Att hoppa hage

Det var inget jag fuskade med. Trots att jag oftast var ensam. Med tungspetsen i mungipan balanserade jag på ett ben. Ett, ett, ett, två. Ett, två, vänd om. Det var knepigt. Det där med att vända om. Man ville ju få till en snygg sväng. Och hamna mitt i rutan.

På rasterna fick jag inte vara med. Eller, det fick jag nog. Om jag hade frågat. Men det kom mig aldrig för att göra det. Och ingen av de andra kom sig för att någonsin fråga mig. Jag gick i utkanten av skolgården, betraktande de andra. När de hoppade hage på dammig asfalt.

Det var något i rytmen när man hoppade som lockade mig. Ett, ett, ett, två. Ett, två. Vänd. Ettettetttvå. EtttvåVänd. Det fanns de som hoppade vackert. Som inte rörde vid de vita målade strecken. Som kunde hoppa långt över de andras stenar. Som kunde hoppa över de tre första ettorna och börja på två. Det såg fantastiskt ut. Det ville jag också kunna.

Så jag övade. På eftermiddagarna. Efter skolan. När alla redan cyklat hem. Då cyklade jag tillbaka till den tomma skolgården. För att hoppa hage. Jag hade tre olika stenar. För de tre olika jagen. För annars skulle jag ju inte kunnat öva på att börja på två. Göra det där långa hoppet över de tre första ettorna.

Solen lös över asfalten och dofterna från utomhusgrillar letade sig in på skolgården. Det skulle snart vara dags för ett långt sommarlov. Då skulle jag få öva mer. Och kanske, kanske skulle jag våga fråga om jag fick vara med och hoppa hage nästa skolår? Föga visste jag att man då skulle vara duktig på dubbellångrep.