Att refuseras

Dissas, avslås, refuseras och avböjas. Spolas, förkastas, nekas och ratas. Kärt barn har många namn. Och, som synes, även mindre kärt barn har många namn. Idag har jag tagit emot min andra refusering av min essäsamling. Och vilken känsla! Helt fantastisk! Trots det negativa, var det positivt.

För någon – på ett stort förlag – har läst min ESSÄSAMLING. Till och med namngett den. För jag kallade det inte för en ESSÄSAMLING. Så trots att det jag skrev inte var tillräckligt övertygande för att publiceras, så hade de besvärat sig med att namnge det. Jag har ratats på långt sämre sätt.

Jag var fjorton år. Och var på högstadiedisko på Club Herman. Ett riktigt disko! Med dansgolv. En bar med cola. En garderob och små bås att sitta i. DJ:n spelade grym musik och jag tyckte nog att jag trots allt var rätt snygg: En stor, neonblommig skjorta med bälte i midjan och ljusa jeans med revärer isydda.

Jag hade bjudit upp honom. För jag var ingen tjej som någon bjöd upp. Han, Magnus, hade aprikosa byxor, vit skjorta och aprikos fluga. Han kom från en annan högstadieskola och jag tyckte han var söt. Efter dansen frågade jag chans på honom. Svaret blev nej. Och nu, mina vänner, kommer fetdissen: han kunde inte vara ihop med mig FÖR ATT HAN ”RESTE SÅ MYCKET”!!

En fjortonårig kille. Som reste mycket. I tjänsten? Från skola till skola? Jag förstod ingenting. Mer än att jag blivit otroligt effektivt avböjd. Min introduktion i ratandet hade inte kunnat vara tydligare. Därför kändes dagens mail i mailboxen inte särskilt hårt. Det kändes till och med lovande.