Att trygga

Trygga sin existens, förankra sitt jag i världen och andas i takt med jordens andetag. Förnimma stjärnornas rörelse och finna sinnesro nog att uppskatta den nytvättade handdukens sträva frotté ömt rivande mot skinnet. Att vara trygg. I den man är. I det man kallar hem.

Att komma hem, uttröttad, från skola, jobb eller trevlig samvaro. Och veta att man kan slänga upp fötterna på divanen, ta ett hett bad eller förlora sig i en god bok i favoritsoffhörnet. Utan att Något pockar på ens fulla uppmärksamhet. Det är att vara trygg. Att veta att just där och då. Just där och då kan man helt släppa ner garden, slappna av och bara existera.

Den andra känslan. Känslan av att hellre dröja sig kvar ute i mörkret, trots att alla gått hem, att hellre sitta kvar på kontorsstolen, i bilen, på bänken. För man är tryggare där. Omgiven av skuggorna av det som var nyss, oavsett vad som var. Hellre det än att gå hem. Hellre frysa ute i kylan än att gå in i värmen. Ty den värmen har ett pris.

Den där obestämbara krampen i solarplexus. Musklernas automatiska ihopdragning och stålsättning. Ansiktsdrag som läggs i neutrala veck. Inte för glad och uppsluppen, inte för stängd och onåbar. Det kostar på. Att existera på Någon annans villkor. Att inte kunna förankra sitt jag för man har fått lära sig att förstå att det inte är mycket värt. Att inte ges den sinnesro att uppfatta livets underbara mikroögonblick. Utan bara leva för att undvika revor i tystnaden, skrik i mörker. Det är inte tryggt. Det är inget hem.

Ty hem skall vara trygga. Fullkomligt trygga. För alla och envar att släppa ner garden, för alla att hänfört och uppslukat kunna lyssna till stjärnornas rörelser.