Summa sidvisningar

2012-11-07

Att tala om religion


I det öppna inlägg – där inbjudan stod om att fritt önska ämnen i framtida inlägg – finns det nu tre bloggerskor jag ännu inte svarat. Efter detta inlägg återstår två. Detta ämne var önskat av signaturen Sammelsurium. Och det skall handla om mitt förhållande till Jesus. Till religionen. Varsågoda.

Religionen. Folkets opium, har jag för mig att någon en gång benämnde det. Livsfilosofi. Sätt att leva på och moraliska och etiska regler att följa. De tio budorden. Trosbekännelsen. Fader vår och Hell Dig Maria. Hur är mitt förhållande till detta? Hur ser min bild av Jesus ut?

Rent krasst kan vi börja med att jag inte längre tillhör någon kyrka. Alls. Mina två söner är inte döpta och därmed är de uteslutna ur Guds rike. Enligt kyrkan jag tidigare tillhörde. De är, liksom jag, förtappade själar. Kanske kan det dock ändra sig för dem, då de kan bli döpta inför konfirmeringen. Om de så väljer. Vi har nämligen beslutat att inte pådyvla våra pojkar någon av våra religioner, ty inom våra båda religioners hätskaste fanatism begick vi en dödssynd när vi båda blev kära och gifte oss med varandra. Vi gifte oss båda med varsin oren. Därför får våra pojkar välja. Vilken religion de vill tillhöra. Vi har tagit avstånd från både och.

Jag är uppvuxen i ett katolskt hem. Med söndagsskola i många år. Med nunnor som lärare. Tagit första kommunionen och blivit konfirmerad katolskt. Kan de tio budorden som rinnande vatten. Trosbekännelsen och de två vanligaste bönerna. Både på svenska och ungerska. Och till vissa delar på latin. Min mamma kommer från en djupt troende familj. Min pappa inte i lika hög grad. Jag växte upp med aftonbön.

Men min gud var inte bara den goda guden, utan jag var tyngd av arvsynden. Av fördömandet av aborter och jag förstod att gifte jag mig en gång så fanns det ingen återvändo, då en god katolik inte skiljde sig. Aldrig i kyrkans ögon i alla fall. Så jag var kluven. Och hade många moraliska och djupa diskussioner med min kyrkoherde. Ty min gud skulle aldrig döma en kvinna om hon lämnade en man som slog henne. Som slog barnen. Och min gud skulle inte stänga himmelens portar för alla de barn som inte blivit döpta i hans kyrka. Min gud skulle inte låta barn hungra. Eller dö.

Jag läste bibeln. Kors och tvärs. I jakten på svaren. Och jag blev rätt förtvivlad över vissa saker som stod i den. Som att kvinnan tige i församlingen. Och att riktig kärlek bara var den som var mellan man och kvinna. Jag tyckte att Jesus och hans mor Maria, var enklare att förstå än vad guds vilja var. Men jag kunde inte heller helt följa Jesus resonemang. När jag lyfte mina tveksamheter för kyrkoherden svarade han att detta var guds mysterium. Att vissa saker – som varför gud tillåter krig – också var ett sådant. Och att det då inte var guds göranden, utan det var något vi människor själva skapade. Krigen alltså. Och allt det onda, det som var tveksamt, otydligt.

Det var då jag bestämde mig helt. Att jag faktiskt inte var troende. Och när jag så blev mera införstådd med vad som hade gjorts mot oskyldiga i kristenhetens namn – alla korståg, Ku Klux Klan i USA, allt dödande – då kände jag att det nog inte var det som gud hade menat med religionen. Om det nu fanns en gud. Och jag tänkte att om så var fallet, så skulle nog gud förstå mig om jag tog avstånd ifrån religionen som människan skapat för sina syften och, vid behov, talade med gud direkt. Utan mellanhänder.

För. Jag försöker leva rätt. Så gott jag kan. Min gyllene regel är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Att man är en liten lort om man inte står upp för de svaga. Att man lever i ett sammanhang och man existerar i samklang med andra. Man kan inte vara osolidarisk eller bete sig själviskt. För vi är alla beroende av varandra. Jag stjäl inte. Har aldrig dödat någon. Dessvärre har jag missbrukat herrens namn och jag har inte alltid helgat vilodagen. Så allt har jag inte följt.

Jag är inte missunnsam vid andras lycka. Och jag strävar inte efter värdsliga ägodelar. Jag försöker vara en rak och ärlig människa, som menar vad jag säger och står för det jag gör. Jag tackar för det jag fått, men inser att mycket av det jag har, har jag också fått arbeta hårt för. Om det sedan finns en gud, kanske guden förstår mitt sätt att leva. Kanske inte. Men i vår familj kan vi inte hålla med dem som säger att gud inte finns, lika lite som vi kan hålla med dem som säger att allah inte finns. Ty, då skulle det innebära att hälften av oss brinner i ett helvete efter döden och hälften lever i paradiset. Och vi skulle behöva vara skilda åt. I evigheters evighet.

Sov gott! 

7 kommentarer:

  1. Jag håller med dig i så mycket. Alla som dött i religionens namn... Hemskt, när religionen egentligen ska vara den eviga kärleken. Till ALLA omkring oss. Jag går inte ikyrkan alls, men har inte heller gått ur. Jag kommer inte att gifta mig där eller döpa mina barn. Vill de väljer själva vilken religion (om någon) de vill hitta styrka och kärlek hos. Kram!

    SvaraRadera
  2. Åh vilket bra inlägg! Om precis sådant som jag tycker är intressant! Jag är också uppfostrad inom den strikta tron. Jag har gått alla delar av den svenska kyrkans steg som man kan med början i söndagsskolan, miniårer, juniorer, kristen ungdom mm

    Men när jag blev tonåring så vände jag också kyrkan ryggen.

    Nu som vuxen har jag hittat tillbaka. Jag har tänkt att bilbeln är skriven som ett rättesnöre. Men skriven av människor. Det är inte Guds ord. Guds ord är inte att man ska stena otrogna, för att i nästa stund säga ja, men bara de som är utan synd får kasta första stenen för att i nästa stund säga att vi alla är födda i synd.

    Min Gud är kärlekens Gud. Den förlåtande Guden. Han jag söker tröst i och som jag vet älskar mej trots mina brister och har förlåtit mej när jag gjort så mycket och så fruktansvärt fel.

    Min Gud accepterar att jag svär och gör fel, han ser människor som de är och det ända han vill är att vi försöker att använda denna tid vi har genom att hjälpa andra.

    Jag är därför inte längre rädd för att dö. För den dagen då jag kommer att bli dömd så kan en massa saker räknas upp mot mej men jag kan ärligt säga att jag gjort mitt bästa med det jag fått och att jag hela tiden försöker att ge människor kärlek.
    Det är min tro för mej.

    Sedan att min kille är muslim det får vara hans tro. Det viktigaste är att man respekterar varandra.

    SvaraRadera
  3. Åh så bra skrivet. Eller det stämmer så med hur jag tänker om det här med religion. Nu är jag inte uppvuxen i ett katolskt religiöst hem med allt vad det innebär, men det var liksom självklart att konfirmera sig. Att gifta sig i kyrkan. Att döpa barnen. Trots att jag alltid har haft mina tvivel. I och med Julia bröt jag med Gud. Vi är inte kompisar längre.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jepp, Karl Marx viste vad han talade om, "Die Religion ... ist das Opium des Volkes"... (nej, jag kunde inte citatet utantill på tyska, tack och lov för wikipedia ;-)). Jag har en helt annan bakgrund än dig, ingen av mina föräldrar var utalat troende, men jag gick i babtisternas söndagsskola i sju år, så jag har oxå läst mycket bibel och kan fortfarande en del utantill. För mig var det alltid vackra sagor (eller, vad gäller gamla testamentet, otäcka sagor), men det var just sagor det var. Jag brukar säga att jag är nytestamentlig och inte alls gammeltestamentlig, Jag är mer "vända andra kinden till" än jag är "öra för öra, tand för tand". Och nu, när jag jobbar med mångfald och normkritik använder jag mig av samma syn som dig, fast försöker ta det ett steg till. Jag vill inte längre behandla andra som JAG vill bli behandlad, jag försöker istället behandla dem som DE vill bli behandlade...

    SvaraRadera
  5. Du skriver så bra! En del av mig tror på någonting, när jag var yngre var det Gud. Men nu vet jag inte riktigt vad jag tror. Jag vill tro att om det finns ett liv efter detta så har alla samma möjlighet att leva vidare. Men den andra delen av mig tror inte alls på det. Tror att det är här och nu.
    Ha en fin torsdag. Kram

    SvaraRadera
  6. Jag avundas människor som är så där säkra i sin tro.
    Själv har jag alltid varit en sökare.
    Ibland är min tro starkare, ibland skörare.
    Jag finner inte alltid svaren.
    För mej är det självklart att om Gud finns så är han allas bud.
    Kristna, judar, muslimers Gud. De frommas Gud, syndarnas Gud.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Vilket bra inlägg!
    Vi tänker lika du och jag trots att vi har blivit uppfostrade på helt olika sätt. Jag är uppvuxen i ett kommunistiskt hem där det aldrig pratades om någon gud, förutom ordspråken i bibeln som båda mina föräldrar gärna använde sig utav (bra ordspråk för övrigt).

    Varken jag eller mina syskon är döpta. Mina föräldrar ansåg att det där med att tillhöra någon kyrka var något som vi skulle ta ställning till själva när vi blev såpass gamla så att vi fattade vad det handlade om. Jag älskar dem för det! När jag kom upp i konfirmationsålder så hade jag genom skolans religionsundervisning lyckats att skapa mig en egen uppfattning. Jag kände mig helt enkelt inte troende och struntade i att konfirmera mig (vi var endast 4 stycken i klassen som inte konfirmerade oss). Mina syskon gjorde likadant.

    Jag är nu själv förälder till en kille på 10 år. Jag och pojkens pappa hade samma inställning som mina föräldrar, och struntade helt enkelt i att döpa vår son. Vill han konfirmera sig om några år så är det helt upp till honom.

    Jag hyser stor respekt för människor som har valt att ha en tro, även om jag själv anser att alla religioner är blaha. I min umgängeskrets så finns det kristna, muslimer, och folk som håller på med "häxkonster" (dum benämning, men jag kom inte på något bättre uttryck). Jag diskuterar gärna med dem om deras tro, utan att fördumma dem givetvis. Religionskunskap är ju ett ganska intressant ämne trots allt.

    Vidare så går jag gärna i kyrkan, men för andra människors skull. Om man älskar sina vänner så är det självklart att man närvarar vid deras bröllop, begravningar, dop, konfirmation osv. Jag försöker att göra gott för alla mina medmänniskor. För att lyckas med detta behöver jag ingen gudstro. Klantar jag till det så får jag ta konsekvenserna för detta, men slipper något straff av någon dammig gammal gud ;-)

    Ha en underbar dag!

    Ps. Nu blev jag sugen på att skriva ett liknande inlägg i min egen blogg, ha ha!

    SvaraRadera