Att hoppa hage

Det var inget jag fuskade med. Trots att jag oftast var ensam. Med tungspetsen i mungipan balanserade jag på ett ben. Ett, ett, ett, två. Ett, två, vänd om. Det var knepigt. Det där med att vända om. Man ville ju få till en snygg sväng. Och hamna mitt i rutan.

På rasterna fick jag inte vara med. Eller, det fick jag nog. Om jag hade frågat. Men det kom mig aldrig för att göra det. Och ingen av de andra kom sig för att någonsin fråga mig. Jag gick i utkanten av skolgården, betraktande de andra. När de hoppade hage på dammig asfalt.

Det var något i rytmen när man hoppade som lockade mig. Ett, ett, ett, två. Ett, två. Vänd. Ettettetttvå. EtttvåVänd. Det fanns de som hoppade vackert. Som inte rörde vid de vita målade strecken. Som kunde hoppa långt över de andras stenar. Som kunde hoppa över de tre första ettorna och börja på två. Det såg fantastiskt ut. Det ville jag också kunna.

Så jag övade. På eftermiddagarna. Efter skolan. När alla redan cyklat hem. Då cyklade jag tillbaka till den tomma skolgården. För att hoppa hage. Jag hade tre olika stenar. För de tre olika jagen. För annars skulle jag ju inte kunnat öva på att börja på två. Göra det där långa hoppet över de tre första ettorna.

Solen lös över asfalten och dofterna från utomhusgrillar letade sig in på skolgården. Det skulle snart vara dags för ett långt sommarlov. Då skulle jag få öva mer. Och kanske, kanske skulle jag våga fråga om jag fick vara med och hoppa hage nästa skolår? Föga visste jag att man då skulle vara duktig på dubbellångrep.

Att höra skorstenen

Hör hur den får röster. Det visslar i den. Susar och brusar. Som om vinden hitta ner i den och lekar tafatt. Upp och ner. Det är inte det vanliga, varma dånandet, som kommer av elden i den öppna spisen. Det är en annan röst som pressar sig ner genom min skorsten.

Hör hur pannorna krossas mot gatan. Natten för ett annat liv där ute nu. Den lever runt. Tjuter och vrålar. Den för med sig de lösa objekt som lämnats ute, som inte surrats fast. Som inte längre håller måttet. Som tegelpannorna på vår låga mur.

Hör hur välkomstskylten rycks av vår yttervägg. Vinden har hittat in i en liten nisch vid vår ytterdörr. Den sliter bort träskylten och svingar den mot trappen. Med möda pressar jag upp dörren och räddar skylten, just som vinden på nytt vill ta tag i den. Jag hör världen och natten andas tungt. Och krävande.

Hör skorstenen. Vinden. Och världen.   

Att jul-lista

Hmm. Ännu en lista, lånad från bloggvärlden. Men sådant kan också vara roligt ibland, uppblandat i alla tango-modes inlägg.. Alltså:

Har du druckit säsongens första glögg än?

Nä. Tycker faktiskt inte om glögg. Dricker det ibland ändå – men köper inte hem mer än ett par flaskor per år.

Gillar du att köpa julklappar?

OM!!!! Jag tycker mycket om att köpa julklappar – tycker överhuvudtaget om att skänka saker till andra. Julklappar köper vi dock bara till barnen. Och för en begränsad summa pengar. Och ett par klappar till julklappsleken.

När brukar du julpynta?

Adventsljusstakar, datumljus och julgardiner i kök och vardagsrum åker upp dagen innan 1:a söndagen i advent. Det lilla julpynt vi har åker fram till lucia. Och julgranarna klär vi ett par dagar innan jul. Och ALLT skall vara städat och rent. Vilket jag tycker är ett rent (!) nöje då jag älskar att städa!

Köper du mer julpynt för varje år?

Nej. Varför skall man det? Jag köper förvisso en triljon nya stearinljus, och en ny krans till ytterdörren varje år – men jag vet inte om det kan kallas för julpynt? Oh, och så köper jag ett flertal julstjärnor, alltså blomman, att ha i olika arrangemang.

Hur klär du granen?

Vi har två granar – en på varje våning. Båda är plastgranar då min B är väldigt allergisk. Granen här nere kläs i guld och blåfärgade kulor och guldglitter (sådant tunt glitter som hänger uppifrån och ner) och så ljus. Färgen på kulorna har för längesedan slutat passa med vår nuvarande inredning – men när jag köpte våra första julgranskulor var de i dessa två färger, och därför vi fortsatt med det. Och dög det för 20 år sedan, duger det nu.

Hur firar du jul?

På julaftonsmorgon ligger det varsitt paket under granen till mina killar och de hittar sina julbrev i granen också. Vi äter gröt tillsammans och läser breven och lyssnar på julmusik. Vi schavar runt i pyjamas tills det är dags att åka till min mamma och pappa för julmiddag vid ett-tiden och där är vi så resten av dagen. På kvällen ser jag gärna ”Love Actually” eller någon annan feelgoodjulfilm. Juldagen fortsätter vår pyjamasodyssé och vi spelar spel, läser och moffar i oss godis. Tills vi åter igen åker till mina föräldrar för att äta kalkon.

Julens ”måste” på julbordet?

Baconlindade dadlar och revben. Kanske eventuellt också Jansons.

Vilken är den bästa julfilmen?

Den klassiska ”White Christmas” eller ”Love Actually”. Med killarna brukar vi titta på ”Ensam Hemma”-filmerna också..

Bästa julgodiset?

Mozartküglen. Och skumtomtar.

Vad av allt juligt kan du vara utan?

Julmust och grönkål!!!!

Bästa jullåten?

Det är denna:

Att inte önska

Och julen är snart här. Kanske julklappar med den? Nåja, hos oss får verkligen bara B och L några julklappar, så jag vet att jag inte kommer att få några. Och jag har inte saknat det. Alls. Men. OM tomten skulle få för sig att överraska mig så finns det en del saker som appselut inte skulle vara uppskattade. Alls:

1. Underkläder. Bahahahahahahahahaha, verkligen ett stort ”nejtackaldrigilivetskojjardu”!! Jag köper specialsydda BH:n. En gång vart femte år. Och alltid samma svarta trosor i boxermodell. Punkt!

2. Smycken. Bahahahahahahahahahaha, lika roligt som ettan! Jag använder inte smycken. Punkt. Tycker inte det är värt att lägga pengar på. Punkt. Jag har en ring. Punkt.

3. Parfym. Men herrejösses! NEJ TACK!! Jag använder en doft. Ett par gånger i månaden. Jag får huvudvärk av folks doftagotter och det är oproportionerligt dyrt. Blärk!

4. Hushållsmaskiner. Skojar du? Varför skulle jag vilja ha det? På allvar alltså?

5. Satinlakan. HATAR satin mot huden!! Yuk!!!

6. Handväskor och annat tingeltangel. Går fetbort. Verkligen. Avskyr handväskor. Har helst plånboken i fickan. Och mobilen. Det är allt.

7. Alkohol. Öhhhhh???? Va???? Jag dricker inte alkohol. Så dyr whiskey eller annat förstår jag mig inte på.

8. Porslinsfiguriner. Jag kommer slänga dem på dig om du gör ett försök att ge bort sådant. Jag är pedant. Ge mig inte fler grejer att damma!!

9. Kristall. Men lägg av. Tycker inte om. Har aldrig tyckt om. Kommer aldrig tycka om.

10. After Eight-choklad. Fy. F*n. Tack, men nej tack.

Så. Nu vet ni. Om ni ens hade tänkt att köpa något till mig. Eller om TOMTEN tänkt köpa något till mig. Menar jag ju.  

Att vara idealist

Så var det då bestämt. Och liksom klarlagt. Att jag är en idealist. Och jag får tacka och bocka. För det är en vacker komplimang. Har jag bestämt mig för, efter nattens funderingar. Ty, jag har ett patos, en brinnande rättviseiver, som jag omfamnar mitt görande och verkande i, utan några som helst baktankar och krav på erkännande. Ja, jag är en idealist. Och en realistisk optimist.

Jag talar ut hjärtat. Skriver ur hjärtat. Jag gör det utan några mål för ögonen om att göra karriär eller pengar. Utan någon tanke på att det kanske stjälper mig, gör mig obekväm i massans konforma ryggdunkande och att det lämnar mig i kölvattnet långt bakom de höginkomsttagande frontpersonerna. Mitt mål har aldrig någonsin varit pengar. Karriär. Eller kändisskap. Min drivkraft har alltid varit att ge röst för de tystade, för de stumma, bortglömda. Min strävan har alltid varit att kämpa för vår demokrati, vårda den och aldrig skänka bort den till mörka krafter. Och om det då gör mig till en idealist? Man tackar.

En drömmare. En osjälvisk person. Är båda synonymer till ordet idealist. Och kanske är jag både ock. Och inte alls. För realisten i mig tvingar idealisten att ibland hålla tillbaka sitt patos, att ibland tala realistens språk för att också nå ut till dem som inte längre drömmer. Som vill göra karriär, tjäna mängder med pengar, leva gott medan världen brinner. Ty, alla behövs. Realister tillsammans med idealister. Svarta tillsammans med vita, män tillsammans med kvinnor, erfarenhet och visdom tillsammans med nyfikenhet och nytänkande. Så är det.

Och därför så tänker jag fortsätta vara idealist. En optimistisk idealrealist om du så vill. Så gör jag det jag gör bäst. Och låter andra göra det andra gör bäst. Utan att avundas eller känna mig omsprungen. Men du – akta dig för min vrede. Akta dig för idealistens vassa tunga. Ty du har mer att förlora än jag, då jag inte oroar mig för karriär och pengar. Det jag har att förlora har jag inom mig. Och det dör bara då jag dör.