Att omvärdera

Behöver sällan omvärdera människor. Är inte typen som blir huvudlöst fascinerad eller förtjust i någon. Tycker om att socialisera, att prata och umgås. När jag så väljer. Nuförtiden BARA när jag så väljer. Väljer gärna bort. Trots det sitter du här – in min sfär – och dränerar mig på energi. Tålamod. Helt oinbjuden. Och tar plats i mitt medvetande.

Vuxen. Du vet. Du är vuxen. Ta inte på dig en offerroll. Snälla!! Ännu en gång är du så förvånad över hur saker och ting blev. Du som faktiskt var så rar. Gullig. Så uppmärksam. Och han som verkligen, denna gång, äntligen, var så RÄTT. Lite charmigt busig sådär. Inte någon sådan där tråkig Svensson liksom. Utan busig. Fast med hjärtat på rätt ställe. Så klart. Hur kunde det bli så här då?? När han nu faktiskt var så – kul.. Och du var så – speciell i hans ögon. Varför måste du alltid ha sådan OTUR?? Och varför måste allt alltid hända dig??

Ännu en gång beklagar du dig över att du alltid blir sviken av väninnorna. De finns aldrig där för dig – när du behöver dem. De gaddar ihop sig. Snackar skit. Bildar pakter. Mot dig. Trots att du alltid varit så hjälpsam. Och minsann ställt upp! För dem. Du ältar det. Gång på gång. Undrar varför du alltid har sådan otur? Du som är så käck. Liksom. En go tjej. Som bara vill alla väl. Varför måste du alltid omvärdera dina vänner? Dina män?

Du – sluta gnäll! Väx upp! Sluta tycka synd om dig själv! Basta! Du är vuxen. Kan välja själv. Man kan välja bort den där typen av män. Som är lite charmigt ”busiga”. Sådär. Man kan välja vem man delar förtroenden med. Vem av grannkvinnorna man faktiskt kan bli förtjust i. Vem av väninnorna som man verkligen kan lite på. Vet du, man kan omvärdera andra – det kan man – men aldrig ändra på andra. Någonsin. Man kan bara ändra på sig själv. Därmed bör man kanske börja med att omvärdera sig själv. Innan man ger sig på andra.

Jag är sällan i behov av att omvärdera andra. Kastar mig inte huvudlöst in i en relation. Avvaktar kanske lite. Slösar inte med mitt beroende. Men tillåter mig själv att tycka om. Utan överdrifter. För, alla människor ÄR speciella. Alla är trevliga – i någons ögon. Lite ”busiga”. Lite Svensson. Man behöver inte hänga upp hela sin tillvaro på på att JUST DENNA man skall göra mig hel. Eller att just denna spännande, nya granne skall bli min nya allrabästakompis. Man bränner sig alltför lätt då. Alltför många gånger. Och i värsta fall gör man sig själv till ett offer.

Ett offer som dränerar andra på energi. Med den ena snyfthistorian efter den andra. Så därför, slutligen, omvärderar jag mig – och mitt behov av dig – och gör slut med dig. Fast vi aldrig träffats fysiskt. Så gör jag slut. Du får inte tränga dig in i min sfär längre. Med din självömkan. Din offerroll. Nej. Inte mer.

Sov gott alla och ha en fin helg!

Att gå in i tango-mode

Sörja. Leva. Längta. För visst klarar man att leva i vardagen? Göra allt det där man brukar? Andas, föra kaffemuggen mot läpparna, borsta tänderna, tvätta av sig sminket. Ser man på det utifrån så fortgår livet. Rutinerna finns där. Man rör fortfarande på sig. Utanpå.

För ibland drabbar saknaden en. Bara helt plötsligt sådär. Sinnena fångar upp en melodi i livets brus. Ett doftminne, en förnimmelse av en smekning. Och så står man där. Naken och avklädd – utan den skyddande huden. Förstelnad mitt i en rörelse. Och då inser man att inte ens rutinerna är rutiner längre. Att vardagen inte är vardagen längre. Ty trots att utsikten ut mot gatan är densamma, är ingenting detsamma mer. Någonsin.

Jag drar efter andan. Känner den fysiska gastkramande saknaden. Längtan. Sorgen. Jag har lärt mig att ta emot den. Att inte tvinga den tillbaka. Att inte förneka den. För den måste jag förhålla mig till – resten av livet. Precis som jag förhåller mig till min arm. Min hand och mina ben. Den är en del av mig, vare sig jag vill eller inte. Och jag ville helst inte. Då. Innan.

Nu accepterar jag hela mig. Med saknad, sorg och längtan. Alla delar. Trots att denna vemodiga tango-mode rasar inom mig. Jag har nu lärt mig att vänta ut den, omfamna den. Gråta, och kanske ibland också, skrika ut min smärta. För det påminner mig. Medvetandegör mig. Ger mig anledningar att fortsätta vidare. Orka ännu en lång tid. För dig, det, mig.

Ursäkta mig – ikväll är Ego hudlös.

Att stilla vandra

Vandrar över en tom parkeringsplats. En stor, vidsträckt, tom parkeringsplats. Utanför en stormarknad. Kundvagnarna är slarvigt inkörda i kundvagnsstället. Det är tillbucklat på sidan. Precis under papperskorgen, som överfull spottat ut delar av sitt innanmäte på asfalten nedanför. De trasiga lysrörslamporna blinkar lite tafatt vid ingången. Cykelstället är nästan tömt på cyklar. Det står EN cykel där. Med en barnkärra fastspänd bakom.

Den varma försommaren har tagit en paus och trots solens sista kvällsstrålar, är det lite kyligt när vinden tar tag i en. Jag saktar stegen. Dröjer kvar vid den enorma reklamskylten. Tänker. Och funderar.

Blir lite vemodig. Det ser så tomt ut. Så övergivet. Slitet. Ser för mitt inre samma plats ett par timmar tidigare. Fullt av folk. Bilar. Rasslet av kundvagnar, klappret av stressade klackskor. Alla på väg till sitt. Inneslutna i egna verkligheter – med egna drömmar och förhoppningar. Undviker oftast andras blickar gör de också. Och allra minst vill de möta den slitna a-lagaren som ibland står och spottar vid ingången.

Nu är inte ens han här. A-lagaren. Mannen med de klirrande påsarna. Jag undrar var han sover i natt? Hur mår han? Vad har livet haft att erbjuda honom? Tog han tillvara på sin möjligheter eller gjorde han inte det? Vem vet? Den öde parkeringsplatsen ger mig inga svar. Den leende mannen på reklamskylten ser bara falskt flinande ut.

Skakar av mig mina tankar. Mitt vemod. Skyndar in i affären för att köpa nektariner. Och lite dricka till L som skall på utflykt med klassen i morgon. Klockan är sent. Dagen har innehållit möten sedan klockan halv åtta. I tretton timmar. Måste komma hem snart. Kan inte stå och bli vemodig på en tom stormarknadsparkering. Det blir man inte glad av. Alls. Skall hem och krama om B och L. Och be en stilla bön om att de inte skall behöva bli slitna män, ståendes spottande vid ingången till en stormarknad. Någonsin.

Sov gott alla!

Att vara en andra klassens medborgare

Det finns olika grader i helvetet. Olika nivåer. Dante hade visst sju. Hur verkligheten ser ut kan jag bara oroat ana. Det finns helveten på jorden och så finns det helveten. Det finns länder och riken där ursprunget avgör människans värde. Dens religiösa tillhörighet. Om man råkar vara född man eller kvinna. Hetro- eller homosexuell, med eller utan någon funktionsnedsättning. Då är man värd olika mycket. Till och med inför domstolar. Kanske till och med inför gud. Det är en sorts helvete. En sorts avgrundsbegränsning som man är född att leva med. Oavsett.

Andra tider och krig har försökt slå mynt av detta. I vetenskapens namn. I rasbiologins namn. Man har hävdat att vissa är mer värda – långt mer värda – än andra. På grund av ett inbillat mått på någon vinkel i ansiktet. Man har gått så långt att det torde ha lett till inavel i sista änden. Ty bara EN sorts människor skulle få fortplanta sig. De andra skulle hållas vid liv länge nog att arbeta ihjäl sig till förmån för Herrefolket. Sedan skulle de gasas ihjäl. Och detta var inte bara en mardrömslik utopi i en psykopats hårt förvridna hjärna – ingen isolerad händelse – detta händer fortfarande. I andra riken. I annan skala. Just nu.

Men. Det var inte den djupaste graden av helvetet jag tänkte besöka ikväll. Inte den lägsta nivån. Jag håller mig vid randen av tratten ner till underjorden. Dinglandes lite nonchalant och avmätt med benen. Ty jag har den enorma förmånen att jag just i detta nu inte behöver bekymra mig om att bli klassad som en mindre värd människa. Som en andra klassens medborgare. Inte på det oroväckande, alarmerande viset. Nej. Jag är en andra klassens människa enligt ett annat, mindre belagt, sätt att se på saker och ting: jag är en obotlig kvälls- och natt människa.

Jag fungerar som allra bäst mellan 23.00 och 01.00. Är mest effektiv då. Får gjort otroligt mycket. Det är då jag tänker de djupaste tankar, då jag filosoferar, landar, sorterar, planerar, strukturerar och trivs bäst. I alla lägen. Jag somnar aldrig innan 01.00. Tro mig. Jag har prövat alla fåniga, välmenta råd. Jag har varit uppe två dygn i sträck, varit jetlaggad – inget har gjort mig tillräckligt trött för att somna innan midnatt. Jag har haft ett öronbarn, varit sjuk själv, kört genom hela Europa i ett sträck. Jag blir inte trött innan. Punkt.

Då jag är en kvällsmänniska är jag en andra klassens medborgare. Enligt alla dagstidningar. Veckotidningar. Hälsogurus. Tandläkare. Med mera. Med mera. För:

• Man mår bäst om man tränar på morgonen!! Det är MEST EFFEKTIVT innan frukost!!! (Om man somnar klockan 01.00 orkar man INTE upp klockan 05.00 för att gå en entimmes promenad/löprunda!!)
• Det är helt värdelöst – egentligen – att träna sent på kvällen!! (Jag trodde det var bra att TRÄNA och röra sig. Punkt?)
• Man får inte äta efter klockan 18.00 på kvällen!! Näst intill förbjudet. Särskilt för fetknoppar som jag. (Ursäkta mig – vid den tiden håller jag eftermiddag. Jag kör hårda träningspass vid klockan 10, och jag får inte äta??)
• Man måste sova minst 8 timmar för att fungera väl. (Tro mig, jag hade utan problem kunnat sova till halv 10 på förmiddagen – OM DET ANSÅGS OK och var förenligt med mitt arbete)

Och tro mig – det forsätter på samma vis. Överallt. Alltid. Att vi äter frukost vid 10 på lediga mornar ses inte med blida ögon av samhället. Då skall man redan för längesedan vara ute på någon aktivitet med sina barn. Helst. Suck.

Jag får väl inse faktum. Jag kommer bara få 4-5 timmars sömn per natt resten av mitt vuxna liv. Jag förblir väl lite flobbigt fet och mina barn kommer att få växa upp med HELT fel vanor när jag ger dem frukost vid 10 på mornarna. Jag är förtappad. En B-människa. På randen till helvetets gap. Så får det väl bli. I denna värld av I-landsproblem.

Ha en god natt!

Att blogga direkt

Direkt från ESC 2012. Nu är det dags. Om inte annat ser jag fram emot det för att jag ser fram emot det svenska bidraget. Som jag inte tycker är bäst. Men B och jag tyckte att det var intressant att se hur Loreen mumlade i semifinalen (hon lät lika säker på engelskan som förra årets vinnare lät i mellanakten när de sjöng "Waterloo") - jag var inte direkt imponerad om man uttrycker sig milt. Med andra ord skall jag hålla tummarna för att det går något bättre i kväll. 


Kristallarenan är spektakulär. Vacker. Men. Scenen känns lite opersonlig. Stor. Och så har de en vindmaskin som heter duga. Många artister ser ut att blåsa bort. Värdarna är otroligt fåniga. Isch!! Det bästa är att de inte talar särskilt länge på grund av att man måste skynda på. *ler* "Vykorten" mellan numren är föredömligt korta och snyggt gjorda. 


Nu har Ungern sjungit. En välgjord låt. Killen sjunger rent. Duktiga musiker. Men låten ger mig inte mycket. Albaniens tur. En mycket skicklig sångerska. Ett stort plus att hon sjunger på albanska istället för en skitdålig engelska. Gina, vår svenska kommentator, verka tyvärr vara lite felinformerad. Hon säger att sångerskan är född i Kosovo men flydde som barn till Pristina. Öhhhhh, Pristina är Kosovos huvudstad. Uppenbarligen flydde hon till Albanien. Som inte alls är Kosovo.Annars flydde hon ju inte, eller??


Min favorit gick som väntat inte vidare från semifinalerna. Jag blev huvudlöst förälskad i Portugals fadoballad. *ler* Men man får ju någonstans inse att smaken är som baken. Nu skall jag låta er lyssna vidare ostört. Och urk - nu är det Litauen. *suck* Innan vi skiljs åt för i kväll ger jag er en annan gammal ESC favorit:

Ha en fin lördagskväll!!

Att stilla undra

Vet inte just nu. Alls. Inte för att jag vill klaga. Eller beklaga mig. På något sätt alls. För livet har varit snällt mot mig: Mår bra. Inga större krämpor. Fina pojkar. Det går ingen nöd på mig. Egentligen. Så därför undrar jag lite över varför jag undrar så mycket ikväll. Försöker analysera mitt dova magdunk.

Jag är inte i något tango-mode. Inte vemodig eller sorgsen. Så det är inte det. Försöker söka roten till min inre oro. Så att jag kan nysta i det. Knyta upp och analysera det till stillhet. Närmar mig lite försiktigt. Provar olika saker, olika scenarier. Testar olika teorier. Släpper dem.

Tror jag börjar ana vad det kan vara. Vet nog egentligen vad det är. Faktiskt. Är orolig för kvalitén på undervisningen för mina elever inför nästa läsår. MYCKET orolig. Är orolig för många kollegor som håller på att gå sönder. Orolig för att ett underbart arbetslag – där alla, utan undantag, alltid arbetat med elevernas bästa för ögonen – håller på att slås sönder. Folk flyttas hit och dit, ignoreras. Pengar skall sparas. Och återigen kommer det att drabba de som minst kan försvara sig.

Men. Jag är lärare. Med minst 11 veckors långt sommarlov. OCH politiker. Som håvar in pengar. Så vad vet jag egentligen. Om verkligheten. Om ”hur vanligt folk har det”. Suck. Vad jag än säger till försvar för mina elever, vänds det emot mig. Och man använder dessa tomma argument. Åtföljt av hånflin.

Smärtsamt medveten är jag om alla lärare som faktiskt inte är duktiga pedagoger. Som begår tjänstefel. Precis på samma sätt som det finns mindre kompetenta läkare, poliser, yrkeschaufförer, lokalvårdare, florister etc. Men vet ni? Det finns engagerade lärare!! Som håller på att dö långsamt. I sin kamp för att hjälpa sina elever.

Jag arbetar på det programmat man hamnar på om man har ofullständiga betyg från grundskolan. Det finns lika många olika skäl till det som det finns elever. Och alla dessa är mina 'barn'. Som jag dagligen slåss för. På millioners miljarders olika vis. Varenda dag – även på helger och lov. Dag som natt. Precis som mina kollegor.

Och detta skall slås sönder till hösten. Utan att våra förslag till lösningar beaktats. Alls.

Så. Det är nog detta som är min stilla undran. Mitt dova magdunk. Jag är uppgiven. Sörjer mina elever. Faktiskt. Och återigen. Känner mig uppgiven. Att jag aldrig lär mig!!!

Ha en fantastisk kväll!!

Att tala om allt och inget

Måste erkänna en sak. Nej, två saker. Eller faktiskt en hel del saker. Så här mitt i natten brukar jag få lite tid för filosofiska funderingar. Även om jag alltid lovar mig själv att lägga mig tidigare, att somna. Sova mer än fem ynka timmar per natt. Även om jag lovar det, på heder och samvete, fungerar det aldrig. Någonsin. För det finns så mycket att fundera över. Så jag vill erkänna en sak.  

Älskar värmen. Solen och ljuset. Trots att jag sover sämre i varma sovrum. Trots att jag blir trött snabbare. Så närmast tillber jag värmen, solen och ljuset. Ty mina lätta livsandar vaknar. De, som dansande lätt tar sig an olika uppgifter. De, som sopar undan alla tvivel som lurat i skuggorna. För det här är mitt rätta element. Det är nu jag lättare tar sorger, nu jag alltmer sällan hamnar i tango-mode.

---------

Somnade igår. Mitt i mina tankar. I mina vindlande funderingar över ditt och datt. Över lyckan av att leva just här och nu. Vaknade till ännu en soldränkt morgon. Och kunde inte sluta le. Trots att min kropp fortfarande sov. Villagatan låg tyst och västkustens ständigt närvarande bris rasslade björkarnas blad. Duvorna stack sina näbbar ihop och kuttrade. Det var bara kaffebryggaren som lät lite. Som spred en ljuvlig kaffedoft i köket.

Fönstren skuggades av de neddragna markiserna och plötsligt så rann alla mina killar nerför trappan. Fyllde köket med en annan typ av sommar. Och värme.

Sitter nu på jobbet. Och vaktar på ett prov. Skriver lite tyst samtidigt då jag tagit en paus från alla bedömningar och omdömen. De två som skriver provet böjer sina varma nackar över pappret och datorerna framför dem. Utanför ropar försommaren på oss. Värmen här inne är outhärdlig. 35 grader. Ute känns som det rätta stället att vara.

Men denna dag är lång. Jobbar till fem. Från halv åtta. Sedan skall jag ut. I värmen och försommaren. För att sedan somna efter midnatt i ett varmt sovrum. Med ett leende på läpparna.

Ha en underbar torsdag alla!