Summa sidvisningar

2012-11-10

Att befinna sig i timmen


Här. Just nu. Står jag i stormens öga, omringad av dess förrädiska lugn. Här vågar jag dra djupare andetag. Ty här gör det inget om andningen går över i hulkande gråt.

Här. Just nu. Tillåter jag mig själv de heta tårarna. De som avdunstar från mina ilsket heta kinder. Trotsigt låter jag dem trilla. Ty här, i denna enda minut, sänker jag garden.

Här. Just nu. I denna timme mellan medvetenhet och vakentid. Denna timme som inte ens nattens oknytt rår på och som himmelens änglar bara kan betrakta utifrån, överväldigar mig den enorma ensamheten.

För. Jag orkar egentligen bara för att det är det enda sättet jag känner till att fortsätta på. Utan att upplösas i atomer. Det är det enda sätt som gör att jag orkar kliva upp på morgonen. Som gör att jag inte glömmer att andas.

För. Det finns inget vackert i detta. I denna sorg. Inga svarta sorgflor över dolska ansikten hjälper. Inga stödjande handskbeklädda händer. För när allt är sagt och gjort är det ändå jag som står ensam kvar här. Och denna timma kommer att finnas var eviga natt. Detta ögonblick i stormens öga.

För. Jag saknar dig innan du ens har gått. Ty det som jag ville sagt dig, borde jag sagt innan. Det som var vi, finns inte mer. För vi var något annat. Inte ett du, på väg härifrån. Och ett jag, lämnad hudlös att hulkande gråta.

Älskade du, kära hustru, man, älskade, älskade barn. Morfar, mormor, farmor, farfar. Jag fortsätter orka. Alla andra timmar. Så länge jag kan få skrika ut min fula sorg denna enda timme. Denna timme inte ens änglarna kan nå mig.

Sov gott!

12 kommentarer:

  1. Jag saknar dig innan du ens har gått. Vackert
    Där är jag nu. Och det är jobbigt som fan. Lite jobbigt nu helt enkelt. Måste börja jobbsöka igen. Bilen. En människa som kommit för nära. Känslomässigt kaos. Behöver semester från mig själv och mitt liv. Går det att ordna tro?
    Kram

    SvaraRadera
  2. Väldigt vackert skrivet. Kramar

    SvaraRadera
  3. Så sant M, Var tar den vägen sorgen ??? Den som känns såå fruktansvärt stark minuterna,som blir till timmar som blir till dagar, månader och år. Var exakt stannar den upp ? Försvinner...in i ens själ som äter den upp..sakta förtvinar...försvinner...försvinner och kommer fram igen,då och då,men ändå...;Men Den finns där under alla Åren som går, Årstiderna, Födelsedagarna, Högtiderna och Stunderna,det är under sin ensamma stunder man minns och kommer ihåg och fäller en tår eller 2. Det liv som en gång fanns tillsammans....en gång för längesedan..Känner precis som Du Många varma kramar o hoppas

    SvaraRadera
  4. Glömde det var ju Mia/ Pinkladycookbook som skrev :-)

    SvaraRadera
  5. Det där var ju otroligt vackert skrivet. OM än vemodigt. Men det kändes ända in på kroppen verkligen. Kramar!

    SvaraRadera
  6. Vackert och sant. Kommentarer överflödiga. Kram.

    SvaraRadera
  7. Du skriver så vackert och igenkännande. Funderingar som finns hos oss alla mer eller mindre...
    Kram

    SvaraRadera
  8. Smärtsamma vackra, sorgliga och vemodiga - de där känslorna som finns med oss, vid vår sida ... i all tid ...
    Tårar som tränger fram ... det kommer nära ... det som var och en av oss bär i hjärtat och i tankar ...
    Önskar dig en fin söndag!/Mormor

    SvaraRadera
  9. vackraste ord fina M kikar in denna höstkväll & ger dig en kram å ta hand om dig

    SvaraRadera
  10. Ohh, du skriver så vackert, så starkt, så gripande, att allt runt mig försvinner och blir stilla!

    SvaraRadera
  11. Mina ord räcker inte till just nu. Så vackert. Så klokt. Och sorgligt.

    SvaraRadera