Att intet yppa

Nej. Jag säger inget. Tiger still. Ty hellre lyss jag till allt som sägs runtomkring mig. Allt det uttalade. Och outtalade. För allt har ett språk. En berättelse. Och där jag sitter nu har jag inget bättre för mig än att lyssna.

Snett framför mig sitter två män och en kvinna. Den ene mannen med ryggen mot mig. De talar högt och engagerat med varandra. Eller nej, mannen med ryggen mot mig berättar engagerat något, de andra bägge lyssnar. Han har en dyrare, kritstrecksrandig kavaj på sig. Figursydd. En ungdomlig vinterjacka i militärgrönt från Levi’s slarvigt slängd över stolsryggen. Smala mörkblåa jeans i något dyrare märke. De talar på serbiska och jag anstränger mig att inte lyssna på orden. Jag vill inte höra de utsagda. Vill lyssna till det outtalade.

Kvinnan har håret samlat i tofs. En figursydd tunika från Odd Molly’s senaste kollektion. Botoxbehandlad panna med stramt noppade och målade ögonbryn. Den andre mannen ser jag inte så mycket av. Mannen med ryggen mot mig skymmer honom. Tre viktiga personer. Som tar plats. Äger rätten att få låta. Och som inte ber om ursäkt för det. Som lite höjt sig från oss andra. Som verkar vara på väg någon annanstans. En utställning? Finare middag fram mot kvällen? En jazzkonsert?

Ett bord från dem sitter 18 år. Och kompis. Hör hennes röst högt över de andras på caféet. ”Jaaaaaaaa, guuuuuuummmaaaaaannn. Vad TREEEEEEVLIGT det låter. Verkligen. Assååå, jag mååååååste jue troooooo dig”. Automatiskt åker hennes huvud på sned, när hon säger det. Och omedvetet speglar jag henne och lutar även på mitt huvud. Så otroligt ounika alla dessa små själar är. Inte en enda som sticker ut. Alla stöpta efter samma mönster: Låååååååångt, plattat hår i mittbena. Ljust eller mörkt, det spelar mindre roll. Orangebruna i ansiktet av BUS, ögonbrynen hårt noppade. Sotiga, tungt sminkade ögon (fast det skall se naturligt ut!!!!). Tights eller tighta byxor, långt linne, stor, pösig t-shirt/kofta/tröja ovanpå. Frenchnails, gärna en piercing, tandsmycke och en diskret tatuering.

Hur känns det månntro? Att inte våga sticka ut? Att vara så konform? Och hur ser de ändå skillnaden på varandra? För hon med rösten är betydligt mera populär en kompisen bredvid henne. Trots att hon egentligen är glosögd och har stripigt, risigt hår. Hon sitter nämligen som på en liten tron, med olika undersåtar som kommer fram till henne med jämna mellanrum och ödmjukt lämnar fram små meddelanden. Som för det mesta mottas med ett: ”Guuuuuuuuummmmaaaan, det finns tyväääääär inte plats för dig idag. Men jag hör av mig. Ok? Puss, puss”. De måste se något jag inte ser. Höra något jag inte hör.

Men jag tiger still. Är tyst. Betraktar bara. Som en objuden gäst i deras verklighet. Jag förundras och funderar. Mellan klunkarna av mitt kaffe. Ser att de likaså tittar på mig. Och att de förvånas av att jag inte vänder bort blicken när de ser på mig. Jag ler. Kostar på mig det. För jag behöver inte känna mig förmer än andra, eller mindre. Behöver inte sjunka in i konformitetens behagliga skydd. Jag sticker ut. Sitter leendes och fikar. Helt ensam. Utan skydd av tidning eller dator. IPad eller telefon. Och ler. Förmodligen tror de att jag är galen.

Trevlig kväll!  

Att februarifundera

Jomensåatte. Läget är under kontroll. Faktiskt. Denna underliga sista-vinter-månad. Vädret är det mindre kontroll på. Eller mindre läge på. Ena dagen oroar jag mig för att pojkarnas pollenallergisäsong skall starta redan, andra dagen köper jag ännu ett par termobyxor. Ingen lägeskontroll alls. Någon borde prata med februari. Tycker jag allt.

För ungefär ett år sedan började jag blogga här. Jag lämnade Amelias bloggportal. 264 inlägg har det blivit. 21 195 besökare. Mina två första inlägg här handlade om Martin Luther King. Som betydde mycket för många. Och om skyltar. Som betydde mycket för mig. I dåvarande februari våndades jag mycket. Var i tango-mode. Tango-läge. I nuvarande februari vet jag varför. Jag var i början på min akuta utmattning.

Läget är nu under kontroll. Helt annorlunda än då. Faktiskt. För nu våndas jag inte längre. Jag har gjort mig av med den krypande känslan av att nuet drar förbi mig utan att jag hunnit reagera på det. För hur mycket jag än gjorde då. Hur lite jag än vilade. Missade jag alltid allt. Innan jag avslutat något var jag alltid redan på väg bort. Och för att inte behandla mina pojkar lika vidlyftigt, tog jag av den enda tiden jag hade tillgodo: den tiden jag skulle behövt andas.

Den 28:e februari skall jag börja jobba heltid. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre skrämmer mig den tanken. Och bara det är gott nog. Min glädje över att känna att jag kan anta en utmaning är mycket stor. För det betyder två saker: att jag ens kan se något som en positiv utmaning och inte en plikt och det faktum att jag unnar mig själv den glädjen som kommer av att man kanske faktiskt kan klara av en utmaning. Det är stort.

Nu skall jag bara se till att bli frisk från min bronkit också, så jag kan fortsätta träna. Sedan är jag väldigt nöjd med nuvarande februari.

Sov gott!

Att acceptera

Så vad vill jag uttrycka nu? Dryfta? Lyfta? Inte vet jag. Helt säkert. För tangenterna gör lite ont mot mina fingrar. I huvudet rusar miljoner tankar. Som vid rusningstid på en åttafilig väg. Mitt i en rondell. Ungefär så. Med jämna mellanrum kippar jag efter andan och försöker andas genom smärtan. Har man en gång hostat sönder lungorna så de blivit lämnade med ärr försöker man låta bli att hosta. Någonsin.

Men. Så mycket bra, fint och viktigt har jag läst hos er och andra att jag måste skriva. Skriva av mig. För gång på gång har jag de senaste dagarna slagits av någonting: acceptans.

Att acceptera något innebär inte att du håller med, tycker om eller tycker något är bra. Men. För att börja förändra något måste man alltid börja med att acceptera utgångsläget. Först då kan man planera en förändring.

Jag accepterar till exempel min barndom. Den var vad den var. Tiden och sammanhanget, kontexten, var vad den var. Inget kan ändra på det. Alls. Jag tycker inte om den. Inte heller tycker jag att den var bra. Men den var vad den var. Om jag hela livet går omkring och funderar på hur den borde ha varit, vad som felades mig, kommer jag aldrig vidare. Jag fastnar i det läget. Läget som bestämdes av andra.

Då jag accepterar den, kan jag också börja förändra min känsla för den. Jag kan lyfta dess tyngd från mina axlar och inte längre låta den hindra mig. För då var då. Nu är nu. Denna acceptans har jag tidigare också kallat mitt val. Medvetna val. Om att aldrig upprepa historien.

Andra saker kämpar jag mera med. Trots att de är så små i jämförelse. Jag måste acceptera mig. Respektera mig. Inse att jag är värd uppmärksamhet. Från mig. För länge har jag gömt mig, helhjärtat och fullt och fast, bakom orden: ”Jag kan inte vara ledsen, jag har ju inget att vara ledsen för” ”Det var väl inget att vara stolt för, vem tror jag att jag är?” Mina egna känslor har aldrig varit viktiga – andras har alltid varit mycket viktigare. Jag måste alltså kämpa med just detta: att tillmäta mina egna känslor samma vikt jag alltid lagt vid andras.

Så varför skriver jag detta? Egentligen? Jo. För att vi måste acceptera att världen ser ut som den gör. Att politiken, religionen, samhället, ser ut som det gör. Att vi levt som vi gjort. Att vår respektive är som han/hon är. Sedan. När vi accepterat – går vi vidare. Eller stannar kvar i det som är. Men då har vi gjort ett val. Och vi kan aldrig begära att den andre ändrar sig. Ty inte kan vi vänta på att fundamentalisterna ändrar på sina åsikter för att passa mig. Så antingen bestämmer jag mig för att jag accepterar. PUNKT. Och lever med mitt beslut. Eller så accepterar jag och vänder om och gör revolt.

Och det är där jag är. Där jag alltid varit i förhållande till min omvärld. Jag har accepterat och sedan vänt om och revolterat. Nu skall jag rikta det arbetet inåt. Mot mig själv. Och ge mig själv rätten att acceptera den jag är. Och stanna vid det. Eller gå vidare och ändra. För jag är den enda jag har.

Förstod ni något av detta? Nåja, sov gott i alla fall.    

Att svara på en snodd lista

Och så var det dags. För en lista. Mest för att det var längesedan. Och också för att den faktiskt fick mig att fundera en hel del. Snodd av Asta. Sno den ni med!

Vad tror du på?

Att jag är precis lika unik som alla andra. Ounikt unik. Och därmed lika värdefull och betydelsefull. Som alla andra. Jag tror att min sanning är min. Din sanning är din. Och de är båda lika relevanta. Och så tror jag att vi alla existerar i ett sammanhang. Enbart.

Vad räds du?

Krävde en hel del fundering. Denna fråga. Som jag funderat mycket på under min sjukskrivning. Förutom det uppenbara – att jag oroar mig för mina barns väl och ve, hälsa och ohälsa – så oroar jag mig mera än jag räds. Jag oroar mig för vårt överutnyttjande av vår planets resurser, för vårt underutnyttjande av vår priviligierade ställning i världen i demokratins och solidaritetens namn. Jag oroar mig för vårt egoistiska tänkande. För vår indelning i ett ”vi och dem”. Jag oroar mig för trångsyntheten.

Vad vet du?

Jag vet att jag har tur. Att jag är en priviligierad person, född i en priviligierad tid och på en priviligierad plats. Jag vet mitt värde. Och därmed också ditt värde. Jag vet att jag älskar mina barn förutsättningslöst. Och att jag är ounikt unik.

Vad hoppas du?

Att jag skall fortsätta min resa mot en bättre version av mig själv. Att mina söner kommer att bli starka och trygga vuxna, med ett rättspatos. Att vi människor skall höja blicken från det som är vår verklighet och se andra. Att jag skall få hålla föreläsningar om styrkan i solidaritet och i att vara människa. Att jag får skriva. Att sommaren 2013 BLIR en sommar!!

Vad längtar du efter?

Den dagen jag inte blir trött av att göra saker som skänker mig glädje. Den dagen längtar jag efter. Att sommaren 2013 blir varm. Att dansa. Att krama mina pojkar. Att äta en god middag. Att orka springa ett par mil med mitt knä. En ny regering.

Vad grät du för sist?

Häromdagen. För att jag fortfarande blir trött – även av att göra sådant som fyller mig med glädje.

Vad har du för hårfärg till naturen och vad har du för hårfärg nu?

Typiskt skandinaviskt, trots min ungerska härkomst: råttfärgat. Med åren har det mörknat något och numera är det rätt mycket grått i. Men jag bleker det ljust. Vitt. Har gjort i 7 år.

När skrattade du senast?

Igår kväll. När jag tillbringade ett antal timmar med min älskade Å. Vi kan inte ses utan att gapskratta tillsammans. Lycka! Annars bjuder varje arbetsdag på gapskratt. För mina älskade kollegor är inte riktigt kloka!

När kysstes du senaste?

Öhhhhhh??? Förra året någon gång? Kanske? Eller?

Vilken låt har du nynnat på idag?

Under pw:n och mellan hostattackerna har jag sjungit för full hals: en ungersk sång och P!nks ”Try”.

Vad gör dig arg… så där i vardagen?

Smygrasism. På nätet, FB och annars. Felvinklade artiklar och idiotiska programledare på TV som har en gömd agenda. Den skeva kroppsuppfattning som råder idag. Och att jag ALLTID behöver oroa mig för pengar det senaste halvåret. Att räkna ören tär. Men jag har fortfarande ett hus jag kan sälja.. Det är det inte alla som har.

Vad har du för åsikt som mest skiljer sig från flertalet andras?

Hmmm… Förmodligen min starka åsikt om att vi har en demokratisk SKYLDIGHET att vara solidariska. Punkt slut. Att jag ALDRIG skulle använda mig av RUT-avdraget. Att jag ALDRIG skulle tatuera eller pierca mig och att jag inte tycker att sex är viktigt.

Vem är ditt ”frikort”?

Skrattar. Som sagt – väldigt lågt libido här – men jag attraheras av Sean Penn.

Vad drömmer du om?

Hmmm… Att alla människor skulle inse att vi alla är ounikt unika. Med samma värde. Och att vi inte har rätt att i någon religions/ideologis namn döda andra. Och så drömmer jag om en varm sommar. Om att pengarna skall räcka till en cykel till lillkillen på hans födelsedag i mars. Och om ett snett leende.

Hur många människor älskar du?

Oj. Har aldrig funderat på antalet. Men inte jättemånga. Jag tycker om en massa människor. Älskar är jag mer restriktiv med.

Hur många älskar dig?

Ingen aning. En handfull kanske?  

Hur många bryr du dig om?

Många, många. Jag är en macro-människa. Tänker och existerar i stora sammanhang. En positiv och glad person. Med ett stråk av passion och tango-mode.

Hur många sexpartners har du haft?

Hahaha. Som sagt. Har ett väldigt svagt libido. Alltid haft. Så antalet är mycket lätträknat.

Hur många avskyr du?

Inte många. För jag försöker alltid förstå vad/varför/varifrån en människa och hennes åsikter kommer. Allting måste sättas i en kontext. Ett sammanhang. Däremot finns det folk som äcklar mig. Som pedofiler. Nazister. Nationalsocialister. Och så har jag svårt för fundalmentalister – av ALLA de slag.

Vem har du fått höra att du är lik?

Dunderklumpen, Jessica Simpson (?) och Victoria Silfverstedt (?). Dunderklumpen var nog mest spot on. Ni som känner mig vet att jag tycker att jag är ful.

Har du gjort något oförlåtligt?

Ja.

Så där! Das war alles (eller något sådant..)

Att sakna

Du fattas mig. Dina ögon. När du tittar på mig. Ditt leende. Den jag blir när jag är med dig. Det fattas mig. Saknas.

Du fattas mig. Tiden då jag orkade. Då jag väntade på den första kyssen. Då den enda telefonen i huset ringde och jag rusade fram till den. Ivrig. Pirrig. Kär. Saknas.

Du fattas mig. Den otroligt pirriga förberedelsen. Välja ut kläder. Att irriterat försöka få till frisyren som jag vill. Stå i kalla köer. I nervös förväntan. Förväntan över vad kvällen skulle bjuda. Natten. Saknas mig.

Undrar vad som kommit i stället? I stället för denna saknad. Livet, förmodligen.

Sov gott!