Att vara feminist

Ingen annan människa äger ditt vuxna liv. Som barn behöver du hjälp och stöd av kärleksfulla vuxna, men ingen äger ditt liv. Du är du. Med drömmar, kunskaper, temperament, skratt och gråt.

Du har samma rätt som en man att utbilda dig. Att äga din kropp. Att avgöra vad ditt ”nej” betyder. Ingen annan har rätt att tolka det. Att läsa in behov du aldrig uttalat. Eller önskningar du aldrig haft. I ett demokratiskt rättssamhälle skall du ha samma rätt. Till din sanning.

Du skall ha samma rätt till att vara ”egoistisk”, till att göra saker du mår bra av. Själv. I vetskapen att någon annan finns där för dem du älskar och att de är trygga med det. Allt väntar inte på dig. Och ingen dömer dig för att du gör något som skulle uppmuntras om du var man.

Du har samma lön. Såklart. När du gör samma jobb och har samma utbildning. Du har samma möjligheter. Behöver inte delta i grabbiga basturitualer för att få insidesinformation och första tjing på en ny, högre, ställning på arbetet. Självklart inte.

Du bedöms inte för längden på din kjol, för storleken på din byst eller för fylligheten av dina läppar. Du bedöms för det du åstadkommit. Punkt. För visst är det så? Inte? Önskar alla vore feminister. 

Att drömma

Om arbetet. Slänga sig ut och utan förutsättningar och begränsningar bara drömma helt fritt. Om ett Hur. I en framtid som kanske blir. Eller kanske inte. Inte trodde jag att det skulle vara så svårt.

Fick den utmaningen av vår arbetsgivare. Om att drömma om hur vi skulle vilja arbeta. Och upptäckte att det var svårt. Att man lätt föll in i gamla mönster, gamla tankar och att trots att där inte fanns någon begränsnings satt, satte man den själv. Man var sin egen värsta kritiker och pessimist. För många kreativa tankar följdes av ett ”jaaa, men” eller ”men det kanske inte funkar”.

Och jag slogs av rädslan inför att bara drömma. Och önska. Rätt av. Utan att fundera kring vad som var genomförbart rent praktiskt. Och till vilka medel. Och jag kände stor ömhet för mina kollegor. För det säger en hel del om dem. När de i sin strävan och dagliga arbete gör allt för att eleverna skall nå sina drömmar och engagerar sig så mycket, att de någonstans inte ens hinner slappna av för storstilade drömmar själva. Då lägger man verkligen ner sin själ i Här och Nu. Utan att drömma om ett eget Sedan.

Samtidigt är det lite sorgligt. Ty att drömma är själens njutning. Och jag tycker att man gott kan unna sig att njuta även på jobbet. Det är alla mina kollegor värda. 

Att urgera

Ivrigt påyrka, driva, hävda. Kan verbet komma från engelskans ”urgent” – viktig, brådskande? Det verkar vara svårt att få fatt i ordets rot och härkomst men det är av föga betydelse. För jag vill hursomhelst å det bestämdaste urgera följande:

-   att det numera börjar bli alldeles för kallt

-   att det numera börjar bli mörkt alltför tidigt

-   att ingetdera av ovanstående är av godo

Det är egentligen allt jag vill säga i kväll. För jag kommer på mig själv att vara tröttare än trött. Att sitta med ögonen fyllda av grus redan vid halv tre på eftermiddagen. Att sitta och nicka till vid matbordet. Då saknar man sitt ljus. Sin värme. Trots att jag är medveten om att var sak har sin tid, sin tjusning, sin rytm. Så saknar jag min tid, min tjusning och min rytm.

Därmed urgerar jag att jag vill överlåta denna tid på året åt er som fröjdas och lever upp i detta nu. Med varm hand överlämnar jag mitt väl och ve i era händer. Jag litar på er. Och går själv och drar ett täcke över huvudet. Väck mig sedan sådär framme i april. Så lovar jag att rodda världen medan du gömmer dig undan hetta och ljus. Så turas vi om. Ok? Och det är brådskande.

Att läsa en bok

Jag får nog köpa en ny bok. Ty, hundöra på hundöra har gjort att boken blivit min alltmedan jag läst den. Hade jag haft en penna till hands hade jag nog gjort en mängd anteckningar. Hade jag haft post-its i närheten hade boken med dem i, blivit dubbelt så tjock. Så, jag får nog köpa en ny bok. Till Syster I. Som var snäll och lånade mig sin.

En bok som inte behöver läsas i ett svep. Vars historia liksom ändå finns kvar, som faktiskt mår bra av att läsas i mindre delar. För den är så fylld av uttryck som fastnar, som stannar. Och som tåls att tänka på. Mycket.

Ibland känner jag igen mig själv. Mina frågor och funderingar om livet. Andra gånger tänker jag på väninnor, omhuldade nya bekantskaper och bekanta. Som skulle ha mått så bra av att läsa denna bok. Som skulle fått ord på det de inte kunnat uttrycka förr. Som kanske hade fått sig en väckarklockemening. En hjälpande käftsmäll, eller en styrkande, extra näve att höja i luften på barrikaderna.

Jag blir nyfiken. På författarinnan. Som känns som en klok bästa kompis. Och så läser jag mer om henne. Två år yngre än mig är hon. Sommarpratat i radio i år har hon. Så otroligt fascinerande. Så otroligt spännande. Så därför kära Syster I, tänker jag behålla boken. Och köpa dig en ny istället. Och er andra rekommenderar jag verkligen att läsa den! ”Bitterfittan” av Maria Sveland.

Att spela roll

Vi spelar roll. Alla vi. Du och jag. Vi spelar också roller. Inte så mycket att vi gör oss till och skapar en någon vi inte är, utan mera så att vi har en roll beroende på vilken relation vi har. Till varandra. I natt funderar jag på mina roller. Dels för att jag sitter och arbetar med ett bildspel till min mammas 60 årsdag. Dels för att jag idag blev intervjuad. För första gången i rollen som författare.

Dotter. Min första roll. Förmodligen kan jag inte alls rättvist beskriva hur jag är som dotter, ty jag står inte på den mottagande sidan här. Här bara ger jag. Men jag var första barnet. Första barnbarnet på min mamma sida, första flickbarnbarnbarnet på min pappas sida. Först i släkten att ta examen från universitet. Först med ganska många saker. Mig kunde de alltid lita på. Mamma säger att hon aldrig var orolig för mig. Hon var säker på att jag alltid skulle klara mig. Jag var ordningsam. Men rätt hård. Tyckte inte om flams och trams. Och var sur och inbunden hela puberteten.

Syster. Min andra roll. Där jag beskyddade och tog strider. Tog hand om och retade mig på. För Syster I var det nog så. För Syster II och Bror var jag något annat. En extra mamma? Tio år äldre och tidigt gift. Förmodligen var det så. En rejäl och präktig storasyster. Lite tråkig, men snäll.

Hustru. En ordningsam och plikttrogen hustru. Tror jag nog att han tycker. En duktig och redig människa som inte tycker att matlagning är roligt och som är pedant ut i fingerspetsarna. En sådan hustru är jag. Inte en sexigt, lekfull en. Borde det ändras? Borde det ha ändrats?

Vän. En mycket lojal vän som tycker om att träffas och ha kul. Som inte funderar kring om du eller jag skall ringa först, bjuda först eller ta första steget. Som bara gör. Och inte har några baktankar och inte heller några förväntningar. Utan bara tycker om. Punkt. OM vi nu är vänner.

Mamma. Vet inte. Hoppas att jag är en bra mamma. Det enda jag vet är att mina pojkar vet att jag älskar dem och är stolt över att få vara deras mamma. Och jag tror att det räcker långt. Jag arbetar varje dag på att bli en bättre mamma. För precis som med respekt, så är inte moderskapet något man ”får till skänks” gratis. Man måste arbeta på det.

Lärare, arbetskollega, partikollega, kommunalpolitiker, föreläsare, bloggare och nu sist författare. Andra roller. Som jag faktiskt inte alls vet hur jag uppfattas i. Skulle vara intressant att veta. Eller hur? För vi alla spelar roll. Oavsett vilken roll vi har.