Summa sidvisningar

2015-02-28

Att röra vid solvarmt tallbarrtäcke

Äventyr. Jag var på äventyr. Oändligt långt hemifrån och utan att någon egentligen visste var jag var. Jag kände den speciella doften från det solvarma barrtäcket under de många tallarna och ljuden från E6:an hördes nästan inte alls. Bara om man lyssnade riktigt, riktigt noga.

Jag tog mig upp för kullen och kände hur lösa stenar rasade neråt under mina plastsandaler. Jag lade mig ner och såg orörlig upp mot talltaket. Funderade lite på om tallarna kanske var avundsjuka på granarna som ju var mycket finare. Så reste jag mig upp och fortsatte klättra uppåt.

En ensam fågel flaxade upp ovanför mig och bröt lite av den förtrollade tystnaden. Där var jag, ensam på äventyr, högt uppe på en kulle i tallskogen. Och jag skulle leta efter skatter, ty i den överväxta sandkullen fanns det mängder av vackra, släta stenar. Och ingen visste var jag var. Och jag var övertygad om att bara jag känt doften av solvarmt tallbarrstäcke.

Det var inte förrän många år senare som det slog mig att jag från toppen av kullen kunde se gaveln på vårt hus. Men då, då var det ett äventyr.  

5 kommentarer:

  1. En av mina äventyr var mitt i vintern och jag åkte skidor på orörd snö. Minns att jag lekte "Barnen från Frostmofjället" helt i min ensamhet, hur gjorde man nu det? Dom vita vidderna var enorma och jag var helt ensam där, tyckte jag alltså.
    När jag blev äldre såg jag E 4;an som gick precis förbi och var enormt trafikerad.
    Det märkte jag aldrig som lite flicka när jag skidade runt i den otämjda snön.

    Kram och ha en superhelg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. *ler* Precis så var det ju!! Kram

      Radera
  2. Jag minns väldigt tydligt när vi lekt färdigt i skogen. Vi hade ett "kök" där, men när det började bli kyligt och man började bli hungrig "släcktes" köket ner, och jag såg bergknallen istället för kökssoffan och bordet och...
    Den känslan är så tydlig. (Sen var det ju förstås ingen skog, o T-banan går alldeles bredvid...)

    /lenaikistaminnen.wordpress.com

    SvaraRadera
  3. Ja, när vi besöker vår barndoms platser, de som finns kvar, så ser dom plötsligt väldigt små ut... Vi var ju visserligen små, men just då var vår upplevelse så total, vi valde bort allt ovidkommande, synfältet liksom begränsat, vi såg inte bortom, men fantasin omfattade desto mer.
    Det vore skönt att kunna göra så nu, bortse från det ovidkommande och verkligen leva i nuet. För en stund glömma omvärlden och allt jävelskap som sker.

    SvaraRadera
  4. Alltså, solvarma tallbarrstäcken ÄR magiskt, och personligen tycker jag tallar är mycket finare än granar!

    SvaraRadera