Att tillhöra

Tillhör Monika. Så skrev jag längst upp i vänstra hörnet på insidan av bokens främre pärm. Det var viktigt. Först då kändes den som min. Och också det var viktigt. Att den var min. Likaså var det viktigt hur man öppnade boken, redan då, från första början. Man ställde boken med ryggen mot bordsskivan. Så vek man ner de båda pärmarna och fortsatte metodiskt att vika ner, öppna, bokens alla sidor. Tills man möttes i mitten. På det viset ”bröt” man inte ryggen på boken. Inbillade jag mig i alla fall.

Tillhör Monika. Det gjorde min älskade Beata. Min första bil. Min WW-Bubbla. Från -69. Vit. Med falsk fårskinnsklädsel och rött skinn i inredningen. Med en liten sportratt, men för övrigt helt i original. Jag var helt betuttad i henne. Vårdade henne rätt så oömt, då hon drack mer olja än bensin och motorn därmed skar sig. I is och kyla fick jag inte igen dörrarna, utan fick fästa fast dem inifrån med skärp. Men hon var min. Bara min.

Tillhör Monika. Mitt liv. I alla fall om tio år. Fram till dess tillhör det mina söner. Och det är precis som det skall vara. Precis som jag önskar. Ty jag har haft den förmånen att få mina barn när jag ville. Jag har satt dem till världen. Och i det ögonblicket mina ögon mötte deras lovade jag dem att jag skulle finnas där för dem. Vad som än hände. Tills de var färdiga att flyga själva. Så. Fram till dess styr deras behov mitt liv. Och vet ni? Det är ingen uppoffring. Inget jag bittert kniper ihop mina läppar över. Faktiskt. För det är en ynnest. Att få följa sina barn. Hjälpa dem att bli den bästa versionen av dem själva. För att sedan fortsätta. Som underbara vuxna, skapande andra sammanhang att tillhöra.

Sov gott!   

Att vinka

Alla dessa farväl. Adjö och avsked. Hur många gånger har man inte? Känt att man inte kan ta sig igenom det. Inte orka. Inte hålla ihop i sömmarna av att skiljas. Från någon. Eller något.

För mig handlade det alltid om den lilla byn mitt i de vajande majsfälten. Med sina grusvägar. Små hukande, vitkalkade hus, skuldra vid skuldra. Portarna som öppnades ut mot gatan. De skuggade bänkarna under de svalkande träden. Alla dessa träd. Akacior. Och popplar längs de få, asfalterade vägarna. Här fanns sagomorfar. Och min oas. För det onda kunde hållas på ett armslångt avstånd. Stod man riktigt stilla, en dallrande het sommardag, så kunde man för ett mikroögonblick tro att allt var bäst.

Varje sommar gjorde det lika vansinnes ont i mig att ta farväl. Att sätta mig i bilen. Tillbaka hem. In i det sista försökte jag hålla mig. Och sedan brast jag i hämningslös gråt. En gråt som höll genom hela Europa. Som blev en sorg som bosatte sig i mitt bröst under resten av året. Jag vinkade alltid. Så armen nästan gick av. Så länge som jag såg den minsta skymt av byn bakom mig.

Jag har slutat vinka. Möjligen viftar jag med armen lite. Men vinkar. Det hör mina smärtsamma farväl till.

Sov gott!

Att våga

Våga bara din djävel! Bara våga. Då du.. Det sista bara som en väsning. Mellan tänderna. Mycket nära ansiktet. En som är större häver sin röst mot den som är mindre. I storlek. I erfarenhet. I mod att säga emot. Då är det lätt. Att väsande kräva en omvänd respekt. Den ihåliges respekt. Den som hotats fram. Den som bara innehåller outtalat hat. Om jag vågade skulle jag tala om hur dina ord brände i mig.

Att du vågar! Så modig du är! Att du vågar att tala. Vågar att tiga. Vågar att säga emot. Tjaa, det är enkelt. Ibland. För då kostar inte mitt mod mer än att övervinna rädslan att stå inför publik. Andra gånger. Andra gånger kostar det mera att tala. Mitt liv. I ett hedersmord. I en stenkastning. I en hängning.

Vad vackra änglarna är mamma! Med sina vågiga hår. Är det därför Jesus också har vågigt hår? För att han är släkt med änglarna? Vet du min son, inte vet jag. Ja, kanske. Förmodligen är det så. Och visst är vågiga hår vackra. Men det måste vara sådär lagom. För att passa in. För spikrakt svintohår är fult. Och krulligt afrohår är inte ariskt. Nej, lagom skall det vara. Vågigt lockigt. Som änglarna.

Och hela tiden slog vågorna mot stranden. Tidevarv på tidevarv. Struntande blankt i vad människan gjorde. Om hon understod sig att våga (den djäveln!), om hon vågade betala vad det kostade och om hon hade vågigt hår. För. Vad bryr sig en våg om det? Likt Sisyfos har den en enda uppgift. År ut och år in. Att nå en strand – bara för att dras tillbaka för att åter nå en strand.

Sov gott!

PS. Och nu skall jag våga: en helkroppsbild (dålig kvalité)och en nyklipptbild. Kort hår. Oj.

Att krypa

Krypa – till korset. Be om förlåtelse, rening och nåd. Frälsning. Fattiga, krumma kvinnor i svarta hucklen knäböjde i biktstolen. Bad om syndernas förlåtelse. När deras största synd varit att de inte varit tillräckligt starka i tron. För att hungern eller tröttheten försvagat deras kött. Andra gjorde slarvigt korstecknet och fjäskande, lite flörtigt, ställde de sig på knä inför den unga prästen. Jag tyckte synd om dem alla. Tyckte inte om det krypande i detta knäböjande. Jag ville i så fall sitta vid min faders fötter och prata om det jag lyckats mindre bra med. Inte krypa för honom.

Krypa – innan man reser sig på egna ben. Lyckan av att äntligen listat ut hur man tar sig runt i denna stora förunderliga värld! Leendet och det belåtna gurglandet hos det lilla barnet går inte att missförstås: ”nu har jag listat ut det! Nu kan jag ta mig dit jag vill!”. Så klokt. Att först försiktigt krypa, för att sedan ha upptäckt delar av vägen, när man kan springa fram. Så klokt. Att pröva sina vingar krypandes.

Krypa – in under huden på någon. Inte lämna någon ifred. Att finnas där, ständigt och jämt som ett surr i luften. Att fylla ut alla doftminnen, drömmar. Vakentid och nattetid. Obehagligt, olustigt vansinnigt. Ty man lämnas med fysiska minnen i kroppen som triggas av ett vadsomhelst: ett ljud drar ihop magen till ett svart hål, ett namn som ger skakningar i händerna. Men. Också av åtrå kan huden krypa. Av åtrå till någon man vill smälta ihop med. Smaka. Finnas bredvid. Hålla i handen. Nu och för alltid.

Krypa – snälla, kryp inte för mig! För jag tänker inte krypa för dig! Låt oss stå, mitt emot varandra och se varandra i ögonen. Så. Det är så här vi blir jämlikar. Nu när vi båda är vuxna.

Sov gott!

Att fånga dagen

Carpe diem. Seize the day. Mindfullness.(Ibland).Inget nytt direkt. Alls. Och faktiskt inte. Har i ren, obstinat protest, infört VVCD: Våga Vägra Carpe Diem. Inte för att det faktiskt inte är ett klokt uttryck på latin eller för att det är bluff och båg. Utan för att det står mig lite upp i halsen. Det känns lite avslaget i munnen. Precis som rostfria vitvaror för ett antal år sedan.

Rostfria vitvaror skulle ALLA ha. De som nu hade råd att förnya och byta ut. Stora, avskalade vita kök, där man kunde micra sin Gorby’s pirog i en rostfri micro. För man hann inte laga mat där gudbevars. Eller så hann man, för någon annan städade ens hus. Nåja. Men stort skulle det vara. Och rostfritt. Så köpte vi hus. Och totalrenoverade kök/grovkök och gästtoan. Men jag vägrade rostfritt. Och vägrade skriva sentenser på latin på väggarna. 

Återigen, var det inte för att rostfritt eller stora kök var opraktiskt eller fult. Utan för att det stod mig upp i halsen. Det kliade i mig lite när ett av argumenten blev: ”Men alla har det! Alla föredrar det!” Jaha? Och? Det var lika svårt för både försäljare och hantverkare att förstå det faktum att vi, som tvåbarnsfamilj, vägrade torktumlare. För – alla hade ju det! Det må vara så: inte vi.

Nåväl. Idag fångade jag trots allt ögonblicket. Och inte nog med det. Jag insåg att jag alltid gjort det. Men det hette nog något annat än mindfullness då på sent 70-tal när jag började skolan. Jag njöt av min ruggiga promenad i höstrusket. Drog lungorna fulla på min raska promenad efter en timmes träning. Jag läste högt för var och en av mina pojkar. Hade underbara läxläsningsstunder med dem båda. Skrattade och åt goda, hemmagjorda hamburgare tillsammans. Kunde betrakta dem sovande båda två.

I min sena ensamhet nu ser jag fram emot morgondagen. Julmarknad med en fin vän. På söndag lussebullebak med killarna och finaste Å. Sedan advent. Pepparkaksbak och julgodistillverkning. Den 4 december skall jag få gå på en konsert med Melody Gardot i Göteborg. Jag skall klippa mig. Skriva mina två julbrev. Fira jul med mina älskade pojkar. Betrakta deras glädje över julklappen de får. Ja. Fånga dagen! Och natten! Och nuet! Och livet! Så känns det i detta nu. Bara låt bli det uttjatade, sönderanvända uttrycket!

Sov gott!