Att förnimma och förnimmas

Ljusens lågor flämtar till. Det är du som sveper förbi dem för att komma nära.  Ordlöst talar vi med varandra. Uttrycker det som gör ont. Det som smärtar. Saknaden. Längtan.

Håller din hand. Förnimmer dina andetag. Din lukt. Hör din trygga stämma. Påminns om allt det goda. Sörjer. Talar om det som aldrig blev sagt. Det som inte hanns med. Det som då ännu var ogreppbart. Ber om ursäkt. För ungdomligt oförstånd. Talar om hur mycket jag älskar dig. Fortfarande. Alltid.

Du talar lågt till mig. Förtroligt. Håller mitt ansikte i dina båda händer. Stryker mig över håret. Som du gjorde då. Säger att du vet. Inget finns att förlåta. Och allt det osagda är sagt mellan oss två. Du talar om hur mycket du älskar mig. Fortfarande. Alltid.

Det tunga draperiet har dragits undan denna natt. I det välsignade, skyddande mörkret blir övergången inte så skarp. Mellan här och där. För den som lyssnar riktigt noga talar välkända röster. För den som blundar och andas stilla, smeker ömma händer en saknad kind. Ty saknaden finns. Både här och där.

Det tunga draperiet kommer att slutas. Men uppriktig kärlek känner inga gränser. Behöver inte vänta ett helt år. För att höra din röst. Det räcker att jag sluter mina ögon. Så. Sov gott älskade morfar. Sov gott älskade farmor. Sov gott alla ni andra saknade. Så ses vi när jag blundar.