Att skylta rätt

En skylt. En väg. Helt obetydligt. Och ändå. Fyllt med eoner av dramatik. Blod svett och tårar. Kamp. Och oändligt med kärlek. Låt mig förklara. För jag förstår att en skylt i all sin enkelhet omöjligt kan betyda allt detta för de flesta. En skylt med ett ortsnamn. Med en obetydlig liten bys namn. Men. Tänk er att byn ligger mitt bland vajande majsfält. Nästan vid världens ende. Då. Då betyder det en hel del.

Om jag sluter ögonen kan jag se skylten framför mig. Den markerade början på mitt barndomsparadis. Min tröst i tonåren och min längtan. Det var synen av denna skylt jag som hjälpte mig genom långa, mörka, smärtsamma höstar, ensamma, ljusa vårdagar. Det var här jag fick lov att vara en bättre version av mig själv.

Bilen kom alltid körande på den smala asfalterade vägen. Majsen växte två meter hög på båda sidor av vägen. Så dök den upp. Skylten. Och snart gav majsen vika för de små hukande stugorna i utkanten av byn. I början förstod jag inte vad som stod på skylten. Likväl visste jag vad den symboliserade. Namnet på byn var skriven med ett alfabet, helt okänt för mig. På ett språk som min tunga inte var van vid.

I många år var det så. Byn hette något annat än jag kände till. Med kantiga, kyrilliska bokstäver, tecknades det älskade namnet. För mig spelade det ingen roll. För det räckte ju att jag visste. Men med åren förstod jag att skylten betydde en hel del för dem i byn. För en del av dem. Och helt plötsligt ett år kunde jag läsa namnet. Min tunga vrickade sig inte längre. Namnet var skrivet på ungerska.

Det betydde allt. Kampen de tystlåtet hade fört hade givit dem rätt att kalla sin by vid dess rätta namn. Skylten var en symbol. Men det skulle inte stå oemotsagt. Nästa gång jag såg skylten – ett år senare – stod båda namnen där. Och skylten var illa åtgången. Av vem, och varför, det frågade jag aldrig. För detta var min oas i världen. Och då ville jag kanske inte veta.

Sedan kom det krig emellan. Andra värderingar. Andra prioriteringar. Att överleva blev viktigast. En skylts vara eller icke vara, var oviktigt. Forna tiders kamp eller osämja svaldes ner, lades undan. För det var i nuet man var tvungen att stå ut. Det var nu man frös, oroades, levde i mörker och lyssnade på granaternas tjut i natten. Då var annat viktigare.

Jag har sett skylten sedan dess. Som vuxen har jag gått gata upp och gata ner där mellan majsfälten. Båda namnen stod då på skylten. Skrivna med samma alfabet. Och fast jag nu var mogen att ställa frågan om dess historia, gjorde jag aldrig det. Jag förstod att vissa saker skulle nog jag aldrig förstå. Hur gärna jag än ville. Vissa saker frågade man inte. För att elden fortfarande pyrde . Och jag kände att jag inte skulle vara den som blåste upp något jag inte skulle kunna släcka.

Skylten står nog där än i dag. Kanske betyder den något – kanske har jag överdrivit dess betydelse. Spelar ingen roll. För hur det än må vara med den saken, är den en symbol för mig. En symbol om kamp. Blod, svett och tårar.

Ha en finfin kväll!!