Att dagsverka

Tvättar fönster. Det rykande varma vattnet i hinken har blivit smutsfärgat, men i den bleka vårvintersolens sken har det ändå varit ett trivsamt arbete. Stelfrusna fingrar blir inte lika stelfrusna till ljudet av fågelkvitter. Till dofterna av jordens mull. När hopp finns om att världen återigen skall få vakna gör man med glädje dylika dagsverken.

Nytt vatten. Rent, ångande igen. Med rytmiska tag rengörs så fönstren på insidan. Så står hon plötsligt där. Tittande på mig genom glaset. Möter min blick. Min hand med trasan blir hängande i luften, mot fönstret. Men. Var kom hon ifrån? Och vad gör hon här? Hon är långt hemifrån. Den lilla flickan från stadens fattigstuga.

För visst är det hon. Jag känner igen henne även utan den tunga tvättkorgen. Och nu, när jag lyssnar bättre hör jag också hennes nynnande. Samma sång som då. Jag ser att hon nickar. Ordlöst bekräftar hon det jag själv hör att jag tänker. Hon ler. Fnissar lite åt mig. Hon rättar till den grovstickade sjalen hon har överhuvudet och ner över axlarna. Jag ser att hennes fingrar är fruset röda i de avklippta torgvantarna. De grova, stora kängorna har använts av många,många innan henne. Vad gör hon här?

Dagsverke. Hon ler åt mig. Lyfter upp de två tunga kannorna hon bär på, så att jag kan se dem bättre. Dagsverke. Hon sträcker på sig. Stolt. Hon utför dagsverken på gården som ligger på dessa marker. Och hon har varit borta hos djuren som går lösa. Och mjölkat. Javisst ja. Det har funnits en gård här. Två kvarter härifrån. Med rätt mycket marker till. Och djur. Det skvallrar de gamla stengärdsgårdarna om. De som lämnats kvar. När de gamla tiderna försvann och lämnade plats för den nya.

Genom fönstret ser jag att hon gör sig beredd att fortsätta sin vandring. På upptrampade stigar som jag inte kan se. Som inte finns längre. Men som är hennes verklighet. När hon böjer sig ner för att ta tag i kannorna finner jag mig. Men du? Vänta! Var är pojken? Pojken som hostade? Som du tvättade tillsammans med? Hon dröjer en sekund. Men vänder sig inte tillbaka mot mig. Utan ord visar hon mig ett träkors. Under ett träd. I hörnet på kyrkogården som ligger bredvid fattighuset. En grav. Utan namn. Men med minnena av en hostande, lungsjuk pojke. Hon drar upp axlarna och är borta.

Jag står kvar. Vid mitt fönster. Underligt ledsen och lite tom. Men oändligt tacksam. För det fina besöket. Funderar över vad som gjorde att jag förlänades den äran? Ordet ”dagsverke” dyker upp i mitt öra. Dagsverke. Där har vi kopplingen. Kanske förde vårvinterbrisen med sig ordet genom tid och rum? Kanske nådde den hennes öron? Vem vet? Men där jag står, står jag otroligt tacksam.

Ha en härlig söndag!