälla skimmer, kom ta mig med! Låt mig lämna de kroppsliga lånen. Ty, däruppe verkar allt välsignat och lätt – helt och hållet förklarat. Kanske finge jag veta att fullkomligträtt – är en hemlighet månen bevarat.

Jo, det var nog lite så i natt. Trollbunden satt jag och kikade på månen. Försjönk i eoner av tankar. Lät mitt jag bli en del av det underliga dagsnattljuset. Det var ett perfekt ljus för att passa på att möta alla mina nära och kära som befinner sig bortom det. Ljuset. Jag strök min farmors knotiga virkningsfingrar, mötte min mormors blick över tvättbaljan. Jag lyssnade till min morfars vackra röst när vi tillsammans bad aftonbönen. I folkdansens virvlar hörde min farfars stolta stämma.

Jag mötte alla dem, vars händer jag hållit när deras egna ögon inte längre orkade se, alla dem som visste att jag vakade över deras barn, nu när de själva var borta. Jag hörde en vissling till hälsning från en ingift farbror. Såg hur han log. Jag såg dem i ögonen, de som jag inte kunnat rädda. Dem, vars inre glöd redan slocknat innan de träffat mig.

Jag såg annat också. Som kanske borde ha skrämt mig. Fyllt mig med ångest. Hörde ljud. Som kanske skulle ha fått mitt blod att isa. Men det rörde inte mig. Alls. För jag var omsluten av ett ljus. En kraft. Denna underliga natt. Och allt jag hörde och såg fyllde mig med lugn. Med ro. Med stjärnljus.

Var jag vaken? Drömde jag? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag upplevde det. Och att jag somnade med ett leende på läpparna fram på morgonen, fullkomligt nöjd med att inte veta.

Sov gott alla!!