Carpe tempus – fånga tiden, verkar
vara synnerligen svårt. Kanske är det inte ens önskvärt. Eller, det är faktiskt
inte önskvärt. Att fånga tiden. Eller dagen. Men det är viktigt att leva tiden
och leva dagen. De dagar vi kan.
För visst är det så? Att februari
och mars var evighetslånga? Och nu är det med ens maj. Vad hände med april? NÄR
hände april? Hur kommer det sig att ljusa dagar går snabbare än mörka? Och att
det är lättare att leva när man inte fryser?
Lever mycket i nuet. Trots minutiöst
planerande av senare. Och ändå försvann månaden mig förbi. För varje gång
tanken föds om att verkligen bevara känslan, doften, ögonblicket, verkar det
som om tiden sipprar mellan mina fingrar. De dagar, stunder, som känns ändlöst
långa, som inte renderar minnesmaterial, dröjer sig kvar tunga, våta filtar.
Det är underligt det där.
Carpe tempus – fånga tiden. För om
jag råkar blinka en gång nu är vi i oktober igen.
Ja, April är månaden som försvann. Kram
SvaraRaderaJag tappade nog främst Dec till Mars tror jag. Av somliga skäl. Sen ser jag ju inte fram emot sol och värme. Däremot ljuset är bra grejer. Men det är ju jag det. :)
SvaraRaderaFör mig var det mars som rusade förbi. Då, när jag trodde jag skulle börja jobba igen i april, då kändes det som att mars försvann i en enda lång hjärtklappning... April har varit betydligt lugnare eftersom jag vet att jag tidigast behöver vara på jobbet i mitten av maj. Snart kommer det nog att gå fort igen, men just nu går det behagligt långsamt!
SvaraRadera