Summa sidvisningar

2012-11-20

Att åkalla himlarna


Dagen har kommit och gått. I gott sällskap ömsade jag mitt skinn och slickade mina sår. Kramperna har släppt för denna gång. Viktiga princip beslut har tyst fattats i mitt inre.  Så. Jag mår bättre. Men energin är slut. Därför bjuder jag på ännu en repris. Om min älskade morfar. För det var farmor och morfar som var de trygga hamnarna för mig. Även om de inte bodde nära. Farmor i grannstaden, morfar i en liten by mitt i svajande majsfält i södra Europa. Det här handlar om honom:

Han var död. Ofrånkomligt död. Det var slut. Hon visste det. Hade vetat det en tid. Men nu var det så definitivt. Hennes mor hade kommit hem igen, ifrån morfaderns sjuk- och dödsbädd. Nästan tre veckor hade hon varit iväg och nu hade hon kommit hem – dödstrött. Vardagsrummet var fullt av folk, mest kvinnor, som alla kommit för att hålla en vaka över den dödes själ. Och för att visa sin respekt för honom via sin omtanke om hans dotters familj.

Hon, dotterdottern, stod i valvet in till vardagsrummet. Dold för de sörjande bakom gardinen som hängde ner som en slöja. Som femtonårig kändes deras sorg konstig. Lite avslagen. Kanske lite oäkta. Men hon tillrättavisade sig själv, hon hade ingen företrädelserätt att tolka eller värdera deras känslor. Hon kunde bara bearbeta sina. Våg efter våg av en enorm saknad efter morfadern sköljde över henne och hon tog stöd med ryggen mot väggen och sjönk ihop. Sittande på golvet, dold av gardinen lyssnade hon så till sin mors berättelse om morfaderns död. Och hon grät. Och grät.

Han dog, 65 år gammal. I cancer. I alla mjuka organ i kroppen. En ovanlig, elakartad cancer som hade ätit upp honom systematiskt. Tagit ifrån honom hans kraft, styrka. Hans lyster och sken. Ty, han var en mycket ovanlig man. En av alla änglar som vandrar på jorden. Som spred glädje, gav ro och frid åt alla som fick förmånen att vistas i hans närhet. Ungdomarna slogs om att få arbeta vid hans sida ute på fälten. De yngre männen gjorde gärna hans arbete om han i utbyte lovade att ge dem berättelser. Kvinnorna kände att han kunde råda dem i allt.

Morfadern var en av de mycket sällsynta berättarna. Från sagornas tid. Hans berättelser bota oroliga sinnen och hans leenden kvävde sakta ilskan hos den galnaste man. När budet nådde ut i byn – att han dragit sitt sista andetag i det lilla sovrummet, i det lilla huset där ute bland majsfälten, började man vallfärda dit. Gammal som ung. Alla ville ge den döde mannen en sista gest av respekt. Även barnbarnens vänner hade tagit sig dit. De hade stannat i dörren, invid kistan med den döde och med brutna röster bett änglarna ta emot farbror János. Att de skulle ta hand om honom. Stora, unga pojkar och tonåriga flickor. Alla älskade de honom.

Hans dotter berättade om natten han dog. Hon och hennes syster hade vakat i en vecka. Dag och natt. Deras mor hade brutit ihop för längesedan. De turades om att försöka ge honom dricka. Mat. Vända på honom i sängen. Men i en vecka hade han varit okontaktbar och läkaren hade bara att meddela att han skulle dö. När som helst. Hon hade somnat i fåtöljen bredvid hans sida. Plötsligt, mitt i natten, vaknade hon med ett ryck. Rummet var fyllt av ett sken och vid garderoben stod hennes far.

Sakta reste hon sig med ögonen riktade mot honom. Han stod upp och sträckte ut vecken på en svart kavaj. När han upptäckte att hon var vaken tittade han rakt på henne och sa: ” Änglarna har kommit för att hämta mig. Denna kostym skall jag ha på mig”. Hon försökte protestera, leda honom tillbaka mot sängen. Mycket bestämt hade han då frigjort sig ifrån hennes hand och med oseende ögon hade han fortsatt mot dörren, genom förmaket och ut på gården.

Hon följde efter. Oroligt och med en obehaglig känsla i kroppen. På gården möttes de av en besynnerlig dimma. Den verkade tjockan på vissa ställen och tunnas ut på andra. Så vände han sig mot henne: ”Ser du inte? Ser du inte att änglarna är här?”. Därmed hade han tyst och stilla gått in igen. Lagt sig på sängen. Och dragit sitt sista andetag. Hon hade stått hjälplös vid sidan av sängen. Med bultande hjärta, när hans hand i hennes hade slappnat av. Då. Då skrek hon.

Hennes dotter, hans dotterdotter, drog efter andan där hon satt med ryggen mot väggen. Hon kunde inte tysta sin gråt längre. Inte gråta tyst och kontrollerat. Hon skrek ut sin saknad och åkallade himlarnas alla änglar. ”Ta hand om min morfar!! Ta hand om honom!!”

Sov gott.


6 kommentarer:

  1. Fantastiskt skrivet! Tur att du haft några som betytt mkt för dig. Det kanske mkt är det som hjälpt dig att klara dig så bra ändå. Klokt att plocka fram det där minnet nu. Kramar!

    SvaraRadera
  2. Vackert mitt i sorgen. Kram!

    SvaraRadera
  3. Uff. Men som sagt, vackert mitt i sorgen. Det vackraste sätt att lämna på. Änglarna som kom.

    Kram.

    SvaraRadera
  4. Du har nog fått hans sätt att kunna förmedla känslor och berättelser. Vad vackert du beskrev honom.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Oj! Vilken berättelse och vad fint mitt i allt sorgliga.
    Jag säger som dom andra vad vackert du beskrev honom.
    Den där dimman är både otäck och rogivande.
    Kramar i massor / Jane

    SvaraRadera
  6. Min morfar var också min trygghet. Min klippa, min famn, mitt hjärta. I helgen var det 20 år sedan han dog.

    Samma kollega som fick en skriftlig varning efter att ha slaskat på min hals uttalade sig helt oacceptabelt om vår högste chef. En chef som tillsammans med kommunstyrelsen har beslutat att värdegrundsträdet ska vara en permanent skrivbordsbild. För att riktigt pränta in budskapet. Han kallade henne fascist och att alla ledare vill manifistera sin maktfullkomlighet med att resa monument över sin egen förträfflighet.

    Han sitter i vår helpdesk. Detta säger han till de som ringer in för att anmäla ett it-ärende. I dag var det många som ringde och mailade om just det här.

    Det han inte förstår är att vi ska föregå med gott ex och visa upp en enig och neutral fasad. Har han åsikter får han ta det via de kanaler som alla andra slussas genom i det här fallet.

    Jag lackade ur idag. Jag gick till min chef och bad henne förklara kommundirrens tankar bakom det här. Han misstänker nog att det är jag, även om jag har stöd från alla andra kollegor att han är ett pucko och en jubelidiot på samma gång. Satt och viskade för att jag inte skulle höra vad han hade att säga om bajsträdet med en kollega.

    Sedan tycker jag folk är helt jävla puckade som lägger ned så mycket energi på att bli upprörda över det här. En bakgrundsbild! Va fan. Lös skolornas mögelproblem eller att vår kommun ligger bland de 50 sämsta kommunerna vid senaste skol/kunskaps-mätningen osv osv

    Grrrrrrrrrr!!!

    Så nu har jag fått ventilera och avreagera mig. Tack för att du lyssnade. Kramar till dig

    SvaraRadera