Summa sidvisningar

2012-11-24

Att fånga dagen


Carpe diem. Seize the day. Mindfullness.(Ibland).Inget nytt direkt. Alls. Och faktiskt inte. Har i ren, obstinat protest, infört VVCD: Våga Vägra Carpe Diem. Inte för att det faktiskt inte är ett klokt uttryck på latin eller för att det är bluff och båg. Utan för att det står mig lite upp i halsen. Det känns lite avslaget i munnen. Precis som rostfria vitvaror för ett antal år sedan.

Rostfria vitvaror skulle ALLA ha. De som nu hade råd att förnya och byta ut. Stora, avskalade vita kök, där man kunde micra sin Gorby’s pirog i en rostfri micro. För man hann inte laga mat där gudbevars. Eller så hann man, för någon annan städade ens hus. Nåja. Men stort skulle det vara. Och rostfritt. Så köpte vi hus. Och totalrenoverade kök/grovkök och gästtoan. Men jag vägrade rostfritt. Och vägrade skriva sentenser på latin på väggarna. 

Återigen, var det inte för att rostfritt eller stora kök var opraktiskt eller fult. Utan för att det stod mig upp i halsen. Det kliade i mig lite när ett av argumenten blev: ”Men alla har det! Alla föredrar det!” Jaha? Och? Det var lika svårt för både försäljare och hantverkare att förstå det faktum att vi, som tvåbarnsfamilj, vägrade torktumlare. För – alla hade ju det! Det må vara så: inte vi.

Nåväl. Idag fångade jag trots allt ögonblicket. Och inte nog med det. Jag insåg att jag alltid gjort det. Men det hette nog något annat än mindfullness då på sent 70-tal när jag började skolan. Jag njöt av min ruggiga promenad i höstrusket. Drog lungorna fulla på min raska promenad efter en timmes träning. Jag läste högt för var och en av mina pojkar. Hade underbara läxläsningsstunder med dem båda. Skrattade och åt goda, hemmagjorda hamburgare tillsammans. Kunde betrakta dem sovande båda två.

I min sena ensamhet nu ser jag fram emot morgondagen. Julmarknad med en fin vän. På söndag lussebullebak med killarna och finaste Å. Sedan advent. Pepparkaksbak och julgodistillverkning. Den 4 december skall jag få gå på en konsert med Melody Gardot i Göteborg. Jag skall klippa mig. Skriva mina två julbrev. Fira jul med mina älskade pojkar. Betrakta deras glädje över julklappen de får. Ja. Fånga dagen! Och natten! Och nuet! Och livet! Så känns det i detta nu. Bara låt bli det uttjatade, sönderanvända uttrycket!



Sov gott!

10 kommentarer:

  1. Jag håller med dig.
    Det är inte särskilt roligt när det ser likadant ut hos alla. Och jag tycker oxå att det gick överstyr det där med rostfritt. Opraktiskt är det oxå...
    Jag har alltid möblerat i mitt hem så som jag vill ha det och inte som i inredningstidningar. Det är jätte fint med vitt vitt vitt. Men jag vill ha ett lite dunklare vardagsrum och då har jag det.

    Vad mysigt att baka med dina fina barn.
    Njut njut njut. Tiden går så fort...
    Vi bakade väldigt mycket tillsammans när flickorna var mindre.
    Nu har dom inte tid.

    Kramar i massor och ha en jätte fin helg / Jane

    SvaraRadera
  2. Jag brukar tänka att om man måste "fånga dagen" så är man illa ute. Är man här och nu så finns den där per automatik.

    Sen klarar jag inte riktigt av klämkäckheten i det. Särskilt inte när man sliter för att ta sig igenom dagen utan att ha grävt tusen gropar av frustration i gräsmattan på gårn.

    Sen rostfritt då. Jo vi kör med micro och diskmaskin i rostfritt som vi nytt till i år. Vi är väl lite sena ute i den trenden. Äh. Det är lite gott och blandat här i inredningen. Men det jag har svårt för det är det där alldeles avskalade där det inte märks att nån bor i huset. Men det är väl ev mitt problem det...Många kramar!!!

    SvaraRadera
  3. Vet du... Ikväll hade jag behövt dej, med all din klokhet och värme. Jag skulle velat kura i din soffa, prata med dej, skratta.
    Jag saknar dej extra mkt ikväll. Kram

    SvaraRadera
  4. Hahaha, jag vägrar oxå att skriva fina citat på väggarna, och sen gå och må dåligt över att jag inte klarar av att leva upp till dem! Men att fånga dagen behöver inte vara så livsomstörtande och äventyrligt, det är mycket bättre att istället träna sig på att se det vackra i det vardagliga, det livsbejakande i rutinerna, då kan man fånga dagen jämt! Bra jobbat Ergo!

    SvaraRadera
  5. Känner igen det där! jag som i arbetet gör hembesök, och då i Täby en av Sveriges mest välbergade kommuner, där alla hem ska se ut som ett repotage i en tidning. Jag vägrar därmed elipsbord med stålben, grå eller bruna soffor med schäslong. Alla sterilt vita hem där man fått barn nummer två eller tre, men det syns inte att de fått något barn...inte en leksak. Man börjar ju undra...som sagt känner igen mig alltför väl.Här skrivs inga citat eller följer trender. Blandar gammalt och nytt...älskar moraklockan från 1851...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Känner igen det där! Men välkommen hem till mig och vårt gamla furukök från 1975.

      Hälsningar från en Täbybo som inte ens vill ha en köksö ;)

      Radera
  6. Jo, man ska aldrig göra saker bara för att andra gör det. Men ofta så är det ju precis som du säger, att man gör det ändå utan att sätta samma namn på det. Kram!

    SvaraRadera
  7. Tittar in igen och kramar om dig vännen.
    KRAAAAM / Jane

    SvaraRadera
  8. Ja, godistillverkning lät ju bra syssla att sysselsätta sig med nu till helgen! Tack för tipset! :)

    Vad ska ni göra? Jag funderar på pepparkakor och snickersrutor.

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Har jag berättat att jag är Hemnetberoende? Älskar att titta på hus och planlösningar - kräks på nya ekparkettgolv, köksöar och ordet KÄRLEK på väggen. Eller Carpe Diem. Blä.

    Jag såg nyligen Allan Edwalls Limpan på teater. Han vrålade ur djupet av sin olyckliga själ: Carpe Diem! Fånga dagen! Nej - jag vill inte fånga dagen - jag vill bli avlivad!

    En liten parentes där.

    Kram

    SvaraRadera