Summa sidvisningar

2013-02-09

Att intet yppa


Nej. Jag säger inget. Tiger still. Ty hellre lyss jag till allt som sägs runtomkring mig. Allt det uttalade. Och outtalade. För allt har ett språk. En berättelse. Och där jag sitter nu har jag inget bättre för mig än att lyssna.

Snett framför mig sitter två män och en kvinna. Den ene mannen med ryggen mot mig. De talar högt och engagerat med varandra. Eller nej, mannen med ryggen mot mig berättar engagerat något, de andra bägge lyssnar. Han har en dyrare, kritstrecksrandig kavaj på sig. Figursydd. En ungdomlig vinterjacka i militärgrönt från Levi’s slarvigt slängd över stolsryggen. Smala mörkblåa jeans i något dyrare märke. De talar på serbiska och jag anstränger mig att inte lyssna på orden. Jag vill inte höra de utsagda. Vill lyssna till det outtalade.

Kvinnan har håret samlat i tofs. En figursydd tunika från Odd Molly’s senaste kollektion. Botoxbehandlad panna med stramt noppade och målade ögonbryn. Den andre mannen ser jag inte så mycket av. Mannen med ryggen mot mig skymmer honom. Tre viktiga personer. Som tar plats. Äger rätten att få låta. Och som inte ber om ursäkt för det. Som lite höjt sig från oss andra. Som verkar vara på väg någon annanstans. En utställning? Finare middag fram mot kvällen? En jazzkonsert?

Ett bord från dem sitter 18 år. Och kompis. Hör hennes röst högt över de andras på caféet. ”Jaaaaaaaa, guuuuuuummmaaaaaannn. Vad TREEEEEEVLIGT det låter. Verkligen. Assååå, jag mååååååste jue troooooo dig”. Automatiskt åker hennes huvud på sned, när hon säger det. Och omedvetet speglar jag henne och lutar även på mitt huvud. Så otroligt ounika alla dessa små själar är. Inte en enda som sticker ut. Alla stöpta efter samma mönster: Låååååååångt, plattat hår i mittbena. Ljust eller mörkt, det spelar mindre roll. Orangebruna i ansiktet av BUS, ögonbrynen hårt noppade. Sotiga, tungt sminkade ögon (fast det skall se naturligt ut!!!!). Tights eller tighta byxor, långt linne, stor, pösig t-shirt/kofta/tröja ovanpå. Frenchnails, gärna en piercing, tandsmycke och en diskret tatuering.

Hur känns det månntro? Att inte våga sticka ut? Att vara så konform? Och hur ser de ändå skillnaden på varandra? För hon med rösten är betydligt mera populär en kompisen bredvid henne. Trots att hon egentligen är glosögd och har stripigt, risigt hår. Hon sitter nämligen som på en liten tron, med olika undersåtar som kommer fram till henne med jämna mellanrum och ödmjukt lämnar fram små meddelanden. Som för det mesta mottas med ett: ”Guuuuuuuuummmmaaaan, det finns tyväääääär inte plats för dig idag. Men jag hör av mig. Ok? Puss, puss”. De måste se något jag inte ser. Höra något jag inte hör.

Men jag tiger still. Är tyst. Betraktar bara. Som en objuden gäst i deras verklighet. Jag förundras och funderar. Mellan klunkarna av mitt kaffe. Ser att de likaså tittar på mig. Och att de förvånas av att jag inte vänder bort blicken när de ser på mig. Jag ler. Kostar på mig det. För jag behöver inte känna mig förmer än andra, eller mindre. Behöver inte sjunka in i konformitetens behagliga skydd. Jag sticker ut. Sitter leendes och fikar. Helt ensam. Utan skydd av tidning eller dator. IPad eller telefon. Och ler. Förmodligen tror de att jag är galen.

Trevlig kväll!  

5 kommentarer:

  1. Åhh, älskar att sitta och lyssna, studera, fundera! Det är en av anledningarna att jag så gärna köar, vart de än må vara, i köer finns oxå utrymme att iaktta och filosofera över människors likhet och olikhet, unikhet och ounikhet. Vilka tar plats, vilka gömmer sig, vad ger status och vad ses som mindre värt. Och att sitta själv och fika kan vara värsta stigmat, fast det egentligen är ett tecken på storhet!

    SvaraRadera
  2. En gång för många herrans år sedan hade jag en pojkvän en sommar. Han kunde sitta efter frukosten och titta ut genom fönstret och fundera ut historier över människor han såg nere på gården. Helt galna och tokiga berättelser ..jag tyckte han var konstig..och det tog slut efter sommaren. Efter några år fick jag höra att han blev tillsammans med en psykolog...tur för honom tänkte ja ;-)
    Att betrakta, fundera, tänka och lyssna..tänk vad mycket Vi kan göra och få höra när inte andra tänker egentligen på vad dom säger...vi är som en fluga som suger åt sig och får en del utav små bitar av folks olika liv...Ha en fortsatt bra helg Bästa M på Bästkusten och Du Det kommer att gå jättebra och börja jobba igen ska Du se. Många kramar Mia

    SvaraRadera
  3. Ja, tack och pris att man inte är 18 igen. Vilken mardröm. Och tack och pris att jag gick i en humanistklass där man fick vara sig själv. Jag minns dock att vi betraktade de näst intill klonade tjejerna i grannklassen med visst hån och löje. Ibland blir det icke-normativa det normativa och då blir det fel ändå. :-)

    SvaraRadera
  4. Du är helt klart bäst och så cool!

    Ibland kan jag vara som den där 18-åringen. Pratar högt och låtsas att jag har något att säga. Det är kul att växla personlighet ibland, haha

    SvaraRadera
  5. Saknar dig. Men är övertygad du använder din tid till det som är gott!! Kram

    SvaraRadera