Att de facto

Det är gnistrande kallt ute. Det är inte så konstigt. Det är januari. Vinter. I ett av världens nordligaste länder. Så det är inte konstigt. Att det är kallt. Och vädret är ju vädret. Naturen och det stora världsalltet. Något som, ännu i alla fall, inte går att köpa för pengar.

Jag har börjat förstå att jag tycker om saker och ting som är. Som jag inte kan påverka, som liksom händer, utan att jag eller någon annan människa kan påverka det. Som att det är kallt i januari. Och att varje natt följs av en ljus dag som följs av en natt. Den dagen det inte är så – tja, då existerar ingen av oss längre. Då spelar det liksom ingen roll längre. Vad jag månde tänka eller känna om det.

”Sörj inte om din dag är grå – där högt ovan molnen är himlen alltid blå”. Så stod det i en bok, en liten tunn bok i A5 format, som jag lånade om och om igen när jag gick i första och andra klass, från skolans bibliotek. Det var en otroligt vackert illustrerad gammal söndagsskolebok, med teckningar som vackra bokmärken och där varje uppslag lyfte en av raderna i bönen Fader Vår.

Citatet ovan kom från den andra raden: ”som är i himmelen..” Under varje rad fanns, på rim och vers, en liten fundering, som en liten klokskap till läsaren – ett meddelande från gud. Jag tyckte att jag hade funnit en skatt. För just det här med att himlen alltid var blå – till och med ovanför de mörkaste moln, skänkte mig tröst. Det talade liksom om för mig att till slut, när allt var som det var, så fanns där saker som var större, som jag inte kunde påverka. Och kunde inte jag påverka det, så kunde ju ingen annan heller. Inte de med gott i sinnet, men inte heller de onda. De hårda och själviska.

Det har stannat med mig. Och jag märker att jag allt som oftast återvänder till det. För det känns som så mycket hänger på mig. Demokratin, den feministiska och antirasistiska kampen. Det känns som om det är så otroligt mycket som står på spel och det känns som om det är så mycket som blivit den enskilda människans ansvar: världens miljö, den biologiska mångfalden, människans öde.

Då är det en tröst att det faktiskt finns saker jag inte kan påverka. Och att det ovan molnen faktiskt alltid är blå himmel. Oavsett. Och når mig så insikten om att en blå himmel inte alltid är en välsignad, förlåtande himmel, vilar jag i det faktum att vi alla faktiskt en dag skall dö. De med gott i sinnet. Men också de onda. De hårda och själviska.