Att trygga

Trygga sin existens, förankra sitt jag i världen och andas i takt med jordens andetag. Förnimma stjärnornas rörelse och finna sinnesro nog att uppskatta den nytvättade handdukens sträva frotté ömt rivande mot skinnet. Att vara trygg. I den man är. I det man kallar hem.

Att komma hem, uttröttad, från skola, jobb eller trevlig samvaro. Och veta att man kan slänga upp fötterna på divanen, ta ett hett bad eller förlora sig i en god bok i favoritsoffhörnet. Utan att Något pockar på ens fulla uppmärksamhet. Det är att vara trygg. Att veta att just där och då. Just där och då kan man helt släppa ner garden, slappna av och bara existera.

Den andra känslan. Känslan av att hellre dröja sig kvar ute i mörkret, trots att alla gått hem, att hellre sitta kvar på kontorsstolen, i bilen, på bänken. För man är tryggare där. Omgiven av skuggorna av det som var nyss, oavsett vad som var. Hellre det än att gå hem. Hellre frysa ute i kylan än att gå in i värmen. Ty den värmen har ett pris.

Den där obestämbara krampen i solarplexus. Musklernas automatiska ihopdragning och stålsättning. Ansiktsdrag som läggs i neutrala veck. Inte för glad och uppsluppen, inte för stängd och onåbar. Det kostar på. Att existera på Någon annans villkor. Att inte kunna förankra sitt jag för man har fått lära sig att förstå att det inte är mycket värt. Att inte ges den sinnesro att uppfatta livets underbara mikroögonblick. Utan bara leva för att undvika revor i tystnaden, skrik i mörker. Det är inte tryggt. Det är inget hem.

Ty hem skall vara trygga. Fullkomligt trygga. För alla och envar att släppa ner garden, för alla att hänfört och uppslukat kunna lyssna till stjärnornas rörelser.

Att få besök av en gammal vän

Julen. Dagarna innan. Som att möta en gammal vän. Medveten om att helgen verkligen ter sig olika för oss alla känner jag att jag vill vara i denna tidens jul, min jul. För efter att ha tänkt på de som inte har det som vi. Efter att ha köpt julklappar med anonym mottagare, skänkt pengar till dem som inte har. Vill jag njuta av min julkänsla.

Det är känslan av sentimental frid. Av darrande, känsligt hjärta som undslipper sig en och annan tår när jag tittar på klyschiga julfilmer. Eller när jag ser mina pojkars förväntansfulla ögon och de smittar av sig av sitt magpirr. Då gråter jag en skvätt och hjärtat fylls av kärlek och frid.

Jag har upplevt jular av miljoner de slag. Det finns jular jag inte firat. Alls. Då det inte ens funnits en minsta lilla tomte i närheten. Och jag har försökt förklara för andra den speciella känslan som i bästa fall finns vid jul. Förklara för de oinvigda. Och de tycker också att det är vackert. Att det låter fröjdefullt. Just fröjdefullt.

Så vad är det då som får mig att tycka så mycket om min gamle vän? Vad är det som också fyller mig med andlös fröjd? Ibland i flera dagar, andra år, bara i ett par korta ögonblick? Jo – det är nog det att man är en del i något större. Något övergripande stort. Och ändå är man ingen annan än sig själv. Det är en övermäktigt vacker känsla. Det är min jul. Inte stressen, maten, julklapparna, julkorten eller de pimpade partyklänningarna. Nej, det är det där extra leendet man kostar på sig när man slänger ur sig: ”Ha en god helg!” till en främmande medmänniska. Och när man får en hälsning tillbaka.

God helg alla ni, god jul till er som firar det!! Tillåt er att le. Och få ett leende tillbaka!

Frid vare med er.  

Att skriva julbrev

När man älskar någon så mycket så att kärleken inte får plats i hjärtat, när man måste dra efter andan av stolthet när man hör någons pärlande skratt från övervåningen.. Då måste man ibland sätta orden på pränt istället. Skriva ner dem. Så orden liksom finns där för alltid. Om man någon gång skulle tvivla på att de blivit sagda.

Ty det är min största fasa i livet. Att någon av mina två älskade söner, någon gång i livet skall få för sig att jag inte älskat dem. Inte varit stolt över dem. Att någon skall kunna inbilla dem att de var oönskade och att de inte har en del i vår familj. För jag har sett vad sådana tankar kan göra med människor. Hur de bryter ner den bäste, hur de förminskar och förtvinar den vackraste själ.

Jag bestämde mig för att detta aldrig skulle få hända. Vart livet än skulle föra mig, vad som än skulle hända, så ville jag att mina pojkar ALLTID skulle veta att de var älskade. Viktiga. Vackra och att jag var omåttligt stolt över dem. Att de var det dyraste jag hade.

Så jag startade en tradition. Julbreven. Varje jul skriver jag ett tresidigt brev var till mina pojkar. Till B och L. Där beskriver jag min kärlek till dem. Jag skriver om vad som gör dem unika, vackra och fina. Jag skriver om året som gått. Vad vi gjort tillsammans, vad vi inte hunnit med, vad vi skrattar åt och vad vi sörjt. Jag beskriver omvärlden, min oro och mänsklighetens kamp för demokrati. Och jag skriver om vad jag önskar för deras framtid.

På julaftonsmorgon finns breven i granen. Vi läser dem tillsammans, nuförtiden läser de dem själva, och pratar om året som gått. Det ger oss en fantastisk stund tillsammans och gör att vi kan möta julen på ett kärleksfullt sätt. Sedan sparar de dessa brev och så småningom är det tänkt att de skall få med sig sina brev då de flyttar hemifrån.

Jag älskar mina söner. Och jag kan ge mitt liv för dem. Jag inser att jag bara har dem till låns – och därför vill jag rusta dem till fina medmänniskor, som empatiskt vill bidra till samhället. Jag vill lära dem uppskatta den fantastiska tur de haft som fötts just här, men samtidigt ge dem tillräckligt mycket nyfikenhet för att utforska världen. Och, när de ganska snart kommer flytta ifrån mig, vill jag att de alltid kommer ihåg att de är älskade. Härifrån och till månen. I alla oändlighet.   

Att refuseras

Dissas, avslås, refuseras och avböjas. Spolas, förkastas, nekas och ratas. Kärt barn har många namn. Och, som synes, även mindre kärt barn har många namn. Idag har jag tagit emot min andra refusering av min essäsamling. Och vilken känsla! Helt fantastisk! Trots det negativa, var det positivt.

För någon – på ett stort förlag – har läst min ESSÄSAMLING. Till och med namngett den. För jag kallade det inte för en ESSÄSAMLING. Så trots att det jag skrev inte var tillräckligt övertygande för att publiceras, så hade de besvärat sig med att namnge det. Jag har ratats på långt sämre sätt.

Jag var fjorton år. Och var på högstadiedisko på Club Herman. Ett riktigt disko! Med dansgolv. En bar med cola. En garderob och små bås att sitta i. DJ:n spelade grym musik och jag tyckte nog att jag trots allt var rätt snygg: En stor, neonblommig skjorta med bälte i midjan och ljusa jeans med revärer isydda.

Jag hade bjudit upp honom. För jag var ingen tjej som någon bjöd upp. Han, Magnus, hade aprikosa byxor, vit skjorta och aprikos fluga. Han kom från en annan högstadieskola och jag tyckte han var söt. Efter dansen frågade jag chans på honom. Svaret blev nej. Och nu, mina vänner, kommer fetdissen: han kunde inte vara ihop med mig FÖR ATT HAN ”RESTE SÅ MYCKET”!!

En fjortonårig kille. Som reste mycket. I tjänsten? Från skola till skola? Jag förstod ingenting. Mer än att jag blivit otroligt effektivt avböjd. Min introduktion i ratandet hade inte kunnat vara tydligare. Därför kändes dagens mail i mailboxen inte särskilt hårt. Det kändes till och med lovande.

Att frysa

Om mina händer. När inte du värmer dem. Ditt leende allena värmer alla världar och mina torra, frostbitna fingrar badar i välgörande ljus. Att frysa om mina händer med dig är inte tungt och kallt. Det är bara ett svindlande förstadie till värme som sprider sig i hela kroppen. Till omslutande ljus och kraft.

Om min själ. När de armas verklighet drabbar mig. När jag kortandad torrgråter i natten över världens olycksbarn. Över de som inte haft turen. Att födas i överflödets världar. Över de som hungrade, slagna och huttrande duckar i natten, då fryser jag om min själ.

Om mitt samvete. När de hårda orden studsar omkring mig. När den vassa människosynen träffar mig i ansiktet: ”hora, slyna, bög, avskräde, blatte, CP, mongo”. Då fryser jag om mitt samvete, ty föga anade jag att vår upplysta del av världen var så kall. Hård. Vass. Och ogästvänlig. Och mitt samvete tvingar mig att jobba vidare. Mot det. I motvinden försöka stoppa dessa tunga stenord med inget annat än min kropp. Och mitt lyfta huvud.

Ty hur mycket jag än fryser, värmer min övertygelse mig. Min övertygelse om att jag en dag har din hand i min, att jag en dag kan göra något lite för en medmänniska och att jag en dag kan få möta den som spottar stenord, öga mot öga. Utan några skydd. Och då skall jag blotta mina svarta, lågande ögon.