Summa sidvisningar

2012-03-08

Att implodera

Hade för vana att explodera. När nog var nog. Med ett fräsande klargjordes EXAKT vad som menades. Stora ord användes. Frätande, vassa, spydiga. Ingenting kunde misstolkas. Ingenting lämnades åt slumpen. Med vreden bultande i solarplexus gjorde jag min stämma hörd. I en skakande explosion.

Denna vanan tämjdes. Slipades på. Inte så mycket styrkan och skärpan, utan mera på det bedrägliga lugnet innan. Lärde mig att invänta rätt tid att detonera. Med vredens ljud trummande i öronen, bidade jag min tid. Spetsade mina argument. Och så. Träffade jag mitt mål mitt i prick. Även om inte argumentet vann, lämnade segern min motståndare en bitter eftersmak. För jag gav aldrig min värdighet och min respekt var svår vunnen.

Så arbetades vanan att explodera bort helt. Den trycktes ner, bort, i vardagens alla plikter och glädjeämnen. Kraften, som födde vreden och urladdningen, användes till en minutiös förmåga att läsa av, parera, dämpa andras vrede. Och sorg. Och otillräcklighet. Det fanns mängder av denna kraft att ösa ur. Räckte länge. Var oändlig. Kanske.

Att skrika ut vreden var inte aktuellt. Ty vakuumet blev alltmer påtagligt. Allt det där tysta som skriken och ropen landade i. All den icke-mottagliga segheten som den sakta bäddades in i. Det liksom försvann. Utan att kommenteras. Lämnades utan åtgärd. På grund av uddlöshet, ickeork, underkastelse eller likgiltighet. Allt det som det siades om i min vrede lämnades hängande i luften. Dock bevärdigades det i efterhand med ett konstaterande: ”Jaha, du fick väl visst rätt. Till slut. Ändå.” Ett konstaterande som blev ett kvitto på att jag faktiskt hörts. Att det faktiskt kommit ljud ifrån min strupe.

Numera imploderar jag. Går sönder inåt. Släpper vreden lös i alla irrgångarna av mitt medvetna och omedvetna. Drömmer bisarra skräckdrömmar dagar och nätter igenom. Spelar upp samtal, situationer på repeat – om och om igen. Bara för att implodera än mera. Låta min vrede explodera – inåt. Inte rispa eller skada den fina jämna ytan vi alla ser. Inte peka på bristerna i den eller kräva det som rätteligen bör komma oss tillgodo. Inte kräva värdighet. För dig. Och för mig.

Nej, jag fortsätter implodera. För min röst brister numera när jag häver upp den. Den har förlorat forna tiders skärpa. Exakthet. Skoningslöshet. För den har ägnat alltför lång tid åt att parera, lyssna in, förstå. Förstå andras otillräcklighet. Andras skräck. Därför finns nu inte kraft kvar att slåss. För det som jag skulle slagits för tidigare. Jag sällar mig till andra resignerade. Och tänker att det löser sig nog. Så klart. Kanske. Inte.


Sov gott i torsdagsnatten!!

7 kommentarer:

  1. Istället för att implodera din ilska kanske du skulle explodera ut i en löparrunda? Hur går det med träning. Är du ok nu efter de tidigare problemen med blödningar?

    Jag är produktiv. Haha. Det blir så när man inte har något annat att fylla sitt liv med. Kram

    SvaraRadera
  2. Du, det där gjorde jag oxå förr. Men idag så väljer jag rätt tillfälle att göra det. För nån slätstruken mes som inte ska stöta sig med personer kommer jag aldrig bli. Men vissa saker ids jag inte hetsa upp mig över längre, det är inte värt det..
    Ha en bra fredag!!

    SvaraRadera
  3. Jag väljer att explodera numera....ingen sätter sig på mig! Envis och bestämd som en åsna, protesterar vilt mot orättvisor!kramar/Diana

    SvaraRadera
    Svar
    1. *ler* Jag håller absolut med! Orättvisor protesterar jag vilt emot! Står överst på barrikaderna.. Men. När det bara vänder sig mot mig. Och är delvis outtalat. Hmm.. Lite värre.

      Kramar till dig med! :))

      Radera
  4. Jag känner igen så in i h-e. Men jag exploderar ändå ibland. Och då blir det som du säger. Det spricker.

    SvaraRadera
  5. Hej snäckan. Jag låg å funderade på detta inlägg i natt.Vad som är mest hälsosamt... att explodera, trycka tillbaka el att pysa lite ilska i taget. Bäst är väl att inte känna den frustrationen men frustration är en del av livet. Kram A

    SvaraRadera
  6. Ja jag är ju likadan. Exploderade mer förr nu vänder jag det inåt o grubblar o ältar. Nåt mellanting borde vara bra...Kram!

    SvaraRadera