Att sova på madrass

Med blicken följde hon förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Rummet doftade av de andra. De som fortfarande sov. Luften var använd – inte ny och fräsch, med gårdagens alla parfymdofter blandade med gammal cigarettrök. Hon rörde sig knappt. Visste att madrassen skulle ta upp varenda rörelse och föra den vidare till den sovande bredvid. Hon ville inte det. Inte ännu.

En främmande lägenhet. I en främmande stad. Eller stad? Nja, snarare en liten ort. En bit inåt landet. En helg i kallaste februari. På en uppblåsbar madrass. I ett vardagsrum. Bland en mängd okända människor. Vad gjorde hon här egentligen? Om man verkligen tänkte efter. På riktigt.

Hon hade följt med. För hon var den som hade bilen. Eller rättare sagt, hon var den som inte drack OCH hade en bil. De skulle hem till någon hon inte kände. Men som den andra kände. Och de skulle festa och de skulle bli tvungna att ligga kvar. De var redan väntade. Den andra hade visst lovat att de skulle komma. Så då hade det blivit så.

De hade kommit fram. Gjort sig i ordning för en helkväll. De hade fnissat, trängts framför spegeln, sjungit med falskt till musiken som skrällde ur högtalarna. Hon hade nog varit en del av det hela. Men inte helhjärtat. Aldrig helhjärtat. För som vanligt kom de iväg alldeles för sent. För alla skulle kissa. Röka. Fnissa. Röka. Dricka klart. Och så skulle de vänta på taxi. För dem som inte fick plats i hennes bil.

De hade kommit till puben/dansstället/hotellet. Inom ett par minuter var alla skingrade. Och hon, den andra, hade hittat anledningen till att hon hade velat komma hit. Den andra hade hittat Han. Och hon hade blivit tvungen att umgås lite artigt med Hans kompis. Hon visste att Kompisen tyckte ungefär lika bra om henne som hon om honom. Inte särskilt mycket. Trots att han förvisso var snygg. Och trots att hon förvisso var fin. Men ingen av dem hade valt detta. Och då var det otänkbart.

Hon hade kört den andra, Han och Kompisen till en privat efterfest. Hon och Kompisen hade väl lite pliktskyldigt hånglat med varandra i en soffa, medan den andra och Han försvunnit in i ett sovrum. Båda kände sig nog lika kränkta av det hela. Och kom med ett antal genomskinliga lögner som skulle försäkra dem att de skulle slippa träffas igen. Så hade hon rest sig upp i gryningen. Och kört till madrassen på golvet. Utan den andra.

Nu låg hon där. Och följde förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Luften doftade av de andra. De som fortfarande sov. Och uppenbarligen hade den andra tagit en morgontaxi från Hans sovrum, för nu låg den andra och sov, där bredvid. På madrassen. Hon blundade. Och undrade. Varför åkte man till sådana här ställen? Varför hånglade man med folk fast man egentligen inte ville? Varför låg man på madrasser? När man hade ett val?

Resolut reste hon sig upp, fann sin väska med kläder, startade bilen och lämnade madrassen och hånglet bakom sig.

Sov gott mina vänner!

Att våga lyckan

En mycket obehaglig insikt drabbade mig idag. Först fnissade jag lite avväpnande åt den. Viftade bort den med ena handen samtidigt som jag stint stirrade på mina sorterade högar av ingenting. Illusionen var nog fullkomlig: mina händer var sysselsatta med att sortera bort inaktuella lappar från vår anslagstavla, samtidigt som mitt inre höll på att falla isär.

Lika metodiskt logisk var insikten som de små högarna av papperslappar framför mig. En hög till återvinningen, en hög som skulle in i pärmar av olika slag och den sista högen som skulle upp igen. Precis så arbetade min hjärna med att sortera upp denna nya insikt. Fast samtidigt slog mitt hjärta dubbla slag, blev jag torr i munnen, började mitt högra ögonlock att rycka. Men så vari bestod då denna nya insikt? Varifrån förde den med sig så mycket obehag?

Jo. Vid middagen idag frågade jag B och L vad de hade för förväntningar på sina sommarlov. Vad ville de uppleva? Vad ville de att vi skulle göra? Vi hade en trevlig pratstund om vad de önskade, hur de tänkte och vad de ville. Vi enades om några saker. Och deras ansikten sprack upp i glada leenden. Så ställde B frågan: ”Mamma, vad förväntar du dig? Hur vill du att din bästa sommar skall se ut?”. Jag kunde inte svara. Alls. Det gick inte att föreställa mig vad JAG skulle vilja. Om jag finge välja. Jag visste inte vad jag ville. Vad jag hade lust till. Sådär på riktigt. Ärligt.

Jag kunde dra till med en miljon klichéer: jag vill att vädret skall vara soligt. Varmt. Jag ville att mina killar skulle vara glada. Att vi skulle göra just de sakerna som de ville så att de fick en fin sommar. Och så ville jag göra de sakerna som andra i deras närhet ville – så att DE fick en fin sommar. Och så ville jag ha fred på jorden. Och mat till alla barn. Och vuxna. Och kanske en ny grill. För att någon annan önskade sig det.

B och L såg nöjda ut. Men jag satt kallsvettig och vettskrämd vid bordet. Drabbad av den nya insikten. Jag kunde inte med ord formulera vad jag själv egentligen ville. Hade lust till. Inte utan att ständigt blanda in andras behov. Andras önskemål. Andras lycka. Nästa tankexperiment skrämde mig än mer: ”Monika, vad gör dig lycklig – och du får INTE blanda in B och L”. Vet ni vad? Jag vet inte. Har ingen aning. Och det skrämmer mig. Mycket.

Ha en god natt alla!!

Att stå inför en ljusnande framtid

Så står vi åter här. Inför er andra. Mänskligt utvärderade och bedömda. Ty era resultat är också våra. Det ni lyckats med är det vi lyckats med. De mindre lyckade resultaten är de som hållit oss vakna på nätterna, som grämt oss. Lika mycket som de grämt er. För det är så det är – när det fungerar som bäst: att vi lever i symbios. Otroligt beroende av varandra.

Ni står inför en ny början. Början på det som egentligen betyder något. För nu börjar Livet. Med eller utan skyddsnät. Med eller utan sällskap. Nu kan jag inte göra något mer. Mitt arbete är slutfört. Min hand lyfts från er – kan inte skydda er mer. I nattens oro, när jag står med min kaffekopp vid fönstret på övre våningen och stirrar oseende på månen, försöker jag skaka av mig min oro för er. Måste släppa taget, lämna plats för andra.

Ni. Ni har varit mina. Mitt ansvar, mitt uppdrag. Tillsammans har vi kämpat. Med mycket. I stort och smått. Vi har varit jämlikar, ty så ser jag på er. Men till sist så är vi då här, när jag skall bedöma er. Och i det bedömer jag mig själv. Men. Bara till en viss del fungerar det så. För i det som syns, det som existerar i fast form i vår tillvaro, finns också det som inte syns. Det som inte är mätbart, som är

viktlöst.

Det finns värden som inte kan tryckas in i någon matris, i någon mall för bedömning eller i något av de lägsta godtagbara kraven för att nå ett kunskapsmål. Dessa värden tillskrivs ingen betydelse. I det ena systemet. Men är av desto högre värde i det andra. För vem bedömer tårar, smärta och övervunnen rädsla? Hur bedöms tillit, lojalitet och den nyvunna förmågan att skratta? I vilken matris passar det? Jag får göra mitt bästa i att uttrycka med ord – här och nu – hur stolt jag är över er. Alla ni fina som åstadkommit så otroligt mycket. Av det som inte går att mäta.

Hoppas ni förstår ert värde. Oavsett vad som står i kuverten ni får. Hoppas ni förstår allvaret i det jag säger: jag är stolt över er! Att ni ser i mina ögon att det inte bara är tomma ord. Att ni inser att jag bedömer er högre. Även om jag vet att det synliga resultatet inte i alla lägen är rättvisande. Även om jag vet att jag kommer att få stå till svars för mina tillkortakommanden. Och betala med en ”lägre tilldelning av löneförhöjningen”. Vi vet ju. Ni. Och jag. Och för mig räcker det. Er framtid är ljusare. Om ni inte glömmer ert värde.

Sov gott alla!

Att sitta en stund i kvällningen

Kväll. Snart läggdags. Ännu en kylig junidag går mot sitt ljusa slut. Knepigt det här. Med vädret. Med hur kallt det är. Och kanske ännu mera knepigt med hur beroende jag uppenbart är av värme. Saknar det. Att inte frysa. Att slippa dra upp axlarna mot öronen – eller att slippa dra ner ärmarna på jackan över de iskalla händerna. Kanske är det bara jag. Som känner så.

En dag med bestyr. Inte särskilt många dock. Lite som vanligt. Hämta på fritids vid halvfem. Hinna handla innan. Hem, bädda sängar, vika tvätt, plocka med disken. Laga middag. Ris och gryta. Cykla iväg till möte. Möta S i dörren när B skall skjutsas till fotboll. Dra jackans ärmar ner över händerna. Sitta på möte. Inte få sagt det man ville få sagt. Borta i tankarna. Hem igen. Pussa på sängkanten. Varva ner? Kanske.

Kväll. Snart min tid för tankar och kontemplation. Men mitt huvud protesterar i kväll. Det surrar och knorrar. Knakar och gnäller. Vill helt enkelt inte. Därför bestämmer jag att vi vilar i kväll. Sitter bara här en stund. I kvällningen.

Sov gott!

Att minnas små ögonblick

Hade bara varit ute en kort sväng. Idag kommer jag inte ihåg var jag var eller hur det var. Kommer bara ihåg att jag relativt tidigt på höstkvällen klev in i min värdfamiljs hus i Seattle. Det var en av kvällarna innan jag skulle hem, tillbaka till Sverige. Jag gick in 'fulvägen', vägen genom garaget, då mitt rum låg precis bredvid tvättstugan/duschrummet. Min värdfar, Grant, tittade ner från balustraden en halvvåning upp.

Jag blev lite förvånad över uppmärksamheten, för de brukade på sin höjd lite grymtande svara på min hälsning. Inte brukade de bemöda sig med att komma mig tillmötes med någonting. Men nu verkade Grant vara lite uppspelt, ivrig. Han sa att C hade ringt. Och skickat en hälsning till mig. Att C hade presenterat sig för honom och varit mycket tydlig med att han ville att Grant skulle framföra just exakt detta meddelande: ”Monika, jag åker nu. Tusen tack för alla våra samtal. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig eller dina ord. Jag tänker på dem natt och dag. Jag önskar dig lycka vad du än gör”.

Jag stannade med handen på dörren in till mitt rum. Vände mig om och såg på min värdfar. Han tittade lite underligt på mig. Som om han sett mig för första gången. Jag tackade för hälsningen och lade till att jag hoppades att C inte stört dem med sitt samtal. Grant viftade bort min kommentar och med ögonen fästa på mitt ansikte frågade han vad detta hade rört sig om. Jag såg på min värdfar – han som var samtalsledare inom Scientologikyrkan – och visste att han aldrig skulle förstå. Han snäva syn på världen skulle döma C. Så jag valde att svara att det hade handlat om en vän som blivit tvungen att flytta med sina föräldrar till Kanada. Därmed gick jag in i mitt rum.

I mörkret i mitt rum satte jag mig så ner på min säng. Och tänkte på C. På vad han skulle gå igenom. På vad livet ter sig olika. Vad olika villkor vi alla föds till. C skulle till Iran. Han var född i USA, men av sina djupt troende föräldrar skulle han skickas tillbaka till Iran. För att gifta sig. Med en kusin han aldrig sett. Han var livrädd. Ville inte. Vi hade träffats på en pub en kväll och han hade på ett tramsigt sätt försökt ragga upp mig. Ni, som känner mig, anar nog att det inte var särskilt lyckat. Efter att ha avpolletterat honom inför hans vänner, blev han och jag kompisar.

Vi hade långa samtal om livet. Om religion. Om tvång och tradition. Och om respekt. Jag har idag glömt våra exakta ord. Våra formuleringar. Men jag glömmer inte C. Hur han förvandlades från en självsäker, kaxig, snorsnygg 24 åring till en vetgirig, nyfiken, självutlämnande bror. Vi pratade om religion. Och trots att vi inte löste någon djup gåta, kunde vi se att det inte fanns någon skillnad på våra olika religiösa tillhörigheter. Han kunde för första gången berätta om sin skräck, utan rädsla om fördömande. Och vi blev själsfränder. Hans sista samtal till mig vittnar om det. Om att han skulle följa det han uppfattade som sin uppgift av respekt till hans föräldrar. Men det visar också att han skulle bryta den traditionen när det kom till hans egna barn. Ty det var en av de delar vi talat om. Han skulle bära med sig det jag berättat om hans kusins förmodade oro. Om hur hon kanske kände sig. Och en massa annat vi talat om.

En massa sådant som en nyfiken, amerikansk, Scientologisk ledare till värdfar på 28 år, aldrig skulle förstå. Som han aldrig brytt sig om att ta reda på om sin 19 årig hemhjälp/alltiallo från Sverige. För att han inte höll ögonen öppnade ut mot världen. Utan istället ägnade han sig åt att försöka konformera den utefter hans snäva ramar. Jag skickade en tyst tanke till C där i mörkret i mitt rum. Och en annan till Grant däruppe i huset. Jag beklagade dem båda. C med ömhet. Grant med trots.

Ha en fint slut på denna vecka!

Att resa

Ikväll mår jag lite sådär – inget allvarligt överhuvudtaget alls, men jag har nog åkt på en rejäl förkylning. Ont i huvudet, halsen och jag känner hur det drar sig upp mot öronen. Det var längesedan! Nåja, med andra ord är det igen egentlig fara med mig. Men. Då jag är lite varm och trött och gnällig passar jag på att svara på lite frågor som jag hittade här, hos Emmy på Bortabrabloggen. Håll till godo mina vänner! Ha en god kväll!!

Vilka länder har du besökt (flygplats stop-overs räknas inte!)?

Danmark, Norge, England, Tyskland (Väst- och Östtyskland), Polen, Tjeckien, Slovakien, Belgien, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien, Serbien, Kosovo, Grekland, USA, Mexico, Canada, Tunisien.

Favoritland att besöka?

Oj. Svårt. Men jag älskar England, Kroatien. Och – tjaaa, nästan alla de andra ställena också. För alla länder har en historia – alla länder har vackra ögonblick och mindre vackra. Så. Det är svårt att välja en favorit.

Favoritstad som turist?

Återigen – alla platser har sin charm. Men. Jag älskar Budapest. För hennes storslagenhet, hennes vackra, vackra stad, de billiga matpriserna och de historiska vingslagen. Paris – för hennes värdighet. London – för hans gemytliga, bakåtlutade stil. Däremot tyckte jag inte särskilt mycket om NY, Seattle eller LA. Opersonlig, skrytsamma och rightupinyourface. Yuk!

Favoritstad som bofast?

Skulle kunna tänka mig att köpa ett hus i andlöst vackra Kroatien – nästan var som helst på dess kuststräcka. För att det är så vackert, maten är så god och vädret är härligt året om. Dock skulle jag nog ha lite övrigt att önska vad gäller samhällsuppbyggnaden med mera. Annars är inte Falkenberg så illa heller..

Favoritstrand?

Skrea Strand i Falkenberg. Vit, finkornig sand, låggrunt vatten och bara fyra km för mig att cykla. Fantastisk!!!!!

Sämsta stället du besökt?

Svårt att säga – med samma motivering som ovan, att alla ställen har ju sina ögonblick. Men jag tycker inte särskilt mycket om Bryssel. En otroligt rörig stad utan struktur. Inte tillgängligt för rörelsehindrade, med fruktansvärt höga trottoarkanter, snorkiga tjänstemän, dyr, smaklös mat. Men våfflorna är goda. Och Grande Place är vackert.

Bästa shoppingen?

Shoppar aldrig. Tyvärr. Så inga tips här inte. Mitt tips är att sluta shoppa hela tiden. Vadå släpa hem en massa keramik? Eller läder? Eller sidenskjortor? Nope – inget för mig.

Favoritö?

Mali Losinj, utanför Pula på Istra-halvön i norra Kroatien. Namnet betyder ”den lilla ön” och den är fullkomligt magisk. Med små, smala gränder. Ett vackert hamninlopp. Hus klättrande uppför berg. Vita kalkstensstränder, klarblåa vatten. Som en saga.

Vart vill du åka?

Så många andra ställen!!! Överallt!! Kambodja, Vietnam, Indien, Egypten, Peru, Australien, Kina, Hawaii, Sydafrika... Och ett par tre, fyra, femtioelva ställen till.

Vad har du för resor planerade?

Just nu inga. Alls. Vi skall ge oss i väg i sommar, men vi brukar vänta ut saker och ting. Förmodligen blir det en resa till Cypern eller till Rhodos. Eller kanske Spanien? I höst blir det nog en weekend i Barcelona. Jag fyller 40 och har önskat mig det..

Vart hade din drömbröllopsresa gått?

Ingen aning. När jag gifte mig ville jag egentligen åka den Transibiriska järnvägen – jag tyckte det verkade spännande. Det blev ingen resa överhuvudtaget. Så jag slutade drömma. Och därmed punkt.

Att omvärdera

Behöver sällan omvärdera människor. Är inte typen som blir huvudlöst fascinerad eller förtjust i någon. Tycker om att socialisera, att prata och umgås. När jag så väljer. Nuförtiden BARA när jag så väljer. Väljer gärna bort. Trots det sitter du här – in min sfär – och dränerar mig på energi. Tålamod. Helt oinbjuden. Och tar plats i mitt medvetande.

Vuxen. Du vet. Du är vuxen. Ta inte på dig en offerroll. Snälla!! Ännu en gång är du så förvånad över hur saker och ting blev. Du som faktiskt var så rar. Gullig. Så uppmärksam. Och han som verkligen, denna gång, äntligen, var så RÄTT. Lite charmigt busig sådär. Inte någon sådan där tråkig Svensson liksom. Utan busig. Fast med hjärtat på rätt ställe. Så klart. Hur kunde det bli så här då?? När han nu faktiskt var så – kul.. Och du var så – speciell i hans ögon. Varför måste du alltid ha sådan OTUR?? Och varför måste allt alltid hända dig??

Ännu en gång beklagar du dig över att du alltid blir sviken av väninnorna. De finns aldrig där för dig – när du behöver dem. De gaddar ihop sig. Snackar skit. Bildar pakter. Mot dig. Trots att du alltid varit så hjälpsam. Och minsann ställt upp! För dem. Du ältar det. Gång på gång. Undrar varför du alltid har sådan otur? Du som är så käck. Liksom. En go tjej. Som bara vill alla väl. Varför måste du alltid omvärdera dina vänner? Dina män?

Du – sluta gnäll! Väx upp! Sluta tycka synd om dig själv! Basta! Du är vuxen. Kan välja själv. Man kan välja bort den där typen av män. Som är lite charmigt ”busiga”. Sådär. Man kan välja vem man delar förtroenden med. Vem av grannkvinnorna man faktiskt kan bli förtjust i. Vem av väninnorna som man verkligen kan lite på. Vet du, man kan omvärdera andra – det kan man – men aldrig ändra på andra. Någonsin. Man kan bara ändra på sig själv. Därmed bör man kanske börja med att omvärdera sig själv. Innan man ger sig på andra.

Jag är sällan i behov av att omvärdera andra. Kastar mig inte huvudlöst in i en relation. Avvaktar kanske lite. Slösar inte med mitt beroende. Men tillåter mig själv att tycka om. Utan överdrifter. För, alla människor ÄR speciella. Alla är trevliga – i någons ögon. Lite ”busiga”. Lite Svensson. Man behöver inte hänga upp hela sin tillvaro på på att JUST DENNA man skall göra mig hel. Eller att just denna spännande, nya granne skall bli min nya allrabästakompis. Man bränner sig alltför lätt då. Alltför många gånger. Och i värsta fall gör man sig själv till ett offer.

Ett offer som dränerar andra på energi. Med den ena snyfthistorian efter den andra. Så därför, slutligen, omvärderar jag mig – och mitt behov av dig – och gör slut med dig. Fast vi aldrig träffats fysiskt. Så gör jag slut. Du får inte tränga dig in i min sfär längre. Med din självömkan. Din offerroll. Nej. Inte mer.

Sov gott alla och ha en fin helg!