Att i-landsvåndas

Sitter i mitt överflöd och våndas. I-landsvåndas. Den typen av vånda som är värd att bespotta. Att förringa och se ner på. Ty, det är ingen egentlig vånda, oro. Ingen produktiv instinkt som i tidernas gryning hjälpte människan att rädda sig från fara. Nej. Inget sådant alls. Utan en fånig oro. Och olust känsla.

Jag funderar på att sluta blogga. Inte för att ord tagit slut. Eller för att jag slutat ha tankar och funderingar. Utan för att jag inte tror att det 'nyttar med' till något. Mer än mig själv. Och att ägna mig själv all denna tid känns.... Tjaa, låt oss säga: fånigt.

Dessa dagar när Ameliabloggen fungerat lite annorlunda gav mig lite tid att fundera. Att navelskåda mitt skrivna funderande. Och kanske borde jag sluta. För saknaden efter att kunna göra mitt dagliga inlägg blev alldeles oproportionerligt stort. Nästan löjligt oöverkomligt. På ett sätt som det inte är bra att något oviktigt blir SÅÅ viktigt. Om jag uttrycker mig lite halvoklart sådär. Mitt mål i livet är att inte låta oviktiga saker bli för viktiga förstår ni.

Vill inte tappa fokus. Fokus på det som faktiskt betyder något. Fokus på det som kanske går att förändra. Förbättra. Att skriva introverta funderingstexter i en blogg kanske inte ingår i detta fokus. Eller? Vad vet jag? Egentligen? Men jag skall försöka lite till. Se om ett annat bloggformat passar bättre. Kanske? Vem vet? Men. Ni som faktiskt följer och brukar kika in till mig: här är den nya adressen: ergosummb.blogspot.com

Om ni vill. Och orkar. Och överhuvudtaget bryr er..

Ha en finfin fredagskväll!!