Att urgera

Ivrigt påyrka, driva, hävda. Kan verbet komma från engelskans ”urgent” – viktig, brådskande? Det verkar vara svårt att få fatt i ordets rot och härkomst men det är av föga betydelse. För jag vill hursomhelst å det bestämdaste urgera följande:

-   att det numera börjar bli alldeles för kallt

-   att det numera börjar bli mörkt alltför tidigt

-   att ingetdera av ovanstående är av godo

Det är egentligen allt jag vill säga i kväll. För jag kommer på mig själv att vara tröttare än trött. Att sitta med ögonen fyllda av grus redan vid halv tre på eftermiddagen. Att sitta och nicka till vid matbordet. Då saknar man sitt ljus. Sin värme. Trots att jag är medveten om att var sak har sin tid, sin tjusning, sin rytm. Så saknar jag min tid, min tjusning och min rytm.

Därmed urgerar jag att jag vill överlåta denna tid på året åt er som fröjdas och lever upp i detta nu. Med varm hand överlämnar jag mitt väl och ve i era händer. Jag litar på er. Och går själv och drar ett täcke över huvudet. Väck mig sedan sådär framme i april. Så lovar jag att rodda världen medan du gömmer dig undan hetta och ljus. Så turas vi om. Ok? Och det är brådskande.