Att stilla vandra

Vandrar över en tom parkeringsplats. En stor, vidsträckt, tom parkeringsplats. Utanför en stormarknad. Kundvagnarna är slarvigt inkörda i kundvagnsstället. Det är tillbucklat på sidan. Precis under papperskorgen, som överfull spottat ut delar av sitt innanmäte på asfalten nedanför. De trasiga lysrörslamporna blinkar lite tafatt vid ingången. Cykelstället är nästan tömt på cyklar. Det står EN cykel där. Med en barnkärra fastspänd bakom.

Den varma försommaren har tagit en paus och trots solens sista kvällsstrålar, är det lite kyligt när vinden tar tag i en. Jag saktar stegen. Dröjer kvar vid den enorma reklamskylten. Tänker. Och funderar.

Blir lite vemodig. Det ser så tomt ut. Så övergivet. Slitet. Ser för mitt inre samma plats ett par timmar tidigare. Fullt av folk. Bilar. Rasslet av kundvagnar, klappret av stressade klackskor. Alla på väg till sitt. Inneslutna i egna verkligheter – med egna drömmar och förhoppningar. Undviker oftast andras blickar gör de också. Och allra minst vill de möta den slitna a-lagaren som ibland står och spottar vid ingången.

Nu är inte ens han här. A-lagaren. Mannen med de klirrande påsarna. Jag undrar var han sover i natt? Hur mår han? Vad har livet haft att erbjuda honom? Tog han tillvara på sin möjligheter eller gjorde han inte det? Vem vet? Den öde parkeringsplatsen ger mig inga svar. Den leende mannen på reklamskylten ser bara falskt flinande ut.

Skakar av mig mina tankar. Mitt vemod. Skyndar in i affären för att köpa nektariner. Och lite dricka till L som skall på utflykt med klassen i morgon. Klockan är sent. Dagen har innehållit möten sedan klockan halv åtta. I tretton timmar. Måste komma hem snart. Kan inte stå och bli vemodig på en tom stormarknadsparkering. Det blir man inte glad av. Alls. Skall hem och krama om B och L. Och be en stilla bön om att de inte skall behöva bli slitna män, ståendes spottande vid ingången till en stormarknad. Någonsin.

Sov gott alla!